Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hönshylte-Kvarnamåla järnväg - Hönshylte skans, Kronobergs län - Hönshöken, zool. - Hönskolera - Hönson, bot. Se Hönsbär - Hönsraser - Hönsskötsel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
263
Hönshylte skans-Hönsskötsel
264
som öppnades för trafik 22 okt. 1900, tillhörde
urspr. Hönshylte-Kvarnamåla järnvägs-aktiebolag
i Karlshamn, men öfvergick efter detta
bolags konkurs i Hönshylte-Kvarnamåla nya
järnvägsaktiebolags ego. Vid 1907 års slut
uppgick bokförda byggnadskostnaden till
590,600 kr., hvaraf för rullande materiel
86,122 kr., och aktiekapitalet till 100,000
kr. Bolagets styrelse har sitt säte i Stockholm.
" A. d’A.
Hönshylte skans, Almundsryds socken, Kronobergs
län, hade uppförts senast under Karl IX:s
danska krig, men var 1646 så förfallen,
att Kaggs då ingifna förslag till dess
iståndsättande ej kom till utförande.
L. W:sonM.
Hönshöken, zool. Se Hökarna.
Hönskolera, en mycket hetsig och smittsam
sjukdom, som i södra Europas, i synnerhet
Frankrikes, hönsgårdar hemsöker hönsen. Det
smittade djuret förlorar snart matlusten,
förefaller sömnigt, ruggar upp sig och sitter
stilla på sin pinne med half-eller helslutna
ögon, har diarré, är svagt och faller efter l
a 2 dagar dödt till marken. Obduktionen visar
tarmkatarr. Redan länge hade man känt denna
sjukdoms smittsamhet, då veterinärpatologen
Perroncito i Turin och sedermera Toussaint
i Toulouse funno såväl i tarmarna som
i blodet hos de sjuka djuren en mängd
små, 8-formade parasiter, mindre än de
röda blodkropparna. Största betydelse ha
dock dessa parasiter fått genom Pasteurs
undersökningar. Genom s. k. renodling
af desamma, d. v. s. deras odling uti
från andra bakterier rengjorda vätskor
("steriliserad hönsbuljong"), har han kommit
till resultat, som ha den största betydelse
för alla infektionssjukdomar och lämna det
yppersta stöd för vaccinationens välgörande
inflytande på koppsjukdomen. Han fann nämligen,
att en sålunda med "hönskolera-diplokocker"
mättad odlingsvätska genom beröring med luften
blef mindre smittsam eller, insprutad på
friska djur, medförde en lindrig och ofarlig
hönskolera, samt att de sålunda behandlade
hönsen sedermera icke voro mottagliga för det
starkare hönskoleragiftet. Han hade därigenom
funnit ett slags vaccin, som skyddade mot
hönskolera, alldeles som kokoppvaccinen
skyddar mot koppor. Likartade iakttagelser
gjordes sedan med smittämnen från mjältbrand,
vattuskräck och hästtyfus. Om hönskolerabacillen
se vidare Bakteriologi, sp. 728. Hönskolera
är sedan 1906 upptagen bland de smittsamma
husdjurssjukdomar, för hvilkas hämmande särskilda
lagbestämmelser ansetts nödiga, och djuregare
är på grund däraf skyldig att vid utbrott af
sjukdom inom fjäderfäbesättning, som misstankes
vara höns-kolera eller hönspest, därom senast
inom 24 timmar underrätta ordf. i hälsovårds-
eller kommunalnämnd. Se K. M:ts kung. 28 sept,
1906 ang. åtgärder mot hönskolera och hönspest
samt försiktighetsmått vid införsel af lefvande
fjäderfän (i Sv. förf. saml., n:r 84, 1906).
(E. T. N.)
Hönson, bot. Se Höns bär.
Hönsraser. Se Höns.
