- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan /
155-156

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Härold - Härordning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

155

Härordning

156

ceremonikunskap, hemlig inom sitt skrå. Med
tornerspelens förfall upphörde häroldernas
betydelse. Numera spela härolderna endast
en underordnad roll som tjänstgörande
i processionerna vid vissa högtidliga
tillfällen, t. ex. kröningar, riksdagars
öppnande, receptioner inom ordnar och
gillen o. s. v. Särskildt i England
finnes ännu kvar ett ganska rikt utbildadt
häroldsväsen. I Sverige finnas vid K. M:ts
orden äfven en rikshärold (se d. o.) och
två härolder. Häroldsplatserna vid Svärds-,
Nordstjärne- och Vasaorden äro numera va-kanta.
B. S.* Härordning, Arméorganisation L
Krigs-författning kallas det sätt, på hvilket
ett lands krigsmakt till lands är ordnad. Hos
de äldsta historiska folken, hinduer, egypter
och äfven perser, bildades krigsmakten till
lands af en särskild kast, krigarkasten, eller
genom uppbåd af hela folk, hvilka som stöd hade
några utvalda, icke sällan värfvade trupper,
t. ex. grekiska legotrupper. I Grekland och
Eom ansåg i äldre tider hvarje fri man som sin
rättighet att ha en plats i härens led; men
med dessa staters tilltagande förfall drogo
sig alla medborgare, som kunde det, undan
krigstjänsten, och slutligen öfverlämnades
romerska statens försvar h. o. h. åt besoldadt
folk af främmande stam, mest germaner. Vid
dessas därefter skeende anfall på romerska
riket och under deras stora vandringar
(4:e-7:e årh. e. Kr.) kämpade åter folken i
sin helhet. Sedan de nya germanska staterna
något ordnats, ersattes folkuppbåden småningom
mer och mer af de väpnade skaror, med hvilka
vasallerna inställde sig till sin länsherres
tjänst, och slutligen bildades hären snart
sagdt uteslutande af den ärftliga länsadelns
tungt rustade rytteri. Bruket af eldvapen
och den öfvervikt, som detta gaf fotfolket
(14:e och 15:e årh.) öfver det harnesk-klädda
rytteriet, samt konungarnas sträfvan att göra
sig oberoende af länsadeln föranledde bildandet
af stående härar. Sådana uppstodo först i
Frankrike (de s. k. ordonnanskompanierna 1445)
och sedan i öfriga länder. Som deras förebilder
tjänade de trupper, som de tyska och italienska
städerna redan dessförinnan haft under några
århundraden. Vid 16 :e årh:s ingång bestodo alla
länders härar af värfvadt folk: rytteri (ännu
till stor del klädt i harnesk), en tid bortåt
bildadt af endast adelsmän med deras följen,
och fotfolk, värfvadt dels inom landet, dels
utom detsamma (schweizare, skottar och tyskar
stredo vid den tiden som legotrupper på alla
Europas slagfält). I högsta nödfall anlitades,
ehuru sällan, folkuppbåden. Under hela 17:e
och 18:e årh. fortforo härarna sålunda att
bestå af uteslutande värfvade trupper, här och
där förstärkta med manskap, som erhölls genom
utskrifning. Franska revolutionen (från 1789)
medförde en fullkomlig omstörtning i alla
länders härordning. Franska republikens härar
fullständigades först af frivilliga, 1793 genom
uppbåd i massa och sedermera genom rekvisition
(utskrifning), tills 1798 års konskriptions-lag
förklarade alla män mellan 20 och 25 års ålder
skyldiga till krigstjänst (att sätta man i sitt
ställe var tillåtet). De värfvade härarna blefvo
nu otillräckliga och ersattes mer eller mindre
fullständigt genom utskrifning, i Österrike
genom konskriptions-lagen af 1781 (i Preussen
genom den förnyade kantonförfattningen af
1791). Värfcingen bibehölls

i England och Sverige samt, i mindre
omfattning,, i några mindre stater. Den nya
grundsatsen, att härarna skulle bildas af själf
va. folken, fick sitt fulla uttryck i preussiska
rekryteringslagen af 1814, genom hvilken allmän
värnplikt utan rätt att sätta annan man i sitt
ställe infördes. Alla öfriga stater utbytte
småningom utskrifningen mot rekrytering på
grund af allmän värnplikt (med rätt att sätta
annan man i sitt ställe), och de bibehöllo
detta rekryteringssätt, ända till dess 1866 och
1870-71 års händelser: visade det preussiska
systemets öfverlägsenhet, hvarefter detta nästan
öfverallt blifvit antaget. Tjänstetiden under
fanan, på värfningens tid högst olika,, var,
då utskrifning nyttjades, ganska lång (stundom
till och med på lifstid), men har numera
blifvit förkortad till 2-3 år. Därtill kommer
en längre-eller kortare tjänstetid vid härens
olika reserver. Oaktadt härordningens grunddrag
numera äro-ganska lika i de flesta $tater, kan
man dock särskilja vissa olikheter mellan olika
härordningssystem. På grund af det system, som
tillämpas, erhåller staten antingen en milishär
eller en stående här eller en kaderhär. M i
l i s h ä r kallas den här, i hvilken hvarje
krigsduglig medborgare är skyldig-ätt inträda,
men vid hvilken såväl befäl som trupp befinna
sig i verklig tjänstgöring endast en mycket
kort tid och följaktligen erhålla en ytterst
ringa krigsbildning. Stående här kallas den, som
ständigt är sammandragen till hela sin styrka,
och kaderhär en sådan, vid hvilken befäl,
underbefäl och en mindre del manskap ständigt
underhållas, men hvars hufvudmassa af manskapet
endast en tid är i tjänstgöring och sedan står
till förfogande. Vid tillämpningen af dessa olika
system kan en del af ett lands stridskrafter
vara grundad på ett system, en annan del på ett
annat. Milissystemet är strängt genomfördt endast
i Schweiz, där hela organisationen hvilar på
detsamma. Ehuru organisationen är särdeles väl
gjord, saknar truppen till följd af den korta
tjänstgöringstiden erforderlig utbildning,
och befälet är alls icke vuxet sin uppgift
(brist på dugliga officerare är milissystemets
kanske svagaste sida). En stående här i ordets
egentliga bemärkelse finnes endast i England, där
hela den egentliga fälthären underhållcs äfven
i fredstid. Den uppsattes medelst värfning; de
reserver, som man på senare tiden sökt införa,
äro alltför obetydliga för att medföra någon
ändring i systemet. Härens hittills varande
reserv, milisen, kan äfven anses för en stående
här, ehuru med ringa tjänstgöring och ringa
utbildning. En på grund af utskrifning eller
allmän värnplikt rekryterad här (i senare
fallet med rätt till friköp eller att sätta
man i sitt ställe) kan äfven blifva stående,
om manskapet kvarhålles i tjänst en längre tid;
äfven i detta fall blir reserven fåtalig samt
obetydligt eller alls icke öfvad (Ryssland
före 1874, Frankrike före 1870). Kaderhärar,
eller sådana härar, som grunda sig på kader-
och reservsystemet, ha numera blifvit införda i
nästan alla länder. Vid dem finnas officerare,
underbefäl och en del manskap, som mer eller
mindre gjort krigstjänsten till yrke och sålunda
utöfva denna en längre tid. Till de af dessa
personer bildade kadrerna inkallas så mycket af
det på grund af allmän värnplikt tjänstskyldiga
manskapet, som statens tillgångar och hänsyn
till landets förmåga att undvara arbets-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:48:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbl/0098.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free