- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan /
171-172

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hästbana - Hästböna - Hästdepå - Hästdjuren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Numera torde hästbanor egentligen förekomma
endast vid grufvor och andra industriella
anläggningar. Där hästbanorna någon gång
användas i vidare utsträckning, äro deras
spår merendels lagda i en förut befintlig,
offentlig vägs plan. Jfr Spårvägar.
H. L.

Hästböna, bot. Se V i c i a.

Hästdepå (se Depå), krigsv. 1. Den till en
armékårs eller en arméfördelnings stora träng
hörande afdelning, som medför ett antal hästar,
afsedda att ersätta den tillfälliga afgång
bland hästarna, som kan inträffa vid sagda
truppenhet. - 2 Se Hästanskaffning för krigsbehof
och Kemontdepå.

Hästdjuren, Equidce, zool, en familj inom
hof-djursgruppen Perissodactyla, hvilken med
afseende på sina nu lefvande representanter
visar en både enhetlig och mycket egendomlig
kroppsbyggnad. De utmärkas genom förekomsten
af blott en fullt utbildad tå, motsvarande
den tredje hos andra däggdjur; extremiteterna
äro starkt förlängda; armbags-ben och vadben
ofullständigt utvecklade; hufvudet är långt,
ögonhålan å skelettet genom en benbro skild
från tinninghålan; halsen ofvan och svansen
beklädda med längre hår; öronen äro stora eller
medelmåttiga, tillspetsade; tre f ramtänder,
en liten hörntand, tre, stundom fyra oäkta, tre
äkta kindtänder finnas å hvardera käkhalfvan;
kindtänderna äro af mycket komplicerad byggnad,
i det å kronan de tre tandsubstanserna (tandben,
cement och emalj) äro så anordnade, att de
å.den i bruk stående tandens tuggyta tillsammans
bilda en mycket verksam söndermalningsapparat;
å de främre extremiteterna ofvanför handroten,
stundom ock å de bakre å mel-lanfoten finnes
en hård, hornlik vårta, den s. k. "kastanjen",
högst sannolikt en sista återstod af en hos
hästarnas stamfäder fungerande körtel.

I vildt tillstånd förekomma representanter för
häst-djuren i Afrika och vissa delar af Asien;
tämda ha ett par hästdjur följt människan
öfver hela jorden. De lifnära sig uteslutande
af växter och förekomma i hjordar under ledning
af en hingst företrädesvis i stäpp trakter.

Familjen omfattar blott ett släkte, hästsläktet,
Equus. Förutom den tämda hästen (se Hästen),
Equus caballus, må här anföras följande

Fig. 1. Przevaljskijs häst.

arter. Przevaljskijs häst (Equus Przewal-skii)
är stor som en ponny, har svansroten korthårig,
delvis upprätt stående man; färgen är något
växlande,

vanligen rödgrå eller gulbrun, med mörk
ryggstrimma; hufvudet och kindtänderna
jämförelsevis stora; "kastanjer" på alla fyra
extremiteterna. Lefver i öknarna mellan Altai
och Tian-schan och är högst sannolikt identisk
med vilda hästar, hvilkas lämningar man funnit
i Europas kvartäraflagringar. Den trifves
väl i Europas zoologiska trädgårdar. - D s
c h i g-getainsed. o. - Åsnan (Equus asinus)
har liksom dschiggetain och alla de följande
"kastanjer" blott på f rambenen; manen är kort,
icke hängande; endast svansens nedre del är
försedd med längre hår; öronen äro mycket längre
än hos de föregående; färgen oftast grå med ett
svart streck längs ryggen och ett annat tvärs
öfver skuldrorna. Längre än hästen har åsnan
varit tam i Afrika och Asien, hvarifrån den
införts till Europa. Man antar, att det är en
i Nu-biens och Sennars öknar lefvande vildåsna
(E. asmus

Fig. 2. Nubisk vildåsna (Equus asinus
africanus).

africanus; fig. 2), som lämnat hufvudkontingenten
till tamåsnans uppkomst; denna ^ildform
öfverensstäm-mer med tamåsnans ofvan
angifna kännemärken. Men i Orienten (Syrien,
Mesopotamien, Persien, Arabien etc.) anträffas
utom den ofvannämnda äfven en mera uppskattad,
ädlare åsneras, hvilken är större, enfär-gadt
hvit eller isabellfärgad och på grund af sin
godmodighet och lydaktighet ofta användes som
rid-djur af de förnämligare kvinnorna. Denna
ras torde härstamma från ön a ger n (Equus
onager), hvilken i vildt tillstånd utbreder
sig från Syrien till Mesopotamien, Persien och
Afganistan. Denna vilda hästart är något mindre
än och måhända knappast till arten skild från
dschiggetain. Utaf de europeiska länderna ha
Spanien och Portugal att uppvisa den största
åsneafveln. Som åsnan är ömtåligare för köld
än hästen, har den ej fått någon vidsträcktare
användning i norra Europa. Åsnan utmärkes för
uthållighet och anspråkslöshet med afseende
på dieten. Den lär kunna uppnå en betydligt
högre ålder än hästen; man har exempel på
åsnor, som varit i bruk 55 år. Af ekonomisk
betydelse ha bastarderna mellan häst och åsna
blifvit. Muldjuret (Mulus), som uppkommit genom
åsnehingstens parning med häststoet, liknar till
sitt yttre mest hästen med undantag af öronen,
längden och svansen, som ha större likhet med
fadern. Denna bastard har fått en vidsträckt
användning som dragare, lastdjur och riddjur ej
blott i sydligare länder, utan ock i mellersta
Europas bergstrakter, där den säkerhet, med
hvilken den går äfven å den svåraste terräng,
gör, att den föredra-ges framför hästen. I Europa
står muldjursafveln särskildt i södra Frankrike
mycket högt. Af långt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:27 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbl/0106.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free