Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Höijer, Benjamin Karl Henrik - Höijer, Johan Leonard - Höijer, Karl teodor - Höja, socken i Kristianstads län - Höjd - Höjd 1. Astron. - Höjd 2. Sjöv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
245
Höijer-Höjd
246
"De systemate" vänder H. sig kritiskt ej blott mot
Schellings identitetsfilosofi, utan ock mot sin egen
därmed på det närmaste besläktade tidigare filosofiska
ståndpunkt. Det är här han t. o. m. pekar
ut öfver Hegels ståndpunkt, i det han söker uppvisa
en ursprunglig mångfald inom det absolutas
väsen. - En särskild uppmärksamhet förtjäna
äfven H:s estetiska åsikter, så mycket mera som
han t. o. m. tidigare än Solger - hvilken vanligtvis
anses vara den förste på detta område - uppställt
ett estetiskt system eller en fullständigare
teori öfver det sköna och konsten. Denna teori utmärker
sig icke blott genom en prisvärd enkelhet i den
systematiska anordningen, utan äfven genom en
utredning af de estetiska grundbegreppen, som,
huru mycket den än kan lämna öfrigt att önska,
likväl till en betydlig del eger sanning och giltighet
för alla tider. Mest ny och originell visar sig H:s
lära om det komiska och om den estetiska
kompositionen. - Litteraturen om H. är ganska
omfattande. Han behandlas först och främst i de
flesta framställningarna af dåtidens litteraturhistoria,
sålunda af Atterbom, Malmström, Fryxell, R. Hjärne
och B. Norling. Den utförligaste framställningen
är den, som A. Nyblaeus åt honom egnat i
"Den filosofiska forskningen i Sverige", I.
Monografier under formen af akademiska afh. ha egnats
H. af L. Bygden, "B. H., en kort framställning af
hans lefnad och filosofiska ståndpunkt" (1872), och
E. J:son Leufvén, "Kritisk exposition af B. H:s
konstruktionsfilosofi i relation till den samtida
transscendentala spekulationen" (1897), hvilken ej
tillmäter H:s tankar i "Den philosophiska constructionen"
så stor originalitet, som ofvan skett, utan söker
ådagalägga hans beroende af Schelling och Fichte
(Leufvéns afh. innehåller äfven ett aftryck af H:s
handskrift "Om handling" samt delar af en likaledes
på Uppsala univ:s bibliotek förvarad handskrifven
recension af S. Grubbe öfver H:s "Den philosophiska
konstruktionen"). Se därjämte Hwassers "Valda skrifter",
Crusenstolpes "Karakteristiker", E. G. Geijers
"Samlade skrifter", Schinkel-Bergmans "Minnen"
samt Rosensteinska brefväxlingen i Uppsala univ:s bibliotek
och Hammarsköldska brefsamlingen i Kungl. biblioteket. A. M. (S-e.)
Höijer, Johan Leonard, musiker, skriftställare,
f. 1 febr. 1815 i Stockholm, d. 11 juli 1884 i Helgesta socken,
Södermanland, studerade från 1834 vid Mus. akad. och blef
1842 organist vid franska reformerta kyrkan i Stockholm
samt strax därpå vid Katarina kyrka i samma stad.
Musikanmälare i "Dagligt allehanda" 1848 -49, "Bore" 1850 -51
och "Svenska tidningen" 1853-59, lämnade han till såväl
dessa som andra organ, såsom "Aftonbladet" och
"Ny tidning för musik", poem och uppsatser af kritiskt eller
belletristiskt innehåll. Af skönlitteratur författade han för öfrigt
novellen Konstnärens stjerna (1844) samt poemen
Accorder från hemmet (1849) och Vid Fyris’ strand (1872);
äfven öfversatte han en mängd romanser. Som
musiker komponerade han flera pianosaker och
sånger, bland hvilka må nämnas Guitarrspelerskan
.i Salerno, I sommar qvällen, Grafven och rosen,
Cantat vid prins Gustafs dödsfest (i Konstnärsgillet) och
Skandinavisk sång, harmoniserade en mängd melodier
i Dybecks "Runa" och "Svenska gånglåtar",
Stephens’ och Hyltén-Cavallius’ "Sveriges historiska och
politiska visor", 0. Ahnfelts "Andeliga sånger",
utgaf Kort och lättfattlig harmonilära för
dilettanter (1846) samt bearbetade Vaccajs
"Italienska sångens grunder" (1853) m. m. Hans
hufvudarbeten äro Musiklexikon (1864; suppl.-häfte 1867),
det första mera omfattande arbete af detta
slag i Sverige, utmärkande sig framför allt genom
stor samlingsflit och sakrikedom, mindre genom
tillförlitlig och vårdad utarbetning, samt Svenska
folkvisor(1880), nämligen den musikaliska redaktionen
af denna (jämte R. Bergström utförda) nya upplaga
af Geijers och Afzelius’ verk med detta namn.
Visserligen gick H:s åtgöranden icke i samma grad
som Bergströms ut på kritisk noggrannhet och
historisk källforskning, men eger däremot förtjänsten
af en originell harmonisering samt tillägget af
ej mindre än 62 nya melodier. A. L.*
Höijer, Karl Teodor, finsk arkitekt, f. 1843
i Helsingfors, studerade hos arkitekten Chievitz i
Åbo 1861-62 och vid konstakademien i Stockholm
1863-68 under Scholanders ledning, utöfvade
sedan en mycket omfattande verksamhet i sitt
hemland. Bland hans arbeten i Helsingfors märkas
Folkbiblioteket (1879), Grönqvistska huset (1880),
Athæneum (1885), Kalevas hus, Catanis
hus och Branddepån (1889) - de två sistnämnda anses,
jämte Norménska huset (1896), vara hans mest
framstående arbeten. Dessa utmärkas ej minst för
målerisk verkan, vunnen genom användande af olika
material. H. har äfven varit verksam som lärare,
bl. a. vid polytekniska institutet 1873-76, och har
varit en nitisk kommunalman. (G-g N.)
Höja, socken i Kristianstads län, Södra Åsbo
härad. 2,507 har. 1,412 inv. (1908). H. bildar med
Starby ett regalt pastorat i Lunds stift, Södra Åsbo kontrakt.
Höjd. 1. Astron. En himlakropps vinkelafstånd
från horisonten, räknadt utefter en vertikalcirkel,
d. v. s. utefter en storcirkelbåge, gående genom
zenit och himlakroppen, alltså vinkelrätt mot
horisonten. Den skenbara höjden behöfver korrigeras
för refraktion och parallax (se d. o.) för
att gifva sann höjd. Se Astronomiska koordinater.
- 2. Sjöv. Genom mätning med
reflexionsinstrument (kvintant, sextant, oktant eller
cirkel) af himlakroppars höjder öfver sjöhorisonten
(jämte kronometeriakttagelser) bestämmes till sjöss
ett fartygs ställe i sjökortet (dess latitud och longitud).
Höjden, d. v. s. vinkeln vid ögat mellan
riktningslinjen till sjöhorisonten, vertikalt under
himlakroppen, och riktningslinjen till himlakroppen
(dess under- eller öfverkant) mätes på så sätt,
att man genom framförande af instrumentets
alhidad bringar den reflekterade bilden af
himlakroppen i kontakt med (att tangera) den direkt
sedda sjöhorisonten samt afläser den mätta vinkeln
eller bågen på limben med tillhjälp af instrumentets
nonie och lupp (l. mikrometerskruf). Det fordras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
