- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan /
319-320

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ibsen - Ibsen 1. Henrik I.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

319

Ibsen

320

vidare äktenskapsproblemet, här förbundet med
ärftlighets- och degenerationsproblemet, och
detta i så djärfva och mot de gängse lärdomarna
utmanande drag, att stycket vägrades uppförande
både å Kristiania teater och Köpenhamns kungliga
teater och först framfördes öfver hela Norden
af en kringresande svensk teaterdirektör
(Aug. Lindberg); bland dem, som framträdde till
dess försvar, var Björnson. (I. skref härom
"Han har i sandhed et stort kon-geligt sind
og j eg skal aldrig glemme ham det".) Rent
dramatiskt siar "Gengangere" på samma höjd som
"Ett dockhem". Det mottagande "Gengangere"
rönte från skilda håll framkallade ett
ljungande svar i den mot hela det borgerliga
samhället riktade komedien En folkefiende (1882;
"En folkets fiende", 1883, "En folkfiende",
1906), där I. i d:r Stockman framställer
sanningsaposteln, till hvars ord "den kompakta
majoriteten" vägrar att lyssna; hufvudfiguren
är bildad af drag både ur hans egen och ur
Björnsons personlighet; dramat är uttryck för
den utpräglade Ibsenska individualismen. 1884
utkom Vildanden (sv. öfv. 1885), där något
mildare toner anslås; i framställningen af den
ömklige egoisten, Hamletskarikatyren Hjalmar
Ekdal, har I. skapat en af sina allra yppersta
figurer och f. ö. låtit oss se af vigsidan af
sina egna ideala samhällskraf, då de ställas
till människor, som ej mäkta dem; "tar ni
lifslögnen från genomsnittsmänniskan, så tar ni
med detsamma från henne lyckan", är den bittra
lära han inhämtat. Det symboliska element, som
redan förut framträdt hos I., blir mera härskande
i Ros-mersholm (1886; uppf. i Stockholm 1887),
där den hänsynslösa demoniska egoismen hos en
kvinna förvandlas under inflytande af en ädel,
human man. I visst afseende är väl Rosmer -
den veka adelsmänniskan, som står mellan å ena
sidan den fanatiske reaktionären Kroll och å
den andra den folklige plebejen Mortensgaard och
ej vill sluta sig till något af partierna, men
samla människor från alla håll - I:s mest ideala
manliga figur. Den utpräglade individualism,
som talar ur flera I:s föregående verk, har
här gifvit rum för altruism. I Fruen f ra havet
(1888; "Frun från hafvet", 1889) skildras den
i eget hem hemlösa, som trängtar bort, men till
sist stannar hos sin åldrande make, då hon får
välja "fritt och under ansvar"; i Hedda Gabler
(1890; uppf. i Stockholm s. å.) framträder en
hård och kall kvinnotyp af modernt skaplynne,
en egoistisk natur, stort anlagd, men förkrympt,
som går under i ett äktenskap med en nykter,
hederlig pliktmänniska och drifver sin geniale,
men förfallne ungdomsälskare i döden "med vinlöf
i håret". 1891 bosatte sig I. i hemlandet. De
känslor, som betogo honom där, har han tolkat i
Bygmester Solness (1892, uppf. i Stockholm 1893),
den djupsinniga, starkt symbolistiska tragedien
om den åldrande konstnären, som börjar känna sina
krafter svika och anser sia egen lycka förfelad,
men som, då han möter ungdomen i den käcka,
på hans kall troende Hilde Wangels gestalt,
eggas till att än en gång "stiga så högt, som
han själf bygger", hvilket blir hans fall. Lille
Eyolf (1894, uppf. s. å. i sv. landsorten)
är ett vemodsmättadt drama om föräldrars
förhållande till ett barn; om en kvinna, som
i sitt oerhörda maktbegär icke tål att dela
barnets föräldrakärlek med maken och om

H. Ibsen på äldre dåsar.

en af lifvet sviken grubblares vandring mot den
stora tystnaden. John Gabriel Borkman (1896;
uppf. i Stockholm 1897) är en öfvennänniskas,
ett verkligt eller inbilladt genis, tragedi:
bergsmanssonen (jfr Ibsens dikt "Bergmanden"),
som ville frigöra alla de bundna makterna,
som tror sig vara en utvald människa, men som
i sitt öfvermod trampar ned andras lycka och
till sist äfven sin egen, träffad af egoismens
nemesis. Till sist N åar vi döde vaagner (1899;
"När vi döda vakna", uppf. i Stockholm 1900). en
dramatisk epilog, som eger bindetrådar till I:s
föregående produktion alltifrån "Kärlekens
komedi" genom "Rosmersholm", "Solness",
"Lille Eyolf" och "J. G. Borkman". Det är en
konstnärens tragedi om det offer af lifslycka,
som en konstnär måst göra för att nå sitt
konstnärsrykte, då han velat vara konstnär
framför människa, ett offer, som han på sistone
bittert ångrar, när han väger sitt lifsverks
resultat. Dikten utmynnar i en ödestämning. Och
därmed var I:s skaparkraft uttömd. 1904 utkom
dock ännu ett arbete af honom, ombestyrdt
af andras händer: hans Breve, som innehålla
intressanta bidrag till hans biografi, åtminstone
för den äldre tiden, hans ihärdiga, målmedvetna
ungdomskamp mot små förhållanden, strider,
fattigdom, missmod, liksom till kännedomen om
förhållandet mellan honom och Björnson och till
hans själf karakteristik, bl. a. hans oförmåga
att komma människor tätt och innerligt nära,
hans starkt reserverade personlighet; motsatsen
mellan hans ideala radikalism - utmynnande i
individualistisk anarkism - och hans strängt
korrekta yttre uppträdande, hans iakttagande
af konventionella former och mottagande af
allsköns officiella utmärkelser. I. hade 1885
besökt hemlandet, 1887 äfven Danmark och Sverige
och var både i Stockholm och Göteborg föremål
för hyllningsgärder. Sommaren 1891 bosatte han
sig, som nämndt, i Kristiania. 1898 besökte han
åter Stockholm, därvid han ånyo hyllades. De
senaste sex åren voro för honom afmattningens
och sjukdomens.

I. är Nordens störste dramatiker och,
enligt mångas uppfattning, öfver hufvud taget
1800-talets ypperste. Hans dramatiska teknik,
sådan den framträder från "Dockhemmet", betecknar
höjdpunkten af hvad modern skådespelsdiktning
uppnått och närmar sig i logisk säkerhet,
dramatisk ekonomi och dialogens kraft antikens
tragedi, med hvilken den företer släktskap äfven
därutinnan, att den gärna omhandlar endast den
tragiska katastrofen. Som psykolog tillhör han
ock sin tids mästare, vid sidan af de samtida
ryske romanförfattarna. Om tendensen i hans
diktning ha meningarna skarpt brutits, och den
oklarhet eller gåtfullhet hans verk stundom
erbjudit läsaren har gifvit rum för mycket olika
uppfattningar. Hans stilkonst har utvecklat sig
från romantik till utpräglad realism, slutligen
med en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:03 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbl/0192.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free