Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Höpken, von, svensk adlig ätt - Höpken 2. Anders Johan von H. - Höpken 3. Karl Fredik von H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
269
Höpken
270
statsskrifters affattande, såsom protokollsutdraget
ang. prinsarnas uppfostran. När efter
revolutionsförsökets misslyckande och blodiga
bestraffande ständernas maktfullkomlighet
och själfsvåld ej kände några gränser och
konungamakten förödmjukats till det yttersta,
var H. emellertid icke med; han ogillade det
hänsynslösa förfarandet mot konungafamiljen,
insåg faran däraf för statsskickets framtid och
begärde i aug. 1756 sitt afsked. Han förmåddes
dock att taga sin ansökan tillbaka. Efter
riksdagens slut kom med anledning af sjuåriga
krigets utbrott den europeiska storpolitiken
med sina lockelser till Sverige. De förbundna
makterna, Frankrike och Österrike, önskade
Sveriges deltagande på deras sida för att lugna
de tyske protestanterna. H. hade dittills stått
i nära förbindelse med Frankrike och 1754
förnyat vänskapsfördraget med denna makt på
10 år, ehuru det gamla fördraget utlöpte först
1758. Han hade 1756 med anledning af sjökriget
mellan England och Frankrike slutit en traktat
om väpnad neutralitet med Danmark, närmast
riktad mot Englands tyranniska förfarande mot
den neutrala handeln och sjöfarten. Nu ansåg
han sig utan fara kunna gå Frankrike ännu ett
steg till mötes, då han i mars 1757 afslöt en
traktat med denna makt och Österrike, enligt
hvilken Sverige som garant af westfaliska
freden afgaf en deklaration i Regensburg mot
Preussen. Härvid hade H. tänkt stanna. Men
omedelbart därefter kommo nya anbud om stora
subsidier och hela Pommerns återvinnande, om
Sverige aktivt deltog i kriget. Det visade sig
nu, att H. icke var kraftig nog att fasthålla
sin ståndpunkt. Det traditionella beroendet af
Frankrike, till hvilken makt nu äfven Ryssland
anslöt sig, hoppet om en lätt vinst och ansvaret
för att icke begagna glänsande konjunkturer
förmådde den svaga partiregeringen att ge efter
för lockelserna, och efter lång tvekan slöt sig
äfven H., på hvilken afgörandet främst berodde,
till krigspartiet (juni 1757). Preussens oväntade
motståndskraft visade snart, att man missräknat
sig, och i stället för vinst syntes inom
kort arméns kapitulation och Pommerns förlust
förestå. H., som kände sig ega främsta ansvaret
för kriget, inblandade sig nervöst och ingående
i krigets ledning, eggade befälhafvarna till
farliga frammarscher i fiendeland och klandrade
skarpt deras nödtvungna reträtter. Förhållandet
mellan H. och krigsbefälet blef slutligen
så spändt, att H. 1759 måste förbinda
sig att afstå från brefväxlingen rörande
krigsoperationerna. H. längtade numera blott
att komma ifrån det utsiktslösa kriget och
närmade sig 1759 i djupaste hemlighet England,
ehuru han icke vågade att öppet bryta med sina
förbundna, utan måste låta kriget i Pommern
fortgå till skenet, för att åtnjuta subsidierna
och uppfylla fördragen. Hela hattpartiets
maktställning var emellertid i fara på grund
af krigets återverkan på rikets myntväsen och
finanser, och vid riksdagen 1760-62 räddade
sig partiet från fullständig undergång endast
genom att uppoffra Höpken och två andra riksråd,
öfvertygad af Fersen om nödvändigheten att genom
frivillig afgång afböja en hotande efterräkning,
skyndade H. att i febr. 1761 begära afsked från
kanslipresidents- och riksrådsämbetena. Då
han fick veta, att han fallit för sina forna
vänners intriger, blef han högeligen förbittrad
