- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan /
227-228

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Högmässa - Högmästare - Högplatå - Högprosa - Högqvist, Sofia Emilia (Emilie)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

227

Högmästare-Högqvist

228

kau nyttjas ordet högmässa som namn på
hufvud-gudstjänsten i motsats till ottesångs-
och aftonsångsgudstjänsterna. - I katolska kyrkan
är ordningen för högmässan (ordo missce) bestämd
genom de s. k. missalena 1. mässböckerna. Den
reformerta gudstjänsten fick genom Zwingli och
Calvin prägeln af stor enkelhet; anglikanska
kyrkan gör dock med sin rikare kult därifrån ett
undantag. Grundläggande för lutherska kyrkans
gudstjänstordning är Luthers 1523 utgifna Formula
missw samt Tyska mässan af 1526. I närmaste
öfverensstämmelse därmed utgaf Olaus Petri
Svenska mässan 1531. Nattvardsfirandet betraktas
i denna ännu som hufvudsak, och den öfriga
gudstjänsten är nästan blott en förberedelse
därtill. Läsningen af de gamla perikoperna
(lectio selecta) har lämnat rum för läsning
i sammanhang ur de apostoliska brefven och
evangelierna (lectio continua). Någon predikan
omnämnes icke; denna hölls utom högmässan, men
upptogs 1548 som ett moment däruti. 1614 utgafs
en ny kyrkohandbok, i hvilken äfven högmässa utan
nattvardsgång omtalas och lectio selecta är åter
upptagen. Af denna handbok är den af år 1693 en
konsekvent och fullständigare utveckling. Nästa
steg togs genom 1811 års kyrkohandbok,
som gällde, tills den nuv. l okt. 1894
stadfästes. K. br. 26 okt. 1860 föreskref två
årgångar nya predikotexter till omväxling
med de hvart tredje år återkommande gamla
perikoperna, hvilka emellertid alltid föreläsas
från altaret. Högmässogudstjänsten tog fordom
sin början redan kl. 8 på morgonen (i städerna,
kl. 9 på landet). Småningom framflyttades
tiden, först till kl. 9 och sedan till kl. 10,
hvilken nu är den vanliga på landsbygden,
medan högmässotiden i de flesta städer och
en del landsförsamlingar är kl. 11. Genom
k. br. 3 dec. 1823 stadgades, att med afseende
på bl. a. olika lokalförhållanden församlingarna
ega att, utan hinder af kyrkolagens föreskrift,
med sina kyrkoherdar öfverenskomma om tiden för
gudstjänsts början. Dessa öfverenskommelser skola
dock pröfvas och fastställas af vederbörande
konsistorier. E. J. ö. (J. T. B.)

Högmästare. Se Tyska orden.

Högplatå. Se Högslätt.

Högprosa, språkv., sammanfattningsnamn för
de stilarter, där både ordvalet och formerna
tillhöra det högtidligare och, i viss mån,
mer personligt utpräglade språkstoffet. Den
vanliga indelningen af prosans stilarter
skiljer på tre hufvudgrupper, nämligen utom
högprosan normalprosa och l å g p r o s a. Af
dessa är normalprosan den objektiva, reala
och föga känslobetonande, som oftast nyttjas
i tidningsartiklar och -notiser, fackliga
arbeten, mer eller mindre officiell korrespondens
o. s. v. I olikhet mot denna allmänna stilgrupp
äro både hög- och lågprosa vanligen uttryck
för författarindividualiteten, men medan
lågprosan - t. ex. det förtroliga brefvet,
den verklighetsskildrande dialogen m. fl. -
tillegnat sig afsevärdt af samtalsspråkets
former och uttryckssätt samt syntaktiska
bruk, står högprosan så fjärran som möjligt
från dessa, bibehåller ålderdomliga ord,
väljer af synonyma uttryck sådana, som ha
de upphöjdaste associationerna (t. ex. i den
kyrkliga predikan, äreminnet), och undviker det
banala eller journalistiska, men söker gärna
en skönlitterär karaktär. Se G. Cederschiöld,
"Svenskan som skriftspråk" (2:a uppl. 1902).
R-nB.

Högqvist, Sofia Emilia (Emilie), skåde-

spelerska, f. 29 april 1812 i Stockholm, d. 18
dec. 1846 i Turin, var elev vid k. teaterns
balett 1801- 26 och därefter anställd vid
A. P. Berggrens kringresande teatertrupp till
1828, då hon antogs till elev vid k. teaterns
dramatiska scen, där hon 1831 blef anställd
som aktris. Trots sitt vackra utseende - "ett
skönare hufvud hade nian sällan sett på scenen"
- gjorde hon dock, med sin gälla stämma och sin
långa, gängliga figur, i början ringa lycka. Men
några år förändrade allt; och 1834, sedan hon
återkommit från sin första resa till Paris, var
det, "som om ett alldeles nytt väsende uppenbarat
sig på tiljan". Det var ett uppmärksamt studium
af Théåtre francais och främst m:lle Mars,
som i förening med stark energi och goda
naturgåfvor vållat denna förändring. Hennes
talorgan hade vunnit mjukhet och behag, och
den smärta figuren hade fått en fyllighet,
som i förening med den fina, lediga hållningen
gjorde henne till en fulländad världsdam. Inom
den högre komedien firade hon stora triumfer
genom uppträdandets .finess, smak och enkla,
intagande behag, som Georgina i "Qväkaren och
dansösen", Clarencc i "Shakspeare kär", Fru de
Nohan i "Den gifta mannen i staden och på landet"
o. s. v. Särskildt lycklig var hon i utförandet
af lifliga ynglingaroller, för hvilka hennes
figur särdeles väl lämpade sig, t. ex. Richelieu
i "Richelieus första vapenbragd" och hufvudrollen
i "Den nya regementschefen". Äfven i sorgespelet
kunde hon hänföra genom tragiskt djup utan
öfverdrift samt säkerhet och själfständighet
i uppfattningen, framför allt som Orleanska
jungfrun. Jämväl hennes Maria Sluart, Julia och i
ännu högre grad Ophelia lyckades tillfredsställa
äfven granntyckta kännare. - Mille H. hade
emellertid gjort sig ett namn icke blott som
en framstående konstnärinna, utan kanske i lika
hög grad som en svensk Aspasia (hon har kallats
"Sveriges märkvärdigaste hetär"), och hennes små
torsdagscirklar räknades bland de mest utsökta
tillställningarna inom hufvudstaden. I umgänget
var hon glad, kvick och fri, som enskild person
hjärte-god och välgörande, t. o. m. utöfver sina
ganska betydande tillgångar. Hennes enskilda
lif och förhållanden kunna vid en karakteristik
öfver henne ej förbigås, då just de "egentligen
utbildat den stora konstnärinnan och förskaffat
henne medel att med allvar studera sin konst på
den ort, där den borde studeras’’. Hennes sista
tid var rik på plågor och lidanden, för hvilka
hon genom resor och brunnskurer sökte bot. 7
dec. 1845 uppträdde hon för sista gången på den
k. scenen, som Fru de Nohan och som Aventurine i
"Polkan". Följande sommar besökte hon Ems och
reste därifrån till Italien, men sjuknade åter
i Turin och dog där. Hennes frånfälle väckte
stor bestörtning hemma. Inom konstnärskretsarna
firades en sorgefest till hennes minne, och på
graf ven i Turin restes af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:15:43 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbl/0140.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free