- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan /
137-138

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Härdning - Härdning 2. Bot. Se Fixera - Härdningsfält - Härdningskol - Härdsmide

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tillstånd, så brytas dessa korn sönder vid
passerandet af den kritiska temperaturen. Men
om stålet upphettas ännu högre, så växa
dessa stålkorn allt mera. Och sålunda,
ju högre man upphettar stålet öfver den
kritiska temperaturen, innan man härdar det,
desto grofkornigare blir det. Nu känner hvarje
stålförbrukare, att ett härdadt stål, som är
grofkornigt i brottet, är sprödt och mindre
användbart. Man måste därför vid härdning
tillse, att man väl passerar den kritiska
temperaturen vid upphettningen, men att denna
värmegrad ej onödigt öfverskrides. Man plägar
kalla temperaturskillnaden mellan den kritiska
temperaturen och den högsta härdningstemperatur,
som kan användas, utan att ett kristalliniskt
brott hos stålet erhålles, för stålets
härdningsfält. Härdningsfältets storlek är
beroende på stålets sammansättning. Sålunda
verkar en hög manganhalt till minskande af
härdningsfältet, under det att en tillsats af
krom eller volfram ökar detsamma. Särskildt
bör märkas, att ju högre stålets kolhalt är,
desto mindre är härdningsfältet, och desto
större försiktighet måste iakttagas vid stålets
värmning före härdningen, att det ej må blifva
grofkristalliniskt.

Angående det praktiska tillvägagångssättet vid
härdning må följande orienterande upplysningar
lämnas. Som nämndt, sker härdningen genom
stålets upphettning till en för hvarje särskild
kolhalt lämplig temperatur, liggande mellan
700° och 900°, och därpå följande afkylning i
härdningsvätska. Det är af stor vikt för ett
godt resultat af härdningen, att uppvärmningen
är jämn, då i annat fall stålet spricker vid
härdningen. För mindre noggranna ändamål
sker upphettningen i en kolfyr, men vid
fabrikationsmässig härdning i ugnar af sådan
konstruktion, att en jämn och lätt reglerbar
värme i dem kan åstadkommas. Äfven användes
upphettning genom stålets neddoppning i ett bad
af smält metall, där det hålles nedsänkt, tills
det skall öfverföras i härdningsvätskan. Däremot
är det icke lämpligt att härda stål omedelbart
efter slutad smidning och i samma värme, som
denna skett. Stålet skall efter smidningen
lämnas att kallna och därefter upphettas till
den för härdning lämpliga temperaturen. Den för
härdningen erforderliga afkylningen sker genom
neddoppning i en vätska, vanligen vatten, där
stålet hålles kvar, tills det antagit vätskans
temperatur. För att alla delar af stålpjäsen
skola blifva så likformiga som möjligt, hålles
stålet i rörelse under hela afkylningen, så att
den ånga, som bildas vid vattnets beröring med
det varma stålet, afgår. Härdas ett eggverktyg,
exempelvis en stenborr, höjes och sänkes
stålstången i vätskan under härdningen, så att
icke en skarp gräns uppstår mellan stångens
härdade parti och det ohärdade, hvilket skulle
förorsaka skörhet hos borren. För erhållande
af en effektiv härdning måste dessutom tillses,
att tillräcklig mängd härdningsvätska användes,
så att densamma ej uppvärmes för mycket af
stålet. Härdningens styrka är beroende,
utom på härdningsvätskans temperatur,
också på dess värmeledningsförmåga. Den
vanligaste härdningsvätskan är vatten af 15-20°
temperatur. En skarpare härdning erhålles genom
tillsats af salt, soda eller svafvelsyra. Vid
sådana tillfällen, då man med härdningen afser
mera att öka stålets elasticitet än dess hårdhet,
användas andra härdningsvätskor, såsom
olja, såpa eller organiska ämnen slammade
i vatten. Den plötsliga afkylningen vid
härdningen vållar naturligtvis en kraftig
sammandragning af stålet och i allmänhet så,
att en cylindrisk stång minskas i längd, men
tilltager i omfång. Dessa dimensionsförändringar
åstadkomma dels sprickor, om härdningen ej
är väl skött, dels spänningar i stålets inre,
hvilka stundom blifva så starka, att stålpjäsen
en tid efter härdningen spränges af sig
själf. Då dessa spänningar emellertid alltid
försvaga stålet och man dessutom vanligen ej
för sitt ändamål har behof af ett glashårdt
stål, plägar härdningen oftast åtföljas af
anlöpning (se d. o.). Anlöpningen kontrollerar
man genom att iakttaga de färgade oxidhinnor,
som vid upphettningen uppstå på en polerad
stålyta. Den anlöpningsfärg, som motsvarar den
lägsta värmegraden, är gul, hvilken färg vid
fortsatt upphettning till högre värme öfvergår
till mörkgul, röd, violett, blå och slutligen
grå färg. Hvilken anlöpningsfärg, som för
hvarje särskild användning af stålet anger,
att den rätta anlöpningsvärmen är uppnådd, måste
erfarenheten lära, men som en allmän regel bör
gälla, att man väljer stålets kolhalt så, att man
genom en något så när kraftig anlöpning uppnår
den rätta hårdheten hos verktyget, ty först
då kan man vara säker, att härdspänningarna
äro borta. Förutom anlöpning genom direkt
återupphettning kan man utföra anlöpningen så,
att man vid härdningen upptager stålpjäsen ur
vätskan så tidigt, att dess inre partier ännu
äro varma; värmen sprider sig då till stålets
ytterpartier och anlöper desamma. Anlöpning
kan vidare ske genom stålets neddoppning i
smält metall eller därigenom att å stålets
yta af-brännes ett öfverdrag af afpassad
tjocklek af talg eller olja. - Sättshärdning
är detsamma som cementering (se d. o.).
G. D.

2. Bot. Se Fixera.

Härdningsfält, metall. Se Härdning, sp. 137.

Härdningskol, metall. Se Härdning, sp. 136.

Härdsmide, metall, är det äldsta sättet att af
tackjärn framställa smidesjärn. Ugnen, hvari
omsmältning och färskning af tackjärnet
ega rum, är en härd (se d. o.) af små
dimensioner. Endast en relativt ringa mängd järn
kan på en gång nedsmältas och färskas. I alla
härdsmidesmetoder begagnas s. k. smältfärskning
(jfr Färskning), och som bränsle användes
uteslutande träkol. Lättheten att utföra detta
färskningsarbete är i väsentlig grad beroende
af tackjärnets beskaffenhet, i det att det
kemiskt bundna kolet i det hvita tackjärnet
mycket lättare låter oxidera sig än grafiten
i det gråa, likasom en större kiselhalt måste
försvåra färskningen. Smederna kalla därför
det lättfärskade tackjärnet för "färskt" och
det svårfärskade för "rått" eller "rå-gående",
och man kan vanligen af tackjärnets utseende i
brottet någorlunda bedöma dessa egenskaper.

- Under begreppet härdsmide innefattades fordom
den efter den metallurgiska processen följande
vällningen och uträckningen af järnet. I en
del smidesmetoder förrättas nämligen vällningen
i samma härd som färskningen; i en annan del
åter begagnas särskilda ugnar för vällningen,
hvarigenom man kunnat undvika att för denna
operation använda de dyrbara träkolen. Med
afseende härpå fordra de olika smidesmetoderna
olika färskhetsgrad hos tackjärnet.

- Härdsmidesarbetet omfattar tre särskilda
operationer, nämligen tackjärnets smältning,
hvilken i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 19:00:20 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbl/0089.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free