- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan /
317-318

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ibsen - Ibsen 1. Henrik I.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

317

Ibsen

318

teater (märk J. L. Heibergs egendomliga
censorsuttalande: "Et norsk Theater vil neppe
fremgaa af laboratoriet for disse experimenten
det danske traenger heldigvis ikke dertil"),
så att I. nödgades spela stycket på den lilla
"norske theater", som han då ledde. Först 1861
upptogs det på Kristiania teaters spellista,
1875 på Köpenhamns.

1862 utdelades som nyårsgåfva till "Illustreret
nyhedsblads" prenumeranter Kjcerlighedens komedie
("Kärlekens komedi", uppf. i Stockholm 1889),
I:s första satiriska skådespel, skrifvet på
ypperligt rimmad vers, i hvilket stycke han,
kanske ej utan påverkan af fru Colletts roman
"Amtmandens döttre", satiriserar öfver förlofning
och äktenskap och uppvisar, hurusom kärleken
och ungdomsidealen undergå förändringar under
hvardagslifvets och samhällsförhållandenas
tryck, hvarvid skönheten och poesien komma
till korta; stycket mottogs föga välvilligt;
dess innebörd har först blifvit klar, sedan
man insett styckets sammanhang med I:s
senare alstring. L, som 1863 anställts som
estetisk råd-gifvare vid Kristiania teater,
skref s. å. sitt mest betydande historiska
skådespel, Kongsemnerne ("Kungsämnena", 1879),
byggdt på motsatsen mellan den på lyckan troende
och af lyckan gynnade kung Håkan - han som har
"konungatanken" att samla allt Norges rike -
och den rikt begåfvade tviflaren, hertig Skule,
som stjäl den andres konungatanke, ett upptagande
och fördjupande af motsatsen Aladdin-Noureddin,
mellan den mera framgångsrike och den af ödet
undanskjutne. Stycket skänkte I. hans första mera
afgjorda framgång i hemlandet, men blef föga
kändt därutanför. Länge hade I. kämpat för att
få ett statsstipendium till utrikesresa för sin
utveckling; 1862-63 hade han visserligen fått ett
litet understöd för att uppteckna folkvisor och
folksagor, och våren 1863 sökte han förgäfves en
årslön för att kunna fortsätta sin verksamhet
i "litteraturens tjänst". Ändtligen erhöll
han hösten s. å. ett reseunderstöd af 1,600
kr., och mot våren 1864 lämnade den 36-årige
mannen, efter en hård och bitter kamp för sin
utkomst, fäderneslandet för att 27 år vara
bosatt i utlandet och där utveckla sig till en
världsberömd författare. Hans missmodiga stämning
öfver förhållandena i hemlandet hade ytterligare
ökats genom Sverige-Norges underlåtenhet att
bistå Danmark i striden 1864, något som I. tog
sig mycket nära och som både direkt och indirekt
satt märke i hans skald-skåp (märk den vackra,
aldrig afsända dikten till kung Karl). Den
pessimistiska grundstämningen i I:s senare
alstring, liksom hans djupa förakt för frasen
kan dagtecknas från denna kris, som härdade
hans sinne. I. bosatte sig för de närmaste
åren i Kom. Där fullbordade han först ett par
idédramer, som beteckna hans genombrott inför
en större läsekrets än hemlandets. Den ena var
Brand (1866; öfv. till svenska 1870, uppf. i
Stockholm 1885), hvilken han ursprungligen
ärnat behandla i episk form (I:s episke "Brand"
utgaf s efter hans död af Karl Larsen 1907),
men som slutgiltigt formades som en dramatisk
dikt i 5 akter, som väckte oerhördt uppseende
och för första gången gjorde skaldens namn
allmännare kändt i det öfriga Norden. Det är
den okufliga viljans tragedi, en präst, som
drager i strid mot halfheten i tio och lif,
men dignar under i kampen, som han fört med
hårdhet och förhäfvelse. - Kier-