och synes t. o. m. ha inlåtit sig i förbindelse
med mössorna. Åtminstone blef han efter en
kort tids förlopp genom dessas bedrifvande
återinkallad i rådet: Efter någon vacklan
begärde han emellertid för andra gången afsked
(sept. s. å.) och tog därefter icke någon
aktiv del i frihetstidens politiska lif. För
Gustaf III hyste H. i början, stor beundran,
men lät sig likväl blott genom konungens
uttryckliga befallning förmås att återinträda
i rådet (1773). H:s kritiska och försiktiga
naturell passade föga tillsammans med Gustaf
III:s oroliga, företagsamma ande. Hans råd
blefvo i regel utan verkan, och det blef snart
tydligt för honom, att han numera användes
som blott en dekoration i rådet och saknade
allt verkligt inflytande. Till följd af en
meningsskiljaktighet ang. tryckfriheten tog han
afsked 1780. - H. var en rikt begåfvad ande,
utrustad med ett skarpt, genomträngande förstånd
och en nobel karaktär, men han var af naturen
skeptiskt anlagd, såg företrädesvis alla inkast,
som kunde göras mot ett förslag, och saknade
därför den handlingskraft och beslutsamhet,
som behöfvas för en praktisk statsman. H. var
från ungdomen en varm vän af hattpartiets
politiska och ekonomiska grundsatser, men fri
från dogmatiskt fasthållande af gamla idéer,
började han redan i slutet af 1750-talet omfatta
friare åsikter i näringslagstiftningen och
betvifla riktigheten af hattarnas ekonomiska
politik, liksom han äfven samtidigt skilde sig
från deras blinda beroende af Frankrike. Till
partiman var H. därför ej heller skapad, och den
verkliga ledningen af hattpartiet öfvergick under
H:s kanslipresidenttid till partimän, som stodo
utanför rådet, främst Axel v. Fersen. H. var en
af sin tids förnämste skriftställare; han skref,
enligt Tessin, bättre än någon i riket. Hans
tal och äreminnen utmärka sig genom språkets
deklamatoriska prakt och renhet samt genom
tankens djup och skärpa. Efter klassiskt mönster
hade han utbildat sin stil, och han har blifvit
kallad "Sveriges Tacitus". Trots sina omfattande
kunskaper och sin makt öfver språket var han dock
till följd af medfödd tröghet nästan litterärt
ofruktsam: af omständigheterna måste han tvingas
till författarskap. Han har utgifvit tal eller
äreminnen öfver A. Lindcreutz (1744), A. Celsius
(1745), K. Hårleman (1753), K. G. Tessin
(1771) och K. Ekeblad (1777). H. var varmt
intresserad af vitterhet, vetenskap och konst
och sökte på allt sätt främja den högre andliga
kulturen. Redan 1737 deltog han i grundandet
och ledningen af en svensk teater samt stiftade
1739 Vet. akad., hvars stadgar han utarbetade
och hvars förste sekreterare han var. Lovisa
Ulrika uppdrog 1753 åt honom att författa
Vitt. akad:s stadgar och utsåg honom till dess
president. H. blef 1774 led. af Mus. akad. Af
Gustaf III kallades han att intaga den första
stolen i Svenska akad. (1786). 1760-64 var han
kansler för Uppsala universitet. 22 juni 1762
upphöjdes han i grefligt stånd (grefvebrefvets
datum 24 jan. 1761 är felaktigt). H:s
skrifter äro samlade och i urval utgifna af
K. Silfverstolpe, Riksrådet grefve A. J. von
H:s skrifter (2 bd, 1890-93). Jfr ’"’Minne af
riksrådet grefve A. J. von H." af L. De Geer i
Sv. akad:s Handl., d. 57 (1882).
3. Karl Fredrik von H., den föregåendes broder,
friherre, ämbetsman, f. 19 aug. 1713, d. 12
okt. 1778 i Stockholm, inskrefs som auskultant
i Kommerskollegiet 1729. På uppdrag af detta
företog han 1732 tillsammans med Edvard Carlson
(se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
