Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Ibsen
- Ibsen 1. Henrik I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
realiseras, ehuru han någon tid idkade måleri
som dilettant; han blef lärling å apoteket i
Grimstad, där han tillbragte fem ungdomsår. Under
dessa år timade 1848 års händelser, som starkt
sysselsatte den unge farmaceutens känslo- och
fantasilif; han tolkade i dikter sina sympatier
för frihets-striderna i Europa (Ungern) och
sina skandinaviska känslor under det dansk-tyska
kriget. F. ö. gaf hans gryende litterära talang
sig uttryck dels i ganska dyster, höststämd
lyrik, dels i mot vissa stadens borgare riktade
satirer, som cirkulerade och just icke gjorde
honom omtyckt. I. använde nu alla lediga
Henrik Ibsen i yngre mannaåren.
stunder på studier till studentexamen i hopp
om att få tillfälle studera till läkare. Han
utgaf 1850, kort innan han - efter studier i
Heltbergs "studentfabrik" i Kristiania - blifvit
student, under signaturen Brynjolf Bjarme, sitt
förstlingsdrama, Catilina, som i idealiserad
form behandlade den romerske upprorsmannens
revolutionsförsök och ställde honom mellan
tvenne kvinnotyper: en demonisk valkyrieartad
och en mera idyllisk, uppoffrande. Detta drama,
som torde till innehållet påverkats af Schillers
"Die räuber" och "Fiesko", stod f. ö. helt och
hållet under den Öhlenschlägerska romantikens
tecken. Dramat väckte ett visst uppseende,
men bragte författaren ingen vinst, och
hans ekonomiska förhållanden voro ytterst
tryckta. Ett litet sångstycke, Kjæmpehöien
(1850), i rent öhlenschlägersk stil, antogs
till spelning å Kristiania teater. I., som
f. ö. sympatiserade med den socialdemokratiska
"thraniterrörelsen", kom under sin studenttid
att stå nära två begåfvade "bondestudenter",
den beläste P. Botten-Hansen, som broderligen
stod honom bi i hans trångmål, och den kvicke
"Dölen" A. O. Vinje, landsmålsdiktningens
grundläggare ; tills, med dem utgaf han 1851
ett litet satiriskt veckoblad "Andhrimner", i
hvilket man tycker sig finna påverkan från Heine
och Goldschmidts "Korsaren". Den ironiska linjen
i I:s alstring skjuter här sina rotblad, och man
kan exempelvis i en skämtsam "musiktragedi" om en
politikers kärlek finna en bister satir af den
"ackordens ande", som, enligt den radikale I.,
besjälade stortingsoppositionen.
Under det I. som fattig student sökte, men
knappast lyckades slå sig fram med sin penna,
anmodades han af Ole Bull att "assistera" den
nya nationella scenen i Bergen som dramatisk
författare. I. hade intet skäl att säga nej och
flyttade 1851 till Bergen, där han var fäst
vid teatern i 5½ år - utvecklingsåren från
yngling till man. Under dessa år företog han en
studieresa till Köpenhamn och Dresden. Denna
tid var för I. af största betydelse; han
kom i ett nära förhållande till teatern, och
han fick tillfälle att of va sig i dramatiskt
författarskap, då teatern hvarje 2 jan. uppförde
ett stycke af honom. Sålunda gafs 1853 ett
treakts-sagospel Sankt Hans-natten (aldrig
tryckt) - besläktadt med de Hostrupska
komedierna med sagoinslag -; en omarbetning
af Kjæmpehöien gafs 1854; dessa stycken
voro h. o. h. i den rådande efterromantiska
stilen. Studiet af H. Hettners "Das möderne
drama" lär manat 26-åringen att gripa sig an med
svårare uppgifter, och han vänder sig nu till
den nationella historien i den 1855 uppförda
Fru Inger til Östråt (tr. i en tidning 1857,
som bok 1874; uppf. i Stockholm 1877), som
fritt behandlar ett motiv från brytningstiden
mellan medeltid och nutid; ämnet är en myndig
slottsfrus tragiska konflikt mellan uppgiften
att frigöra Norge från danskt öfvervälde och
moderskärlekens svaghet för en son. Ehuru
behandlingen visar en viss påverkan från det
Scribeska intrigskådespelet, röjer dock detta
drama i flera punkter den blifvande mästaren, men
stycket skattades icke efter förtjänst och har
först långt senare beaktats. Mera bifall rönte
å scenen det 1856 uppförda Gildet paa Solhoug,
där I. tillgodogjort sig motiv från folkballaden;
man ville dock häri finna inverkan från Hertz’
"Svend Dyrings hus", hvilket I. bestridt; stycket
utkom äfven i bokform, men mottogs sur-mulet af
kritiken (utom af Björnson). I., som samtidigt
författade en uppsats om folkvisan och dess
betydelse för konstpoesien, tillgodogjorde sig
äfven folkvisemotiv i det romantiska dramat
Olaf Liljekrans (1857), som dock icke slog an
och som ej blef tryckt förrän mot slutet af hans
lefnad i hans samlade skrifter - t. o. m. först
på tyska liksom "Kjæmpehöien". Sommaren 1857
lämnade I. Bergen för att söka bryta sig en bana
i Kristiania, ehuru han ännu länge hade att kämpa
mot hårda yttre villkor. Han offentliggjorde i
sin vän Botten-Hansens "Illustreret nyhedsblad"
en rad lyriska dikter, de båda episka poemen
Terje Vigen och På vidderne samt den ofvannämnda
afh. Om kjæmpeviserne. Han hade på hösten 1857
tagit anställning som artistisk direktör vid
den lilla, som motvikt mot "Kristiania teaters"
danskhet, upprättade "norska teatern", där han
stannade till 1862, då teatern gjorde konkurs;
den hade icke förmått löna sin unge direktör,
som f. ö. 1858, 30 år gammal, ingått äktenskap
med Susanna Daae Thoresen, Magdalena Thoresens
styfdotter. I. hade till den gamla teatern
inlämnat ett arbete, som han då just, under
studiet af de isländska sagorna, fullbordat:
sorgespelet Hærmændene paa Helgeland
(tr. 1858, "Kämparne på Helgeland", 1876;
"Härmännen på Helgeland", 1877), som vid sitt
framträdande väckte häftigt motstånd från
den Öhlenschläger-Heibergska skolan såsom
för vildt och rått. I detta stycke öfverger
I. nämligen de romantiska vägarna och den af
Scribe påverkade intrigtekniken. Han upptager
Volsungasagans motiv, men afkläder det så godt
som allt öfvernaturligt; det är icke halfgudar,
utan vikingar, som här uppträda. Liksom Björnson
i "Synnöve Solbakken" i viss mån gripit tillbaka
till isländsk sagostil, så gör I. här och
begagnar prosaformen. I det gamla motivet har
I. inlagt ett äktenskapsproblem, motsatserna
Hjördis-Gunnar och Dagny-Sigurd, och därmed
förebådat vissa sina senare moderna dramer. Det
märkliga skådespelet blef afvisadt både af den
dåv. Kristiania teater och af Köpenhamns kungl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 18:48:59 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfbl/0190.html