kegaards idéer och lefnad ha tvifvelsutan
påverkat I. 1867 utkom äfventyrsdramat Peer
Gynt (uppf. i Stockholm 1895), som utgör en
öfverlägsen satir på ett karaktärsdrag i norskt
folklynne ("ät vaere sig selv nok"). Vid denna
tidpunkt klargjordes I:s stora betydelse,
särskildt för den dansk-norska läs-världen,
genom G. Brändes’ bekanta essay (1867), den
första sammanhängande större analysen af hans
diktning. 1866 erhöll I. af stortinget samma
"digtergage" (1,600 kr.), som Björnson förut
erhållit. I bref till konungen hade han utbedt
sig dennes medverkan till, att han måtte få
medel att fortsätta den lifsgärning, som han
oryggligen trodde och visste, att Gud lagt på
honom - den, som han ansåge vara den viktigaste
och nödvändigaste i Norge, den att väcka
folket och bringa det att tänka stort. Härmed
voro ändtligen hans ekonomiska bekymmer
slut. Framgången började le emot honom. Men
han var nu redan en 38 års man, som hade hårda
tider bakom sig. 1868 flyttade han till Dresden,
besökte Köpenhamn och Stockholm, bevistade på
kedivens inbjudan öppnandet af Sueskanalen 1869
(märk ballongbrefvet till en svensk dam) och
utgaf komedien De unges förbund ("De tingas
förbund", 1869), hvilken med blodig satir
gisslar frasmakeri, vingleri och "strebertum" i
samtida norsk politik. Stycket, som är starkare i
karaktärsteckning än i planläggning, är ett bland
I:s kvickaste; det möttes vid sitt framträdande
med demonstrationer och skildo honom för lång
tid från Björnson, som förut visat honom en
oegennyttig vänskap och särskildt främjat hans
ekonomiska intressen. 1871 utgaf I. ett urval af
sina Digte. 1873 utkom Kejser og galilceer, ett
världshistoriskt drama, en tankerik behandling
af Julianus-motivet, där han pekar på "ett tredje
rike", som skulle förena det rike, som är byggdt
på kunskapens träd, och det, som är byggdt på
korsets träd.

I. besökte 1874 hemlandet, bosatte sig
därefter i München, promoverades 1877 till
hedersdoktor i Uppsala och utgaf s. å. sin
samhällssatiriska komedi Samfundets stötter
("Samhällets pelare", "Samhällets stödjepelare",
s. å.), i hvilken han, delvis anslutande sig
till samtidens franska realistiska dramatik och
till Björnsons nya arbeten, gaf ett borgerligt
drama, som afslöjade ihåligheten hos många af de
"bärande", de konservativa krafterna i ett litet
samhälle, framhållande betydelsen af att hvarje
maktställning bygges på moralisk grund.

I. fortsatte alltjämt på den inslagna vägen,
och hela hans senare alstring utgöres af
moderna sam-hällsdramer, till en början af
rent realistisk art, senare med symboliska
inslag. Hans nya teknik framträdde
utvecklad och fulländad i den mästerligt
byggda problemtragedien Et dukkehjem (1879;
"Ett dockhem", 1880), ett äktenskapsdrama,
hvars tendens till förmån för kvinnans rätt
att ej betraktas som en leksak och för hennes
frigörelse ur ett omaka äktenskap väckte oerhördt
uppseende, bifall och motsägelser (det senare
både från konservativt håll och från radikalt:
Strindberg); hufvudfiguren "Nora" - en ytterst
tacksam primadonnauppgift - gjorde sin rond öfver
Europas scener, och med "Dockhemmet" var det,
som I. blef världsdiktare; hans dramatiska konst
firade här en enastående triumf. Hans nästa
drama, den upprörande tragedien Gen-gangere
(1881; "Gengångare", 1883), utförde

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:03 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbl/0191.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free