- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan /
179-180

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hästen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

179

Hästen

180

Fig. 2. Hästens yttre kroppsdelar, l näsryggen,
2 ganascherna, 3 öronkörtelpartiet, 4 strupen, 5
den ränna, hvari halsådern är belägen, 6 halsen,
7 manken, 8 ryggen, 9 länden 1. njurtrakten,
10 kruppan, 11 svansen, 12 låret, 13 skinkorna,
14= skänken, IS basen, 16 bogen, 17 öfverarmen,
18 bringan, 19 underarmen, 20 knäet, 21
skenbenet, 22 kotleden, 23 kotan, 24 hofkronan,
25 hofven, 26 bröstet, 27 buken, a-ö strupådern,
c-d bröstets djup, e-f och g-h flankerna, m-n
bogbladet, v armbågen, x bogspetsen, y höften,
z bärbensknölen, t knäskålen.

hästen 1. koomrah. Fitzinger har upptagit 5
olika typer, och senare forskare ha uppdelat
de nu förekommande hästraserna i två stora
hufvud-grupper, af Sanson kallade korthufvade
1. brakycefala och långhufvade 1. d o l
i-kocefala, och till hvar och en af dessa räknas
fyra rastyper, nämligen till de korthufvade
Equus caballus asiaticus, E. c. africanus,
E. c. hibernicus och E. c. britannicus, och till
de långhufvade: E. c. germanicus, E. c. frisius,
E. c. belgicus och E. c. sequanus. Frank har
indelat dem i orientaliska och occidentaliska,
af hvilka den förra i hufvudsak sammanfaller
med Sansons korthufvade och den senare med
hans långhufvade. Enligt senaste forskningar
synes sannolikast, att tam hästen leder sitt
ursprung från tre olika stamformer, af hvilka
åtminstone två med säkerhet förekommit vilda i
Europa. Den ena af de europeiska vildhästarna,
Equus Nehringij var tämligen liten och spensligt
byggd och synes under stenåldersperioden ha
förekommit allmänt utbredd särskildt i England,
Frankrike samt mellersta och södra Europa. Den

anses numera med största sannolikhet identisk
med Przevaljskijs häst, Equus Przewalskii
(se Hästdjuren), som än i dag förekommer
vild i vissa trakter af Asien och utgör
stamformen för de ponnyartade hästraserna,
såsom Englands ponnyraser samt Skandinaviens
och norra Rysslands ursprungliga hästtyper. Den
andra europeiska typen, diluvialhästen (Equus
robustus), var betydligt större och gröfre
och hade sin egentliga hemort i Nord-Tyskland,
hvarifrån den sedan spridt sig till Frankrike,
mellersta och södra Europa och slutligen äfven
till England. Diluvialhästen är numera försvunnen
som vild form, men är med säkerhet att betrakta
som stamformen till de s. k. kallblodiga
hästraserna (Sansons dolikocefala och Franks
occidentaliska grupp). Båda de europeiska
hästtyperna synas ha börjat tämjas redan under
den äldre stenåldersperioden, och vid början
af bronsåldern uppträder äfven en tredje typ,
som genom en viss ädelhet i formerna visar, att
den redan länge varit föremål för kultur. Denna
form anses därför med säkerhet som husdjur
införd öster-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:29:38 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbl/0114.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free