Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Idealism (se Idé) - Idealism 2. Metafys. - Idealism 3. Naturfilos. - Idealism 4. Estet. - Idealism 5. pedagogik - Idealist - Ideal-realism (se Idé och Realism), filos. - Idéassociation (se Idé och Association), psyk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bestämningar hos en och samma, enhetliga
substans (Spinoza). Båda de sistnämnda
åsikterna kunna gifva ett visst företräde åt
den andliga sidan och sålunda mera närma sig
den rena idealismen, såsom t. ex. Cartesius
med bestämdhet gör, då han fattar den absoluta
substansen, Gud, som rent andlig och blott bland
de ändliga substanserna inför dualismen mellan
själar och kroppar. Den rena idealismen däremot
anser all verklighet till sitt väsen vara andlig
och förklarar därur den kroppsliga verkligheten
som fenomen (Leibniz) eller förnekar den
som ett tomt sken (Berkeley). Med af seende på
den andliga verklighetens eget väsen kan den rena
metafysiska idealismen fatta denna antingen som
tanke eller "idé" eller som tänkande varelse. Den
förra åsikten var den äldsta och gaf med Platons
idélära idealismen dess namn. Den kan lämpligen
kallas idealism i inskränkt bemärkelse eller
objektiv idealism. Den senare, hvilken vanligen
kallas spiritualism, har först framställts
af Leibniz och i Sverige fått en typisk form
hos Boström, i Tyskland hos Lotze och
Frankrike inom den s. k. spiritualistiska
skolan (Maine de Biran, Roger-Collard och
deras efterföljare). I panteistisk form har Fichte
d. ä. utvecklat en "etisk idealism", Schelling
en "fysisk idealism" och Hegel en "logisk
idealism"; hos den förstnämnde närmar sig
ståndpunkten mera till spiritualism och hos
den sistnämnde mera till objektiv idealism,
under det att Schellings lära kulminerar i en
monistisk identitetsfilosofi. - Den metafysiska
idealismens viktigaste hufvudargument äro
följande, som här åtföljas af antydningar
om motståndarnas invändningar: a) Allt
sammansatt måste ytterst bestå af enkla delar;
allt kroppsligt är såsom i rummet utsträckt i
oändlighet delbart. Den yttersta förutsättningen
för verkligheten måste därför vara något
andligt, "metafysiska punkter", "monader"
(Leibniz). - Kritik: af rummets oändliga
delbarhet följer icke, att det rumfyllande ock
är oändligt delbart; atomerna kunna vara enkla
och dock ega utsträckning, b) Det enda för
oss omedelbart i erfarenheten gifna är något
andligt, vårt själslif, under det att däremot
det kroppsliga måste såsom sådant förblifva
något till sitt väsen ofattbart. Kritik: den
s. k. inre erfarenheten är ej mera ursprunglig
och omedelbar än den yttre, det omedvetna
själslif, som på idealistisk ståndpunkt
tillägges naturen, är minst lika svårfattligt
och utan erfarenhetsstöd som det materiella,
och för öfrigt har vetenskapen faktiskt kommit
vida längre i exakt kännedom om den yttre
verkligheten än om själslifvet. c) Det, som
konstituerar den kroppsliga verkligheten, är
kraften eller energien; kropparnas element äro
dynamiska enheter, kraftcentra; men kraften
är icke själf något i rummet utsträckt,
utan till sitt väsen befryndad med viljan,
något andligt sålunda. Kritik: Naturkrafterna
äro rörelseorsaker, men orsak och verkan måste
tillhöra samma art af verklighet, och då rörelsen
förutsätter rummet, kan naturkraften ej vara
något andligt, som skulle vara artskildt från
det kroppsliga. - Om dessa invändningar förringa
beviskraften hos idealismens argument, så är
emellertid därmed ej sagdt, att denna åsikt vore
orimlig som hypotes. Naturvetenskapen rubbas ej i
sina teorier, om man antager, att de metafysiskt
måste omtydas i idealistisk form, och onekligen
minskas för psykologien svårigheterna i
problemet om förhållandet mellan själ och kropp,
om de antagas till sitt väsen tillhöra samma
art af verklighet, liksom ock våra moraliska och
religiösa intressen kunna leda till benägenhet
för en idealistisk världsåsikt.
3. Naturfilos., den åsikt, som använder en
teleo-logisk förklaring af företeelserna ur
deras begrepp eller väsen, i motsats såväl
mot en mekanisk som en dynamisk naturförklaring.
4. Estet., den åsikt, som anser
skönheten bero på den idé, som är uttryckt
i naturföremålet eller konstverket, på
innehållet (Hegel); den motsatta åsikten är
den estetiska formalismen, som anser
skönheten referera sig uteslutande till formen
eller de formella förhållandena (Kant,
Herbart). Termen användes äfven inom estetiken i
en annan bemärkelse, nämligen i motsats till
den estetiska realismen eller naturalismen.
Idealismen är då inom poesien och konsten
den riktning, som förskönar ("idealiserar")
verkligheten, under det att den motsatta
riktningen afbildar den, såsom den faktiskt
är, ja, ofta slår öfver i svartmålning med en
viss förkärlek för det simpla och fula.
5. Inom pedagogiken och i det praktiska
lifvet användes ordet idealism som
motsättning mot utilism (utilitarism).
Idealism kännetecknar därvid den riktning
i åsikt eller handling, som sträfvar
efter upphöjda, oegennyttiga mål, höga
ideal, i motsats mot ett inriktande på de
närmaste nyttighetsvärdena. Termen idealism
användes därvid ofta med en nedsättande
bibetydelse af opraktiskhet, oförmåga att
realisera idealen. Litt.: Ed. v. Hartmann,
"Das grundproblem der erkenntnistheorie"
(2:a uppl. 1885), R. Eucken, "Geschichte
der philosophischen terminologie" (1879) och
"Geistige strömungen der gegenwart" (1900),
O. Willmann, "Geschichte des idealismus" (3 bd,
1894-97), P. Natorp, "Platos ideenlehre,
eine einführung in den idealismus" (1903),
Brunschwieg, "L’idéalisme contemporain"
(1905), och G. Villa, "L’idealismo moderno"
(1905). 1-5. S-e.
Idealist, anhängare af idealismen i filosofisk
eller estetisk mening (se Idealism, l-4);
människa, hvars åsikter och handlingar röja
sträfvan efter upphöjda, osjälfviska mål 1. tro
på religiösa, sedliga, humanitära, estetiska
ideal; svärmare, drömmare, opraktisk entusiast
(jfr Idealism 5). - Idealistisk, som
öfverensstämmer med eller är grundad i idealismen;
som är utmärkande för en idealist.
Ideal-realism (se Idé och Realism), filos., den
åsikt, som fattar det ideella på samma gång såsom
det reella eller som förbinder kunskapsteoretisk
idealism med metafysisk realism (se Idealism).
* S-e.
Idéassociation (se Idé och Association),
psyk., den förbindelse mellan å ena sidan
en för tillfället aktuell sinnesförnimmelse
eller föreställning och å andra sidan den
befintliga minnesdispositionen af en föregående
förnimmelse, hvarigenom minnesbilden aktuellt
framkallas. Redan Platon hade upptäckt, att
våra minnesbilder på detta sätt framkallas
af andra förnimmelser eller föreställningar,
och han antyder i "Faidon" de två viktigaste
hufvudarterna af sådana förbindelser
mellan de aktuella själsfunktionerna och
minnesdispositionerna. När man t. ex. får se en
lyra eller ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
