Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Höner. Nord myt. - Hönig (Hoenig), Fritz - Hönjarums skans, i Skåne - Höns, Tamhöns - Hönsa, sjöv. - Hönsarv, bot. - Hönsbär, Hönson, bot. - Hönseri - Hönsfåglar - Hönsgummans visa - Hönsgård, plats - Hönsgåsen, zool. - Hönshirs, bot. - Hönshock, sjöv. - Hönshundar, zool. - Hönshus - Hönshylte-Kvarnamåla järnväg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
261
Hönig-Hönshylte-Kvarnamåla järnväg
262
man märkte snart, att han ej kunde reda sig,
utan Mimers kloka råd. Förbittrade öfver att
ha blifvit bedragna, halshöggo vanerna Mimer
och sände hufvudet till asarna. H. namnes
bland de asagudar, som skola uppstå efter
Ragnarök. Någon antaglig förklaring af namnet
H. är icke funnen. I en berättelse från Färöarna
omtalas han som härskare öfver en vattenfågel
(svanen), och denna omständighet jämte den, att
han uppträder gemensamt med luftens gud (Oden)
och eldens gud (Loke), kan, möjligen tala för
antagandet, att vattnet var det element, som
H. närmast tänktes representera. Han räknades
för öfrigt ej bland de mest ansedde gudarna,
såsom man finner af ett yttrande, att han
var den räddaste bland asarna. Jfr Asar.
Th. W.*
Hönig (Hoenig), Fritz, preussisk
militärskriftställare, f. 1848, d. 1902, officer
vid 57:e preussiska infanteriregementet 1866,
deltog med utmärkelse i 1866 samt 1870-71 års
krig och erhöll 1876 afsked (för sjuklighet)
med kaptens grad. Bland hans många arbeten må
nämnas Zwei brigaden (1882), utvidgad till
Untersuchungen über die taktik der zukunft
(1890, 4:e uppl. 1894), Vierundzwanzig stunden
Moltkescher strategie (1891; 3:e uppl. 1897) samt
det utmärkta Der volkskrieg an der Loire (6 bd,
1893-97). Utmanande bitterhet utmärkte flera af
hans första arbeten, grundlig arkivforskning
och djupt gående uppskattande af mänskliga
egenskaper och inre bevekelsegrunder hans senare.
C. O. N.
Hönjarums skans, i Skåne och Osby socken,
byggdes i maj 1678 mot snapphanarna och
till skydd för förbindelserna norrut,
men intogs redan 2 sept. s. å. af
danskarna. H. återtogs emellertid snart och
förstärktes, men fick efter kriget förfalla.
L. W:sonM.
Höns, Tamhöns, Gallus domesticus (se Höns-släktet),
förekomma af många slag och
indelas efter olika grunder: I, i a) större,
företrädesvis köttbildande raser, såsom plymouth
rock (se färgplanschen, fig. 3), wyandotte
(fig. 4), orpington, faverolle, langshans
(fig. 2), dorking, brahma, mecheln (fig. 5)
m. fl., b) mindre, företrädesvis äggläggande,
såsom leghorn (fig. 9), menorca (fig. 8),
hamburg (fig. 10), andalusier, houdan
m. fl., och c) lyx- och dvärghöns (fig. 12);
II, efter sin geografiska härstamning, hvarvid
bland de vanligare raserna kochin (fig. 1),
brahma och langshans hänföras till de asiatiska,
plymouth rock och wyandotte till de amerikanska,
houdan, faverolle, La Fleche och creve-coeur
(fig. 7) till de franska, orpington och dorking
till de engelska, ramelsloh (fig. 11) till de
tyska samt leghorn, menorca och andalusier
till de s. k. medelhafsraserna. Om stridshöns
(fig. 6) se Tuppfäktning. Se vidare artiklar
om olika hönsraser, hvar under sin rubrik,
samt Hönsskötsel.
W-S.
