Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Idé
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lägre faktorn, som Aristoteles kallar materien,
är därför ej icke-vara, utan möjlighet, något
som ännu icke är, hvad det kan bli, men har en
tendens därtill, en "längtan efter form". Allt
verkligt är sålunda enhet af form och materia,
och dessa båda förhålla sig till hvarandra som
verklighet och möjlighet. Alla individuella
åtskillnader äro olika utvecklingsgrader
ytterst af samma "formernas form" eller
"tänkandet af tänkandet", som är den enda
rent ideella verkligheten. Under senantiken
präglades filosofien af det öfverhandtagande
religiösa intresset. Filon och Plotinos,
som utgingo från den platonska idéläran,
fattade under detta inflytande idéerna
som ursprungligt existerande i Guds ande,
som Guds tankar, hvilka jämte Gud själf äro
den sanna och högsta verkligheten. Till denna
uppfattning slöto sig i allmänhet kyrkofäderna,
särskildt Augustinus. Den blef därför ock den
kristna medeltidens grunduppfattning, enligt
hvilken sålunda idéerna äro tingens urbilder i
Guds ande. Häremot reste sig nominalismens (se
d. o.) opposition, som förnekade allmänbegreppens
själf ständiga verklighet och ville nedsätta
dem till endast subjektiva uppfattningssätt
hos det mänskliga förståndet. Denna betydelse
tyckes ordet idé ha fått inom folkspråket först
i Frankrike; så användes det t. ex. redan af
Montaigne i samma betydelse, som vi nu begagna
uttrycket föreställning, och Gassendi
sätter idé och verklighet som motsättning mot
hvarandra. Först Cartesius sökte en fastare
begreppsbestämning, men definierade idé så
vidsträckt, att han med denna term betecknade
"allt, som omedelbart uppfattas af själen",
sålunda ej blott förnimmelser och tankar,
utan äfven känslor och viljanden. Han skilde
sedan medfödda, förvärfvade och själfgjorda
idéer (se Cartesius), och läran om de medfödda
idéerna upptogs och modifierades af Leibniz
(se d. o.), som fattade dem som endast till
anlaget medfödda. Den cartesianska betydelsen af
termen fann snart spridning äfven i andra länders
filosofiska litteratur. Spinoza upptog den
till väsentligen oförändrad användning. Efter
föredöme af Cudworth m. fl. fastslogs den,
ehuru ej utan motstånd, framför allt af Locke.
Af Hume inskränktes återigen omfånget af
termens betydelse, i det han skilde mellan å
ena sidan intryck ("impressions"), omedelbara
sinnesförnimmelser, och å den andra idéer
("ideas"), föreställningar, som enligt hans
åsikt äro reproduktioner af föregående
intryck. Denna sistnämnda begränsning af
betydelsen har slagit igenom i det engelska
språkbruket; i nutiden användes termen i den
äldre, vidare betydelsen blott af enskilda förf.,
t. ex. af den amerikanske psykologen Titchener.
Inom den filosofiska litteraturen i Tyskland
infördes termen i den cartesianska bemärkelsen
af Leibniz. Af Wolff öfversattes "idé" i
denna betydelse med tyska ordet vorstellung
("föreställning"), hvilken term sedan i den
tyska litteraturen utträngt uttrycket "idé" både
i den cartesianska och den humeska betydelsen
däraf, med undantag af i enskilda facktermer
med engelskt ursprung, t. ex. idéassociation. I
stället kom termen "idé" till användning i en
ny betydelse, särskildt genom Kants bruk af
densamma. Han förstår därmed ett nödvändigt
förnuftsbegrepp, hvaremot intet föremål i
sinnevärlden fullt svarar, i det att idén är
begreppet om en fullkomlighet, som man i tiden
endast kan gradvis närma sig, men aldrig helt
uppnå. Liksom förståndet behöfver kategorierna
för att bilda erfarenheten, så innehåller
enligt Kant den osinnliga själsförmögenheten,
förnuftet, i sig grunden till idéerna, genom
hvilka emellertid ingen erfarenhet konstitueras;
idén är för bruket af förståndet blott en urbild,
som kan tjäna som en regulativ princip för
bevarandet af det genomgående sammanhanget inom
våra empiriska kunskaper. På sådant sätt har Kant
i sin mån återgått till den platonska betydelsen
af idén; men denna blir för honom icke som för
Platon en substans med evig verklighet, utan
en drifvande kraft eller lag för människans
vilja och handlande. När Kant skall utreda,
hvilka idéerna i denna betydelse äro, tager han
ledning af den äldre metafysiken och bestämmer
dem till de tre: begreppen om Gud, om viljans
frihet och om odödligheten. (Huru han på ett
konstladt sätt sammanställer detta med de tre
slutledningsformerna se Kant.) Kant talar dock
därjämte om kosmologiska och estetiska idéer. Den
kantska användningen af termen idé har bestämdt
det senare tyska och skandinaviska filosofiska
språkbruket, dock med många skiftningar
i betydelsen alltefter de olika tänkarnas
grundåskådningar. Under sin teosofiska period
antog Schelling tillvaron af idéer, som
voro tingens produktiva urbilder och utgjorde en
förmedling mellan Gud och världen. Enligt Hegel
är idén det sant varande och består i "enheten af
begrepp och realitet", i det att begreppet, som
i och för sig som abstrakt är overkligt, själf
gifver sig konkretion och därmed verklighet,
och det en verklighet, som på samma gång är
nödvändighet. På detta sätt närmar sig Hegel
ännu mer än Kant den platonska idéläran, men han
skiljer sig från Platon framför allt därigenom,
att han genom den dialektiska processen inför
rörelse i idévärlden och på samma gång slår en
brygga öfver mellan denna och sinnevärlden,
som ock är ett resultat af denna ideella
process. Herbart antager fem praktiska
idéer eller mönsterbegrepp, efter hvilka den
sedliga smaken med ovillkorlig evidens bedömer
värdet eller värdelösheten af allt viljande,
nämligen den inre frihetens, fullkomlighetens,
välviljans, rättens och billighetens idéer. Ur
dessa ursprungliga idéer härleder han lika
många sociala idéer, hvilka i omvänd ordning
uppräknade äro: lönesystemet, rättssamhället,
förvaltningssystemet, kultursystemet och "det
besjälade samhället". Schopenhauer betecknar
som idé hvarje "bestämdt stadium i viljans
objektiver ing"; dessa idéer äro enligt
hans åsikt ouppnåeliga mönsterbilder, som
ofullkomligt uttryckas i tallösa individer. Som
eviga äro idéerna upphöjda öfver grundens
lag. Vi fatta dem, endast när vi höja oss
till det intresselösa, öfverindividuella
rena kunskapssubjektets ståndpunkt. Konsten
åter-gifver dessa genom ren kontemplation
fattade eviga idéer. Enligt E. v. Hartmann
äro idéerna den logiska sidan af "det
omedvetna". Wundt definierar idéerna som
"föreställningar om ideala ändamål" och anser
dem uppfattbara endast af tron, som genom dem
fullständigar vårt vetande i de riktningar, som
reflexionen öfver erfarenheten anvisar. Boström
kallar de osinnliga eller förnuftiga begreppen
idéer. Dessa äro enligt hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
