Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Hydrografi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
cm. i sekunden. Efter två dygn skulle hastigheten
ha vuxit till 36 cm. o. s. v. Det är klart,
att friktionen måste sätta hinder i vägen
för dessa strömmar, så att deras hastighet
slutligen uppnår ett gränsvärde. När den svenska
expeditionen 1907 uppmätte strömhastigheterna i
Stora Belt, fann man det oväntade förhållande,
att hastigheterna varierade periodiskt hvar 6:e
timme, hvilket tydde på ett tidvattensfenomen
och visade hän på en annan betydande faktor uti
oceanens cirkulation, nämligen solens och månens
attraktion. Huru denna kan inverka på strömmarna
i Beltet, inses af fig. 3,
som föreställer förändringen uti en vattenpelare
vid stationen I vid Beltets norra mynning under
ett dygn genom tidvattnets inflytande. Detta
förorsakar en höjning och sänkning af vattennivån
i sundet hvar 6:e timme, d. v. s. ebb och
flod i ytan, men denna är i dessa trakter
ganska obetydlig och uppgår ej till mer än
30—40 cm. Så mycket förlänges och förkortas
vattenpelaren i dess helhet under dygnets lopp,
en förändring, hvilken är så liten, att den icke
kunnat återgifvas i fig. Af helt annan storlek
är nivåförändringen, som djupvattnet undergår,
hvilken tydligt synes af fig., där det streckade
understa lagret, som representerar vatten från
Kattegatt af mer än 32 gram salt per kg. vatten,
höjer och sänker sig hvar 6:e timme omkr. 2—3
m. Detta betyder, att Nordsjöns stora flodvågor,
hvilka nästan spårlöst försvinna vid Kattegatts
mynning, fortsätta sin väg genom sundet in
i Östersjön som undervattensvågor under dess
lättare ytvattenslager. När en dylik flodvåg
rusar in i Stora Belt, dämmer den upp den
utflödande Baltiska ytströmmen underifrån,
så att dess hastighet minskas och strömmens
riktning t. o. m. omkastas. När sedermera ebben
inträder hos djupvattnet, ökar ytströmmen sin
hastighet i nordlig riktning högst betydligt.
 |
| Fig. 3. |
Ofvanstående längdsnitt och diagram ha till
ändamål, att, på samma gång de lämna exempel
på några af de nyaste upptäckterna inom
hydrografien, framställa skälen för de
svenske hydrografernas afvikande åsikt: att
vattencirkulationen i världshafvet regleras
i främsta rummet af kosmiska orsaker, såsom
solvärmet och himlakropparnas attraktion. Därutaf
torde solvärmet spela största rollen. Men
solvärmet kan icke utan vidare förvandlas
i rörelseenergi. Därtill fordras, att en
temperaturskillnad förefinnes i hafvet mellan en
varmare och en kallare region. Solvärmets energi
förvandlas uti rörelseenergi hos vattenmassorna
under dess öfvergång från den höga temperaturen i
tropikerna till den låga uti de isfyllda delarna
af polarhafven. Afkylningen är lika nödvändig som
uppvärmningen, för att solvärmet skall verka som
drifkraft uti hafsströmmarna. Det, som drifver
dessa, är nämligen den osynliga energiströmmen,
som framgår mellan de regioner, där instrålningen
från solen och utstrålningen åt världsrymden
försiggå. Vattnet förmedlar denna värmetransport
och återvänder i ständigt kretslopp från
polarhafven, sedan det genom sitt möte med isen
förvandlats uti "arktiskt" vatten, till de lägre
breddgraderna, där det uppstiger till hafsytan
för att åter uppvärmas. I förhållande till
denna mäktiga kretsprocess af värmet i hafvet,
hvilken själf förvandlar en del af sitt värme
uti rörelseenergi hos hafsströmmarna, spelar
vindens mekaniska effekt på ytvattnet sannolikt
en mycket underordnad roll. Intet är ännu bekant
om den roll, som attraktionen från solens och
månens sida kan spela uti vattencirkulationen, i
det vattnet hopar sig mot de regioner, där dessa
attraktioner verka starkast vid himlakropparnas
olika ställning och afstånd från jorden. Man kan
med säkerhet sluta blott därtill, att dylika
verkningar måste vara periodiska, eftersom
orsakerna verka periodiskt. Man känner ett
antal företeelser, som häntyda på periodiska
förändringar uti den oceaniska cirkulationen,
och dessa företeelser framträda tydligast uti
de Sverige omgifvande hafven, där de också
först observerats. Det senast studerade bland
dessa fenomen torde vara de här beskrifna
förhållandena uti Stora Belt, där djupvattnets
flodvåg ventilartadt stänger och öppnar vägen
för det baltiska vattnets utflöde ur Östersjön.
Man finner häraf, att hydrografiens teori ännu
icke är färdigbyggd, hvad hafvets fysik och
dynamik beträffar. Ännu mindre är detta fallet
med hafvets kemi och biologi, hvilken har till
uppgift att redogöra för näringsförhållandena och
ämnesomsättningen hos de uti hafsvattnet lefvande
organismerna. I hafvet likasom på landjorden är
det växtvärlden, som har produktionen af organisk
substans till uppgift. Denna uppgift tillfaller
hafsvattnets mikroskopiska alger af diatoméernas
och peridinéernas ordningar, hvilka utgöra den
hufvudsakligaste delen af hafvets vegetabiliska
plankton (se d. o.). Den roll, som
strandvegetationens algflora härvidlag spelar, är
jämförelsevis mycket obetydlig. De förhållanden,
som torde spela viktigaste rollen för plankton,
äro den i vattnet lösta kolsyrans tryck samt
osmotiska trycket och vattnets alkalescens,
d. v. s. koncentrationen af hydroxylioner i
vattnet. Den rikliga förekomsten af växtplankton
i de trakter, där hafsströmmar mötas, kan bero
därpå, att hafsströmmarna sammanföra och hopa
detsamma i sina gränsregioner. Dylika gränser
mellan hafsströmmar iakttagas mycket ofta äfven
i våra farvatten, där de te sig som skumränder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 18:48:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfbk/0763.html
