- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan /
73-74

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hädelse - Häfarm - Häfd - Häfdabyte - Häfdaskifte - Häfdeförteckning - Häfstång

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

straffbestämmelserna för den, som drifver gäck
med eller förhånar någon inom riket tillåten
trosbekännelse, resp. något i riket bestående
religionssamfund. I Norge fordras därvid för
gärningsns straffbarhet offentlighet. Straffen
äro i stränghet närmast jämförliga med den
svenska lagens. N. S-g.

Häfarm, mek. Se Häfstång.

Häfd (fsv. hæfþ]), af hafva, innehafva,
besitta), jur., ett i äldre och nyare, in- och
utländska lagar förekommande rättsinstitut, som
afser att, då en person i god tro förvärfvat
en sak, till hvilken öfverlåtaren icke egt
förfoganderätt, bereda rättsskydd åt förvärfvet,
sedan förvärfvaren eller denne och hans fångesmän
tillhopa under viss längre tid haft saken i sin
besittning. Ett sådant rättsinstitut är för den
allmänna samfärdselns trygghet oumbärligt, där
icke rättsskydd utan vidare gifves besittaren
på grund af förvärf i god tro. I svensk rätt har
häfd kommit till användning endast i afseende å
fast egendom. I äldre svensk rätt vanns frihet
från klander genom besittning under tre år efter
vunnen laga fasta. Under förarbetena till 1734
års lag hade man för afsikt att göra uppbudstiden
till allmän häfdetid och sålunda utesluta all på
tidigare eganderätt grundad talan mot den, som
vunnit laga fasta, men denna afsikt blef icke
fullföljd. Då icke heller den äldre treåriga
häfdetiden upptogs i lagen, blef resultatet,
att klander af fång till fast egendom stod rätte
egaren öppet under obegränsad tid. Behofvet af
ett häfdeinstitut gjorde sig emellertid efter
hand åter gällande. Genom k. förklaringen 14
maj 1805 infördes därför nya fatalietider för
klander. Dessa tider voro dock icke satta i visst
förhållande till laga fasta eller lagfart. Bland
de i 1805 års förklaring bestämda fatalietider
må särskildt anmärkas den för rätte egarens
arfvingar stadgade frist af tjugu år, räknade
från arflåtarens död; efter utgången af denna
frist var all talan från arfvingarnas sida
utesluten mot besittare, som i god tro åtkommit
en fastighet. Den gällande svenska rätten
innefattas i förordningen om tjuguårig häfd
22 april 1881. Härigenom gjordes häfdetidens
utgångspunkt åter beroende af lagfarten, såsom
förhållandet varit på landslagens tid. I l:a §
af 1881 års förordning angifvas de allmänna
villkoren för den tjuguåriga häfden sålunda:
"Har någon i god tro åtkommit fast egendom och
den efter vunnen lagfart såsom egare besuttit
utan afbrott under tjugu år, då må ej klander,
som därefter på grund af äldre rätt instämmas,
emot häfden gälla". Till den i äldre lagstiftning
förekommande grundsatsen, att häfd icke gäller
mot kronan, finnes i 1881 års förordning ingen
motsvarighet. Häfdebesittaren eger tillgodoräkna
sig sina fångesmäns besittningstid på sätt i 2:a
§ af nämnda förordning stadgas. Samtidigt med
1881 års förordning om tjuguårig häfd infördes
i förordningen om lagfart 16 juni 1875 vissa
af det nya häfdeinstitutet beroende ändringar,
som möjliggjorde lagfarts erhållande, ändock
att fångesmans åtkomst icke kunde styrkas. - I
Lagberedningens 31 dec. 1907 afgifna förslag till
jordabalk, andra afdelningen, har upptagits ett
häfdeinstitut, innefattande vissa skiljaktigheter
från den nu gällande rättens. Så har Beredningen
ansett den nu stadgade tiden af tjugu år kunna
utan fara nedsättas till hälften. - Med det
