- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides /
1485-1486

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hygrometri ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

formgifvande världssjälen). Jfr Grundämnen, sp. 434,
och Hylozoism.

Hylesinus, Bastborrar, zool. Se Barkborrar. —
Hylesinus piniperda, Vanliga märgborren. Se
Barkborrar.

Hylidæ, Löfgrodor, zool. Se Amfibier,
sp. 835.

Hyll, bot., namn på Sambucus-arter.

Hylle, Perianthium, bot. Se Blomhylle och
Homoioklamydeisk.

Hylleblad, bot. Se Blomma, sp. 753.

Hylléer. Se Hyllos.

Hüllen, by i preussiska reg.-omr. Arnsberg
(Westfalen). 6,479 inv. (1900). Järnverk.
J. F. N.

Hüller. Se Hiller, J. A.

Hylletofta, socken i Jönköpings län, Västra
härad. 6,278 har. 669 inv. (1908). Annex
till Bringetofta, Växjö stift, Västra härads
kontrakt.

Hyllie, jordebokssocken i Malmöhus län, Oxie
härad, sammanfaller (sedan 1 maj 1908) med
Limhamns församling (se Limhamn).

Hyllinge, sällan förekommande namn å Västra
Broby
, socken i Kristianstads län.

Hyllingeny. Se Kråknedan.

Hyllning, statsr., den högtidliga handling,
i och med hvilken statsborgarna under edlig
försäkran lofva statens öfverhufvud trohet
och lydnad. Enligt den gamla länsrätten var
hyllningen (lat. homagium, fr. hommage) en
särdeles betydelsefull ceremoni, hvarvid en
vasall, som emottog ett län, knäfallande och
med obetäckt hufvud lofvade att för framtiden
blifva länsherrens man samt "att tjäna honom
med lif och lem och all timlig ärebevisning,
troligen och redligen, allt för den jords skull,
som han under honom innehade". Numera grundas
icke på något sätt några nya rättigheter
eller förpliktelser genom huldhetseden, ty
statsborgaren är, i enlighet med författningen,
utan vidare skyldig statsöfverhufvudet tro
och lydnad omedelbart efter dess rättmätiga
tillträde till regeringen. Emellertid har man i
flera staters författningar på ett eller annat
sätt bibehållit ett slags högtidligt erkännande
af undersåtlig plikt att visa tro och lydnad
mot statsöfverhufvudet. I några stater (Bajern,
Württemberg m. fl.) besvärjes högtidligen tro- och
huldhetsförbindelsen gentemot en ny regent
af alla statsborgare, som uppnått viss ålder; i
andra åter (t. ex. England) aflägges hyllningsed
af folkrepresentationens medlemmar. Hyllningen
skall i allmänhet föregås af den nye regentens
besvärjande af författningen. Hvad Sverige angår,
mottog konungen af ålder folkets hyllning i de
olika landskapen på sin eriksgata (se d. o.), och
äfven sedan denna förlorat sin betydelse, skulle
hans ed besvaras af folkets tro- och huldhetsed
(Magnus Erikssons landslag, Kon. balken
5). Detta afläggande af tro- och huldhetsed
till en ny konung har sedermera bibehållits,
och denna hyllning har inledts af ständerna
å folkets vägnar. Att hyllningseden ansågs
betydelsefull, framgår däraf, att folket eller
dess representanter under vissa omständigheter
förebehöllo sig att rättsligen betraktas, som
lösta från eden (Kalmar recess 1483 § 9, Fredrik
I:s konungaförsäkran 1720). Äfven nu gällande
Successionsordning talar i ingressen därom, att
prins Johan Baptist Julius af Ponte-Corvo skulle
efter Karl XIII:s död till Sveriges konung
krönas och hyllas, men grundlagarna ha icke något
uttryckligt påbud om afläggande af tro- och
huldhetsed vid regentombyte. Emellertid
plägar den svenske konungen vid tillträdet till
regeringen personligen emottaga sådan ed af
de kunglige prinsarna, statsrådets ledamöter
och andra tillstädesvarande ämbetsmän. Äfven
andra manliga statsborgare aflade förut vid
regentombyte sådan ed inför de myndigheter, som
erhållit den nye konungens uppdrag att densamma
mottaga. (Formulär senast utfärdadt 29 juni
1866.) Men sådan ed förekommer ej numera. Och
jämväl den tro- och huldhetsed, som tidigare
aflades af statstjänarna vid inträde i statens
tjänst och af krigsmännen (krigsmannaeden),
är numera afskaffad (krigsmannaeden genom
k. kung. 2 dec. 1887). Däremot skall fortfarande
utlänning, som naturaliseras till svensk
medborgare, aflägga tro- och huldhetsed.
K. H. B.

Hyllos, grek. myt., äldste sonen af Herakles och
Deianeira samt mytisk stamfader för hylléerna,
en af de tre grenar (de båda öfriga hette
"dymaner" och "pamfyler"), i hvilka den doriska
stammen af ålder var delad, och i inskränktare
mening för heraklidernas till denna gren
hörande furstesläkt (se Heraklider). Efter
Herakles’ död flydde H. och hans bröder
undan Eurystheus’ förföljelser och sökte
skydd först i Aten hos Theseus, därefter i
Tessalien hos konung Aigimios. Under ett
härnadståg till Peloponnesos stupade han i
envigeskamp med den arkadiske konungen Echemos.
A. M. A.

Hylning (ty. heulen, eg. tjut), mus., i
orgeln det obehöriga fortklingandet af en ton,
beroende på att kancellventilen icke sluter
till. Orsakerna kunna vara mångahanda och
ligga på olika ställen i mekaniken alltifrån
tangenterna ända till ventilerna.
A. L.*

Hylobates, zool. Se Hylobatidæ.

illustration placeholder
Fig. 1. Gibbons rörelse på marken.

Hylobatidæ, Gibbonerna, zool., en familj bland Gamla världens
apor, hvilken i viss mån intar en mellanställning
mellan de lägre aporna och Anthropomorpha (se
d. o.), med hvilka senare de stundom förenats. De
äro smärt byggda träddjur, utrustade med armar
af en högst ovanlig längd: fingrarna nå till
marken, äfven när djuret står fullkomligt upprätt
(se fig. 1). Dessa armar användas på ett säreget
sätt. För att komma fram genom skogen från träd
till träd klättrar eller springer gibbonen ej
som andra apor, utan den hänger i armarna, sätter
kroppen i svängning, släpper därpå taget för att
genom luften fara hän till nästa gren, hvarpå
samma manöver, påminnande om en trapetsakrobats,
upprepas. När den däremot undantagsvis skall röra
sig på marken, kan den gå upprätt, stödjande
på hela fotsulan, utan att använda armarna
som fortskaffningsredskap, såsom de öfriga
aporna göra. Denna armarnas utomordentliga
längd utvecklas först efter fosterlifvet;
öfverensstämmelsen mellan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:48:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbk/0775.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free