- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan /
243-244

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Höijer, Benjamin Karl Henrik

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

243

Höijer

244

dagar började han längta från Uppsala. En
orsak därtill voro bl. a. de misshälligheter,
som uppstodo mellan honom och åtskilliga hans
ämbetsbröder till följd af den häftighet och det
anspråk på öfver-lägset omdöme, hvarmed han i det
akademiska konsistoriet ofta sökte att göra sin
mening gällande. H. hör till de personligheter,
som genom den hos dem förekommande egendomliga
blandningen af egenskaper äro svåra att rätt
uppfatta och bedöma. Om hans öfverlägsna
teoretiska begåfning äro alla ense. Jämte det
starka, genomträngande förstånd, som kallade
honom till lagstiftare inom vetandets värld,
egde han en fast vilja, hvilken icke tröttnade
att fullfölja det mål, som han en gång föresatt
sig. Därtill kom ett oförfäradt mod, hvilket icke
tvekade att draga följderna ur de grundsatser,
som han funnit sig böra omfatta. Med dessa
egenskaper förenade sig en själfkänsla, som
öfverskred tillbörlighetens gränser. Under
det han, då frågan var om honom själf, röjde
ömtålighet och snarsticken-het, yttrade han sig
ofta skoningslöst om personer och förhållanden,
hvilket kan förklaras dels emedan motgångarna
förbittrat hans lynne, dels emedan han hos
sin omgifning såg prof på föraktlig feghet och
kryperi för despotismen. Ingen, som gjort sig
förtrogen med H:s skrifter och den anda, hvaraf
dessa äro genomträngda, kan dock betvifla, att
han med sina fel förenade en sann, icke blott
tankens och fantasiens, utan äfven karaktärens
lyftning och att han innerst var besjälad
af det gedignaste intresse icke endast för
vetandet, utan för alla mänsklighetens högre
angelägenheter. Denna karaktärens lyftning
röjer sig äfven i den djupa fosterlandskärlek,
som förmådde honom att under perioden för hans
förödmjukelser icke följa de uppmaningar, som
ställdes till honom att söka sig någon plats
vid ett tyskt universitet. Som föreläsare var
H. säkerligen en af de förnämste, som någonsin
funnits vid Uppsala universitet. "Hans talade
prosa var", efter hvad Atterbom intygar, "hart
nära den mästerligaste, som från någon kateder
kan höras". Det oaktadt grundlade han ingen
egentlig filosofisk skola. För grundläggandet af
en sådan var den tid, under hvilken han verkade
som professor, alltför kort. Dock hade han
flera utmärkta lärjungar, såsom E. G. Geijer,
hvilken säger sig egentligen ha honom att tacka
för hela sin vetenskapliga bildning. Och om H:s
skrifna prosa icke stod så högt som hans talade,
så utmärkes den merendels af en ädelhet och en
viss storartad värdighet, som på hvarje punkt
låter läsaren känna de spekulativa frågornas
upphöjdhet och deras oupp-lösliga sammanhang
med mänsklighetens hela inre lif. H:s förnämsta
skrifter, samlade och utg. i 5 bd 1825-27, äro
Om anledningen, hufvudinnehållet och de senare
framstegen och förbättringarna af den kritiska
filosofien; Om den philosophiska construc-tionen;
De systemate; Om åskådning; Om ett pragmatiskt
af handlingssätt i historien; öfversigt af
skrifter hörande till den franska revolutionens
historia; Om de gamles och nyares vitterhet
och vältalighet i jämförelse med hvarandra; Om
skön konst hos de nyare; Föreläsningar öfver
den sköna konstens filosofi; Idéer till den
sköna konstens historia. I Uppsala universitets
bibliotek förvaras åtskilliga hittills otryckta
handskrifter af H., dels föreläsningar, dels af
handlingar och uppsatser.

H. betraktas som den förnämste bland Sveriges
filosofer. Hans själfständighet som tänkare
och hans plats inom filosofiens historia torde
kortast kunna betecknas så, att han successivt
anteciperar Fichtes, Schellings och Hegels
grundtankar och likasom i mindre skala genomlöper
den utveckling, som de nämnde tyske filosoferna
i rikare form och på ett mera omfattande
sätt genomgingo. Ja H. hänvisar t. o. m. i
sitt sista utvecklingsskede på en ståndpunkt,
som ligger högre än Hegels. H. utgår ytterst
från Kant, hvilken han betraktar som den
främste bland filosofer, men han fann snart
nödvändigheten af att söka öfvervinna den
dualism, den motsats mellan två med hvarandra
icke sammanhängande principer, hvari den kantiska
åsikten upplöser sig. Ehuruväl nämligen Kant
grundlade idealismen därigenom, att han omvände
den gamla föreställningen om förhållandet mellan
subjekt och objekt samt lät objekten bero af
subjektet, så stannade han dock på halfva vägen
i det afseendet, att han ur subjektet blott
förklarade kunskapens form, men däremot härledde
dess innehåll ur en utom medvetandet liggande
verklighet (ett obekant s. k. ting i sig). Denna
brist hos Kant sökte nu visserligen Fichte af
hjälpa därigenom, att han - bortkastande Kants
"ting i sig" - yrkade, att medvetandet vore
grund icke endast till kunskapens form, utan
äfven till dess innehåll eller objekt; men dock
återkom dualismen hos Fichte, ehuru i en annan
form än hos Kant. Fichte - af hvilken hvarje
medvetandets innehåll eller objekt betraktas som
en inskränkning af medvetandet - antog nämligen,
att den inskränkning, hvarigenom det rena eller
obestämda "jaget" (medvetandet) skulle vinna
ett innehåll, ytterst måste förklaras ur en
obegriplig, utifrån skeende impuls, genom hvilken
jaget hämmades i sin utåtgående rörelse och drefs
tillbaka mot utgångspunkten. Svagheten i detta
Fichtes föreställningssätt insågs af H., hvilken
förklarade, att det låge i medvetandets begrepp
att ha sin gräns inom sig själf eller att vara
den verksamma enhet, som utgjorde det gemensamma
i subjektet och objektet, jaget och icke-jaget,
anden och naturen, och lika ursprungligt
yttrade sig i bägge dessa motsatser. Genom
denna lära, som H. framställde redan i afh. "Om
anledningen, hufvudinnehållet och de senare
framstegen och förbättringarna af den kritiska
filosofien", anteciperade han den ståndpunkt,
som bestämdt intogs af Schelling i ’ ’System des
transscen-dentalen idealismus" och som ligger
till grund för dennes s. k. identitetssystem. Den
nämnda öfver-ensstämmelsen mellan H. och
Schelling utesluter emellertid icke, att
betydande olikheter förefinnas dem emellan både
med afseende på naturfilosofiens plats inom
systemet och i uppskattningen af den praktiska
verksamheten, som H. med Kant och Fichte fattar
som den högsta yttringen af andens lif. Till
dessa skiljaktigheter sluta sig äfven sådana, som
bero därpå, att H. icke förmår att bringa vissa
af sina grundtankar till fullt samma klarhet
som Schelling. I sin afh. "Om den philosophiska
constructionen" bekämpade H. Kants åsikt,
att en konstruktion af begreppen skulle vara
möjlig endast i matematiken och sökte uppvisa
dess berättigande äfven i filosofien, som därvid
utgår från jaget, det där såsom verkligt måste
i sig innehålla äfven objektet. I uppsatsen
"Om åskådning" och i afh.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:03 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbl/0148.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free