Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hästafvel - Hästanskaffning för krigsbehof - Hästantilopsläktet - Hästbana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
värmlands- och dala-häst, jämtlands-, hälsinge- och
norrlandshäst, i afsikt att väcka intresset
för denna för vissa trakter af landet så
betydelsefulla hästtyp (se Hästen, textfig. 4
o. 5) och motverka den alltmer öfverhandtagande
uppblandningen med utländska, kallblodiga
raser. Början till förädling af ofvannämnda
inhemska hästtyp gjordes i Dalarna genom
bildande af föreningen Södra Dalarnes hästvänner
(stiftad 1893), som uppställde på sitt program
renafvel af den inhemska, nordsvenska hästen
utan annan inblandning än den närbesläktade
norska östlandsrasen (se Hästen, textfig. 3),
och efter hand följdes exemplet
i samtliga våra nordliga provinser med
det resultat, att de kallblodiga hingstarna
småningom afskaffades och den
nordsvenska hästen nu är uteslutande förhärskande
från Värmland och Dalarna och vidare
norrut. Genom brist på lämpliga inhemska hingstar
har man vid förädlingen i stor utsträckning
nödgats använda importerade hingstar af den
närstående norska östlandsrasen, hvarigenom
den nordsvenska hästen till typen alltmer
närmat sig denna ras. För att bereda
tillgång på infödda hingstar af lämplig
typ inrättades emellertid på beslut af
Kopparbergs, Gäfleborgs, Jämtlands och
Västernorrlands läns hushållningssällskap en
hingstuppfödningsanstalt, hvartill af K.
M:t 1903 uppläts kronoegendomen Vången
i Jämtlands län. Hvart och ett af de fyra
hushållningssällskapen eger att vid anstalten
uppställa 15 hingstföl, som inköpas
af för hvarje sällskap särskilda nämnder och
uppfödas vid anstalten till 3 års ålder.
I förening härmed ha sällskapen upplagt
en gemensam stambok för att tillvarataga
och för afveln tillgodogöra det inom 5:e
och 6:e premieringsdistrikten förefintliga
hästmaterialet af ren nordsvensk ras
eller typ. Som nordsvensk räknas därvid
inom Sverige födda afvelsdjur, fallna efter
oblandad gammal hälsinge-, jämtlands-, dala-
eller s. k. norrlandshäst, eller ledande
sin härkomst från den dessa närstående
norska östlandshästen med möjligast ensartad
typ, och hvilka synas väl lämpade att
frambringa en konstant nordsvensk hästras,
kännetecknad framför allt genom härdighet och
förnöjsamhet, styrka, uthållighet, ett fromt,
men lifligt lynne i förening med kraftig och
torr skelettbyggnad samt slutna och jämförelsevis
breda former. Importerade hingstar, men
ej ston, af norsk ras och för parning
med nordsvenska lämplig typ intagas äfven.
Stamboken delas i 2 klasser: I. hingstar af ren
nordsvensk härkomst i 3 generationer (intill
1916 fordras endast 2 generationer) eller af östlandsras;
II. ston, i Sverige födda af nordsvensk
eller norsk härkomst, känd såväl å fädernet
som mödernet i minst 3 generationer (intill
1916 i 2 generationer från norsk eller
nordsvensk hingst och från moder af norsk
eller nordsvensk typ).
I Uppland har bildats en hästafvelsförening,
värmlands- och dala-häst, jämtlands-, hälsinge- och
norrlandshäst, i afsikt att väcka intresset
för denna för vissa trakter af landet så
betydelsefulla hästtyp (se Hästen, textfig. 4
o. 5) och motverka den alltmer öfverhandtagande
uppblandningen med utländska, kallblodiga
raser. Början till förädling af ofvannämnda
inhemska hästtyp gjordes i Dalarna genom
bildande af föreningen Södra Dalarnes hästvänner
(stiftad 1893), som uppställde på sitt program
renafvel af den inhemska, nordsvenska hästen
utan annan inblandning än den närbesläktade
norska östlandsrasen (se Hästen, textfig. 3),
och efter hand följdes exemplet
i samtliga våra nordliga provinser med
det resultat, att de kallblodiga hingstarna
småningom afskaffades och den
nordsvenska hästen nu är uteslutande förhärskande
från Värmland och Dalarna och vidare
norrut. Genom brist på lämpliga inhemska hingstar
har man vid förädlingen i stor utsträckning
nödgats använda importerade hingstar af den
närstående norska östlandsrasen, hvarigenom
den nordsvenska hästen till typen alltmer
närmat sig denna ras. För att bereda
tillgång på infödda hingstar af lämplig
typ inrättades emellertid på beslut af
Kopparbergs, Gäfleborgs, Jämtlands och
Västernorrlands läns hushållningssällskap en
hingst-uppfödningsanstalt, hvartill af K.
M:t 1903 upp-läts kronoegendomen Vången
i Jämtlands län. Hvart och ett af de fyra
hushållningssällskapen eger att vid anstalten
uppställa 15 hingstföl, som inköpas
af för hvarje sällskap särskilda nämnder och
uppfödas vid anstalten till 3 års ålder.