Hönsskötsel är i Sverige en i stark utveckling
stadd binäring till jordbruket. Uppmärksamheten
fästes på densamma redan under 1880-talet,
förnämligast genom redaktör A. Lagergrens
oförtrutna och energiska arbete på införandet af
såväl bättre hönsraser som jämväl bättre metoder
för hönsens
skötsel, tillämpade vid de af honom anlagda
Rose-hills hönsgårdar, Partilled, samt genom
hans omfattande och rika författarskap i
ämnet. Sveriges allmänna fjäderfäafvelsför-e
n i n g - som bildades 1898 och eger underaf
delningar i nästan alla län - har kraftigt
bidragit till denna näringsgrens ytterligare
förkofran.
För att möjliggöra en fullt ekonomisk
hönshållning i vårt nordliga land måste först
och främst ett lämpligt hönshus anordnas,
helst beläget på en sluttning åt s.,
skyddadt mot skarpa vindar af skog, hagmark
eller terrängförhållanden, å jordmån fri
från lera. Huset bör ha dubbla brädväggar
med fyllning, råttfritt golf, dubbelt tak,
innanfönster, stora fönster, god luftväxling, en
golfyta af 4 kvadratfot pr höna samt förses med
rymlig, gräsbevuxen gård, planterad med fruktträd
och buskar, i hvilken hönsen vid vissa årstider
kunna utan van-trefnad instängas. Valet af
hönsras är steget därnäst. Bland de företrädesvis
äggläggande raserna ha leghornshönsen skaffat
sig hedersplatsen; bland de mera köttproducerande
täfla plymouth rock, wyandotte, orpington. Rasen
betyder dock i allmänhet mindre än stammen,
i det olika individer af samma ras kunna lämna
ytterst olika resultat. Individuell kontroll
medelst kontrollvärpreden är därför nödvändig för
afskiljandet af alla dåliga värpare och stammens
förbättrande. I öfrigt är i allmänhet hönans
äggläggning rikligast under l:a produktions-året,
något lägre under 2:a och minskas under 3:e året
så mycket, att utgifterna för foder och vård
knappast betäckas. Utgallring måste därför ega
rum vid 2 1/2 års ålder. Hönan bör ej användas
till afvel förrän vid 2 års ålder, tuppen
användes redan 1-årig. För de mindre raserna,
t. ex. leghorn, är l tupp till 15 à 20 hönor
ett lämpligt tal, för de större l tupp till
8 à 12 hönor. Afvelsdjuren måste ha rymligt,
helst full frihet. Kläckning kan ske medelst
naturlig rufning, därvid en lugn och pålitlig
höna, helst äldre, placeras på 12-15 ägg af
högst 14 dagars ålder, hellre 2-6 dagar gamla;
rufningen är slut på 21 dagar. Genom artificiell
kläckning i maskin kunna större antal bekvämare
utkläckas. Kycklingen uppfödes enklast och bäst
medelst torrfoder, bestående af frö, gryn och
småsäd, som gifves från 24 timmars till omkr. 10
veckors ålder, samt grönfoder och animaliskt
foder, såsom råa ben, kött, köttmjöl e. d. Efter
10 veckors ålder fodras kycklingarna på ett sätt,
som i det närmaste öfverensstämmer med de äldre
hönsens utfodring; dock bör mängden af animaliskt
foder vara något större åt kycklingarna än åt
hönsen. Kycklingarna böra helst få växa upp
för sig själfva och först fullvuxna sammanföras
med de äldre. De äldre hönsen utfodras billigt
och förmånligt med mindre mängder gröpe, kli
och kokt potatis samt en myckenhet hackelse af
klöfverhö eller grönfoder, råa ben, annat färskt
slaktaffall eller köttmjöl, köksaffall. råa
rotfrukter, kål, blast o. d. samt en mindre
kvantitet hel säd, vanligen hafre eller korn,
ej blandsäd. Grof sand, snäckskal och träkol
höra dessutom till ett välförsedt hönshus. Till
gödning insättas kycklingar vid 4 à 5 månaders
ålder, äfvensom 2 1/2 års hönor, i burar och
fodras i 3 veckor med tunn gröt af hafremjöl
och skummjölk, hvarefter de i allmänhet äro
slaktfärdiga. Då hönsskötsel med största fördel
i vårt land bedrifves i mindre skala,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
