- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan /
287-288

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hörselorgan - Hörselorgan 1. Anat - Hörselorgan 2. Fysio.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

företeelser. - Hos de högre ryggradsdjuren,
amfibier, kräldjur, fåglar och däggdjur,
bibehåller labyrintens öfre del (utriculus
och båggångarna, fig. 4 a och b) i princip
samma byggnad som hos fiskarna. Den undre delen
(sacculus och lägena) däremot undergår efter hand
väsentliga förändringar, börjande hos amfibierna
och nående sin höjdpunkt hos däggdjuren och
människan Sacculus (fig. 4 c) förminskas till
sitt omfång, under det att lägena efter hand
utvecklar sig till ett snäckformigt vindadt
rör, snäckgången (ductus cochlearis), fig. 4
d, hvilken erhåller en ny form af hörfläck,
under det att den utvecklingshistoriskt gamla
otolitförande hörfläcken försvinner. Denna
nya hörfläck, papilla basilaris cochleæ
(fig. 4 e), som eger hörceller med hörhår, men
saknar otoliter, utgör hörselsinnets perifera
organ. Hos reptilier och fåglar är snäckgången
jämförelsevis kort och endast obetydligt vriden,
hos däggdjuren däremot antager den formen
af en 2 l/2 hvarf kring en axel vriden snäcka,
hörsnäcka, cochlea. Snäckgångens hörfläck, som i
likhet med snäckgången antager en spiralformigt
vriden gestalt och som äfven kallas cortiska
organet
, företer en säregen byggnad, hvilken
det emellertid i detta sammanhang torde vara
öfverflödigt att beskrifva.

För alla ryggradsdjurs hörselorgan är det
utmärkande, att detsamma omgifves af ett af
vätska fylldt,

illustration placeholder

Fig. 5. Människans hörselapparat, i tvärsnitt
genom hufvudet. (Hinnlabyrinten med snäckan är
något schematiskt återgifven.) a trumhålan, b
yttre hörselgången, c ytterörat, d trumhinnan, e
stigbygeln, / städet, g hammaren, h utriculus
med båggång, i hörselnerven, j ductus
en-dolymphaticus, k benväfnad, x svalget.

s. k. perilymfatiskt, rum och att det jämte
detta inneslutes i en fast kapsel, som hos en
del fiskar består af broskväfnad, hos öfriga
ryggradsdjur af benväfnad. Denna kapsel, som
ingår i kraniets sammansättning, i det att
den tillhör tinningbenen, är i regel öppen
mot skallens hjärnhåla. Som ofvan nämnts,
är hörselorganets vägg mycket tunn och mjuk,
hvaraf namnet hinnlabyrinten, i motsats till den
omgifvande benlabyrinten, hvars hålighet i det

stora hela återgifver hinnlabyrintens
allmänna form. - Hos fiskarna och äfven hos
en del amfibier består hörselorganet endast
af labyrinten, innesluten i sin kapsel;
och ledningen från yttervärlden till organet
förmedlas endast genom de omedelbart under huden
liggande skallens ben. Hos de luftandande
ryggradsdjuren åter tillkomma till ofvan
skildrade hörselorgan särskilda biapparater,
som ha till uppgift att skärpa och förfina
hörselintrycken. Ljud och toner ha nämligen i
luften en vida nyansrikare natur än i vattnet
och blifva därför af vida större betydelse
för existensbetingelsen. Hos en del amfibier
samt hos kräldjur, fåglar och däggdjur -
således hos djur med en cochlea - stjälper
sig en rörformig förlängning från svalghålan
ut mellan huden och labyrintkapseln och bildar
därvid trumhålan (cavum tympani) med örtrumpeten
l. eustachiska röret (tula Eustachii), genom
hvilket senare trumhålan (fig. 5 a) står i
öppen kommunikation med svalghålan (fig. 5
x). Mellan huden och trumhålan utvecklas
vidare, hos kräldjuren endast antydningsvis,
något mera tydligt hos fåglarna, en rörformig
inbuktning af huden mot trumhålans yttre vägg,
yttre hörselgången. Denna når hos däggdjuren
sin största utveckling (fig. 5 b), där äfven
tillkommer ett ljudfångande ytteröra (fig. 5
c). Där yttre hörselgångens och trumhålans väggar
mötas, bildas trumhinnan (membrana tympani),
fig. 5 d. Hos djur med trumhåla ombildas en del
af käkapparatens skelettdelar till hörselben,
hvilka utbreda sig mellan trumhinnan och
ett ovalt hål, ovala fönstret (fenestra ovalis
l. vestibularis), i benlabyrintens yttre,
mot trumhålan vettande vägg. Hos amfibier,
kräldjur och fåglar förefinnes endast ett sådant
hörselben, columella, hvars ändar äro rörligt
infogade i trumhinnan och det ovala fönstret. Hos
däggdjuren inskjuta sig mellan samma ben,
som här på grund af sin form kallas stigbygeln
(stapes), fig. 5 e, och trumhinnan, två andra
hörselben, nämligen städet (incus), fig. 5 f,
och hammaren (malleus), fig. 5 g; och det
bildas härigenom en fjädrande benkedja, som har
till uppgift att försvaga trumhinnans starkare
skakningar, att förstärka svagare svängningar
samt att öfverflytta dessa så modifierade
rörelser - betingade af ljudvågor - på det
ovala fönstret. Detta i sin tur öfverflyttar
rörelserna på det perilymfatiska rummets vätska,
som i sin tur sätter hinnlabyrinten i motsvarande
svängningar. Dessa senare försätta hörcellerna i
papilla basilaris cochleae i ett visst adekvat
retningstillstånd, hvilket genom nervtrådarna
ledes till hjärnan och där framträder för
medvetandet såsom hörselintryck.

2. Fysiol. Hörselorganet försättes i verksamhet
genom ljudet. För att ett ljud skall förnimmas,
måste de svängningar, af hvilka det bildas,
träffa hörnervens ändförgreningar i labyrinten
(jfr fig. och dess förklaring). Detta sker
därigenom, att labyrint-


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:03 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbl/0176.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free