Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 1483-1484 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hygrometri ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

om de olika metoderna att bestämma luftens
fuktighet (se d. o). De olika sätten att
ange luftens fuktighet motsvaras af olika
hygrometriska metoder, af hvilka de viktigaste
äro daggpunktsbestämning, absorption genom
hygroskopiska ämnen, afkylning genom afdunstning
samt mätning vid konstant temperatur af den
förändring af en gifven luftmängds tryck och
volym, som uppstår, då luftmängden antingen
uttorkas eller mättas med fuktighet. Dessutom
användes i den moderna meteorologien ännu ett
mått på luftens fuktighet, nämligen den af
W. v. Bezold införda specifika fuktigheten,
hvarmed menas mängden vattenånga i gram per
kilogram luft. Men denna härledes lätt ur den
absoluta fuktigheten genom räkning, då man
känner massan af 1 kbm. luft. Det instrument,
som användes till hygrometri, kallas hygrometer
(se d. o.); för ungefärlig bestämning
af luftens fuktighet användes också hygroskop (se d. o ).
N. E—m.

Hygrophorus Fr., Vaxskifling,
bot., svampsläkte af fam. Agaricaceæ bland
hymenomyceterna, utmärkt af vaxartadt spröda,
saftiga skifvor. De flesta af arterna,
som växa i skogar och på ängar, äro ätliga,
t. ex. den praktfullt granatröda H. puniceus,
den rödgula H. pratensis, den samtidigt med de
starka nattfrosterna uppträdande H. vitellum,
frostvaxskifling, m. fl.
G. L—m.

Hygroskop (af grek. hygros, fuktig,
och skopein, se), fys., instrument, som
angifver luftfuktighetens växlingar, utan
att gifva absoluta eller ens fullt komparabla
värden. Hygroskopen äro också numera, sedan
man medelst hygrometrarna erhåller noggranna
bestämningar, utan all vetenskaplig betydelse
och endast af historiskt intresse. De flesta
hygroskop grunda sig på den ansvällning eller
sammandragning luftfuktighetens växlingar
åstadkomma hos organiska ämnen, vare sig
vegetabiliska eller animaliska. Bland dessa må
nämnas fröborstet hos vissa växter af släktena
Erodium (se d. o., 4 å fig.) och Geranium (se
d. o., 5 å fig.) m. fl., blommorna hos andra
växter, såsom Carlina vulgaris, en Anastatica
(se Jerikorosen) m. fl. Äfven
guldslagarhinna, trä, elfenben, kokongtrådar
m. m. ha försökts som hygroskopiska ämnen. Mycket
användbara äro tarmsträngar, fiskben och hår. —
Hygroskopicitet kallas vissa kroppars egenskap
att hastigt, i stor mängd och i förhållande
till luftens fuktighetsgrad absorbera
vattenånga. Denna absorption har vanligen
till följd förändring af den hygroskopiska
kroppens form och volym samt alltid af dess
vikt. — Hygroskopisk fuktighet, den del af
vattenhalten hos en kropp, som växlar med luftens
fuktighetsgrad och som således genom kroppens
förvaring i fullkomligt torr luft kan aflägsnas.
L. A. F.*

Hygroskopiskt vatten, landtbr. fysik. Jordarterna
upptaga till följd af sin porositet vatten i
gasform ur luften, olika mängder beroende på
jordens art och torrhetsgrad. Hygroskopiciteten
(se Hygroskop) verkar under vanliga
förhållanden ej, förrän jorden är så torr,
att åkerbruksväxterna redan vissnat, hvarför
jordens hygroskopicitet icke anses vara af någon
betydelse för de odlade växterna. Jfr
Hydrostatiskt vatten.
H. J. Dft.

Hykkara, forntida stad på norra kusten
af Sicilien, n. om det nuv. Carini. Under
peloponnesiska kriget plundrades den 415 af
atenarna.

Hyksos, ett semitiskt eröfrarfolk. Se Egypten, sp. 1480—81.

Hyla, zool. Se Amfibier, sp. 836.

Hylacomylus. Se Waldseemüller, M.

Hylæa, skoglandet. Se Amerika, sp. 800.


Hylander, Anders, teolog, universitetslärare,
f. 23 febr. 1750 i Tunhems socken, Skaraborgs
län, d. 1 juni 1830 i Lund, studerade i Uppsala
och Lund, där han 1775 blef filos. magister
och 1776 kallades till docent i österländska
och grekiska språken. 1782 befordrades han
till adjunkt i samma ämnen och erhöll 1790
professors titel. Sedan han 1795, efter
aflagda lärdomsprof, blifvit teol. doktor,
utnämndes han 1798 till e. o. och 1806 till
ord. professor i teol. fakulteten. I sin ungdom
var H. god vän till Thorild, dock utan att dela
hans åsikter. Närmast slöt han sig till den
herrnhutiska fromhetsriktningen. Mindre betydande
som vetenskapsman, visade han stort intresse för
praktisk-religiös verksamhet. Utom akademiska
disputationer samt tal och predikningar
utgaf H. Förklaring öfver d:r Luthers lilla
cateches (1812) samt Frågor och svar rörande
salighetens grund, medel och ordning, det
s. k. "Hylanders schema" (1817; många uppl.).
E. M. R.

Hylas (grek. Ὕλας), grek. myt., son af
dryopkonungen Theiodamos, älskades af Herakles
och deltog med honom i Argonauternas tåg. Då
han vid en landstigning på Mysiens kust ville hämta vatten,
blef han af najaderna, hvilka intagits af hans
utomordentliga skönhet, neddragen i källans
vatten. Invånarna i den närbelägna staden Kios
firade hans minne medelst en årlig offerfest,
hvarvid den tjänstgörande prästen tre gånger
ropade H:s namn. Hylassagan är framställd
bl. a. på väggmålningar i Herculaneum och
Pompeji.
A. M. A.

Hylas bortröfvas af najaderna. Efter en väggmålning i Herculaneum.

Hyldalsfjord. Se Buknfjorden.

Hyle (grek., eg. skog, ved), grek. filos.,
stoffet, den formlösa materien (i motsats till
den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>