häfdeinstitut, som ofvan omtalats, eller viss
tids häfd, brukar sammanställas
urminnes häfd. Dessa båda rättsinstitut
äro emellertid hvarandra i mycket olika. Medan
viss tids häfd kan betraktas såsom ett laga
fång, är urminnes häfd ett slags bevis (en
presumtion) för, att det rättstillstånd,
som sedan gammalt egt bestånd, också till
sitt ursprung är lagligt. I 15:e kap. l:a §
jordabalken angifves urminnes häfd till sitt
begrepp sålunda: "Det är urminnes häfd: där man
någon fast egendom eller rättighet i så lång tid
okvald och ohindrad besutit, nyttjat och brukat
hafver, att ingen minnes eller af sanna sago vet,
huru hans förfäder eller fångesmän först därtill
komne äro". Urminnes häfd kommer, hvad eganderätt
angår, till användning dels i gränstvister, dels
i fråga om sådana egor, som omförmälas i 15:e
kap. 3:e § jordabalken, utjord eller urfjäll,
kvarn och kvarnställe, eller annat vattenverk,
eller öar och holmar. Äfven servitut kunna
värjas med åberopande af urminnes häfd. Till
styrkande af sådan häfd tjänar jämte gamla bref
och skrifter hufvudsakligen vittnesbevis af
"trovärdiga män, de där om orten väl kunniga
äro, och på ed sin vittna kunna, att de hvarken
själfva veta, eller af andra hört, någon tid
annorlunda varit hafva". En sålunda styrkt
urminnes häfd faller icke för bevisning, att
förhållandet i ännu äldre tid varit annorlunda,
utan först för bevisning därom, att den nuvarande
innehafvarens företrädare olofligen tillegnat
sig egendomen af någon, från hvilken den,
som bestrider häfden, härleder sin rätt. I
den mån kataster- och fastighetsboksväsendet
vinner fulländning, blir urminnes häfd
öfverflödig. Rättsinstitutet kvarstår fortfarande
i de nordiska ländernas rätt, men är eljest
nästan öfverallt afskaffadt. Äfven behofvet
af viss tids häfd minskas i mån af kataster-
och fastighetsboksväsendets utveckling. Så
skyddas enligt gällande tysk rätt den, som genom
öfverlåtelse i god tro förvärfvat en fastighet
från den, hvilken i fastighetsboken senast
inskrifvits såsom egare, i sitt rättsförvärf
utan afseende därpå, att öfverlåtaren i
verkligheten icke varit rätt egare och därför
icke egt öfverlåta fastigheten; rättsskyddet
inträder omedelbart med förvärfvet, utan att
viss häfdetid behöfver förflyta. Detta är en
motsvarighet till den - i hufvudsak äfven hos
oss gällande - rättsgrundsats, som i fråga
om förvärf af lösa saker genom öfverlåtelse
omedelbart skyddar besittaren såsom egare,
så vida han kan åberopa förvärf i god tro.
V. Sgn.

Häfdabyte l. Häfdaskifte, byte l. skifte af
jord. Jfr Häfd.

Häfdaskifte. Se Häfdabyte.

Häfdeförteckning, jur., en handling, som
upprättas i och för skifte af jord. När
nämligen skifteslagets delegare hvar för sig
häfda vissa egor af den jord, som skall ingå
i skiftet, skall landtmätaren upprätta en
häfdeförteckning; i denna upptagas såväl de
tegar och egostycken, hvilka delegarna hvar för
sig innehaft, som ock skifteslagets samfällda
egor. (Jfr Skiftesstadgan 9 nov. 1866, § 43.)
A. E-g.

Häfstång, mek. Den matematiska häfstången
utgöres af en tyngdlös, oböjlig linje, rörlig
i ett plan kring en fast punkt och åverkad af
två åt motsatt håll vridande krafter. Tänker
man sig den tyngdlösa linjen ersatt med en fast
kropp, är häfstången fysisk. De olika delarna
af häfstången, räknadt från understödspunkten
till de verkande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:55:35 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbl/0053.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free