Hönsa, sjöv., ett gammalt bruk ombord å fartyg,
hvilket består däruti, att den, som första
gången äntrar upp i tacklingen, passerar
linjen (ekvatorn), tropikerna och vissa andra
ställen, skall förpläga 1. traktera de mera
bereste kamraterna. Vissa af dessa hönsningar
bruka föregås af skämtsamma upptåg, såsom att
fastsurra nykomlingen till väders, begjuta honom
med vatten, raka honom med träknif m. m.,
ofta i närvaro af en till Neptun
kostymerad person, åtföljd af en svit.
R. N.*
Hönsarv, bot., namn på Cerastium vulgare.
Hönsbär, Hönson, bot., namn på Cornus suecica.
Hönseri, i större skala och som från jordbruket
mer fristående affär drifven hönsgård.
Hönsfåglar, Galliformes (Gallinae) l. Gallinacea:,
zool., bilda en ordning bland fåglarna. Hos
dennas representanter är näbben oftast kort,
hvälfd, med mer eller mindre nedböjd öfverkäk,
hvars kanter omsluta underkäken; vingarna
äro merendels korta, afrundade och kupiga,
stjärten mycket växlande till sin längd, med
12 till 20 pennor, benen i allmänhet starka
och hela underbenet i de allra flesta fall
befjädradt, framtårna tre, baktån (då den
icke, såsom hos några arter, saknas) fäst
högre än framtårna, klorna starka, trubbiga,
oftast hvälfda och vanligen korta. Hufvudet
bär ofta egendomliga prydnader, såsom
hudflikar, kammar, fjäderbuskar o. s. v.;
halsfjädrarna och stjärttäckarna erhålla
stundom en egendomlig utveckling. Matstrupen är
utvidgad till en kräfva: körtelmagen har tjocka,
körtelrika väggar, och muskelmagen är mycket
stark. Benbyggnaden är grof och de särskilda
benen föga luftförande. - Hönsfåglarna ha i
allmänhet tung flykt och uppehålla sig dels både
på marken och i träd, dels endast på marken, där
de allra flesta löpa med mycken snabbhet; stundom
tagas vingarna till hjälp under loppet. Dessa
fåglar ha bullrande läten, somliga under
fortplantningstiden ett slags sång, och de flesta
skrika gärna och mycket. Hannarna kämpa flitigt
med hvarandra under parningstiden, och honorna
äro ofta trätlystna och afundsjuka. Somliga
arter lefva i månggifte, då honan ensam
får vårda sig om ungarna, men andra pläga
engifte, hvarvid båda föräldrarna hjälpas åt
att uppfostra af kominan. Honorna behandla
sina ungar med största omsorg och kärlek samt
utsätta sig för deras skull modigt för faror,
svält och umbäranden. Hönsfåglarna häcka på
marken i en simpel bale och lägga ofta många
ägg, hvilka rufvas tämligen länge. Ungarna äro,
då de kläckas, mycket utvecklade, kunna genast
springa omkring och själfva taga den föda, som
de gamla framdraga åt dem, samt tillväxa mycket
hastigt. Dessa fåglars föda, som utgöres af
växtämnen, insekter o. d., uppmjukas i kräfvan,
innan den går ned i magen. De ha många fiender,
och särskildt människan förföljer dem ifrigt
för deras utmärkta kött. Äggen af några arter
användas äfvenledes. Åtskilliga arter ha dels
i gamla tider, dels senare blifvit tämda och
spridda till de flesta delar af jorden.
De viktigaste hithörande familjerna äro:
1) Turnicidae;, 2) Megapodiidae; 3)
Cracidae; 4) Phasianidae; 5) Opisthocomidae.
C. R. S. (L-e.)
Hönsgummans visa. Se Carelius, 0. P.
Hönsgård, plats, där hönsskötsel drifves.
Hönsgåsen, zool. Se Kappgåsen.
Hönshirs, bot., namn på Panicum crus galli.
Hönshock, sjöv. Se Hock 2.
Hönshundar, zool. Se Hunden, sp. 1312.
Hönshus. Se Hönsskötsel.
Hönshylte-Kvarnamåla järnväg (sign. H.K.J.,)
smalspårig (1,067 m.), 21 km. lång järnväg inom
Kronobergs län, som sammanbinder Norraryd station
å Karlshamn-Vislanda järnväg med Kvarnamåla
station å Växjö-Tingsryds järnväg. Järnvägen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