I förening härmed ha sällskapen upplagt
en gemensam stambok för att tillvarataga
och för afveln tillgodogöra det inom 5:e
och 6:e premieringsdistrikten förefintliga
hästmaterialet af ren nordsvensk ras
eller typ. Som nordsvensk räknas därvid
inom Sverige födda afvelsdjur, fallna efter
oblandad gammal hälsinge-, Jämtlands-, dala-
eller s. k. norrlandshäst, eller ledande
sin härkomst från den dessa närstående
norska östlandshästen med möjligast ensartad
typ, och hvilka synas väl lämpade att
frambringa en konstant nordsvensk hästras,
kännetecknad framför allt genom härdighet och
förnöjsamhet, styrka, uthållighet, ett fromt,
men lifligt lynne i förening med kraftig och
torr skelettbyggnad samt slutna och jämförelsevis
breda former. Importerade hingstar, men
ej ston, af norsk ras och för parning
med nordsvenska lämplig typ intagas äfven.
Stamboken delas i 2 klasser: I. hingstar af ren
nordsvensk härkomst i 3 generationer (intill
1916 fordras endast
2 generationer) eller af östlandsras;
II. ston, i Sverige födda af nordsvensk
eller norsk härkomst, känd såväl å fädernet
som mödernet i minst 3 generationer (intill
1916 i 2 generationer från norsk eller
nordsvensk hingst och från moder af norsk
eller nordsvensk typ).
I Uppland har bildats en hästafvelsförening,
Nya aktiebolaget Upplands landthäst, i afsikt
att genom användande af afvelsdjur af den forna
hälsingetypen med undvikande af inblandning af
norskt blod söka restaurera denna sedan gammalt
välkända, inhemska typ, för att därigenom utbilda
en inhemsk arbetshästras af tillräcklig storlek
och groflek för att motsvara fordringarna på en
äfven för mellersta och södra Sverige lämplig
jordbrukshäst. Sitt förnämsta stöd har
denna afvelsriktning haft i den af godsegaren
Hj. Törnqvist vid Husby gård i Uppland genom
användning af afvelsdjur, såväl hingstar som
ston, tillhörande den forna hälsinge- eller
norrlandstypen, af så ren härstamning som möjligt
bildade häststammen (se Hästen, textfig. 6), som
utmärker sig för en i jämförelse med den norska
östlandshästen betydande storlek och groflek, men
med bibehållande af den forna hälsingehästens
rörlighet och torrhet i konstitutionen.
E. T. N.
Hästanskaffning för krigsbehof. Vid en armé
erfordras hästar till ganska stort antal såväl
för de beridna trupperna och för de officerare,
som måste tjänstgöra till häst, som för
fortskaffandet af tross och förnödenheter. De
hästar, som erfordras för trupperna på fredsfot,
äro i de flesta länder statens tillhörighet
och anskaffas genom gemensam remontering,
hvarefter hästarna fördelas på trupperna. Emedan
fullvuxna hästar vanligen betinga höga pris,
har man inrättat hästdepåer 1. remontdepåer,
vid hvilka hästar, uppköpta vid spädare
ålder, vårdas, tills de kunna sändas ut till
trupperna. Beridna officerare måste vanligen
själfva anskaffa sina hästar. I några arméer
(Frankrike) erhåller en del officerare hästar
af staten till begagnande, i andra (Tyskland,
Ryssland) få de i viss omfattning och på vissa
villkor häst af staten. Vid arméns försättande
på krigsfot erfordras vida flera hästar (i
synnerhet draghästar) än på fredsfot; och då
uppköp af det erforderliga antalet icke skulle
kunna verkställas på den korta tid, som åtgår
för denna öfvergång (mobiliseringen), har man
numera i nästan alla länder, efter Preussens
föredöme, i lag förklarat alla hästegare skyldiga
att vid krigsutbrott ställa sina hästar till
krigsstyrelsens förfogande. Bland dessa hästar
uttages det erforderliga antalet mot ersättning,
som enligt värdering erlägges till egarna.
I Sverige uppköpas hästar för trupperna
af en särskild remonteringsstyrelse. För
artilleriet, ingenjörtrupperna och trängen
användas dessutom lejda hästar, hvilka begagnas
under öfningstiderna. Beridna officerare (utom
kaptener samt lägre officerare vid artilleriet
och fortifikationen) äro skyldiga att själfva
anskaffa sina tjänstehästar. – Fyllandet
af behof vet af hästar vid mobilisering
sker genom rekvisition på grund af lag af
24 maj 1895 med senare gjorda ändringar och
tillägg. Enligt denna lag äro alla egare af
hästar med några få undantag skyldiga att mot
ersättning afstå erforderligt antal hästar och
fordon, hvilket antal är bestämdt af K. M:t
samt hvart femte år fördelas på kommunerna,
inom hvilka för uttagningen är vald en af
fem personer bestående nämnd. Kommunerna äro
sammanförda till hästutskrifningsområden,
hvart och ett afsedt för en viss afdelning
af armén. Hästuttagningen sker på bestämda
mönstringsställen af en mönstringskommission.
C. O. N.
Hästantilopsläktet, zool. Se Hippotragus.
Hästbana, järnv., sådan bana, med fordon, som
framföras på skenor, där dragkraften åstadkommes
genom användande af djurs - i allmänhet hästars
eller mulåsnors - muskelkraft. I järnvägarnas
barndom förekommo hästbanor oftare än i
nutiden. Den första "järnvägen" i Sverige,
mellan sjön Fryken och Klarälfven i Värmland,
var en hästbana.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
