Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ignatios - Ignatios, 1. Biskop i Antiokia - Ignatios 2. Bysantisk biograf - Ignatios 3. Patriark i Konstantinopel - Ignatius, Karl Emil Ferdinand - Ignatius Georgicus, lat. Se Gjorgjic, I. - Ignnatius Loyola. Se Jesuitorden - Ignnatjev, Nikolaj Pavlovitj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
chrétienne du temps de S. Ignace d’Antioche"
(1908), P. Battifol, "L’église naissante" (1909),
Harnacks och Bardenhewers litteraturhistorier;
dogmhistorierna, senast K. Seeberg,
"Dogmengeschichte" -(2:a uppl., I, 1908).
2. Bysantinsk biograf och skald, diakon i
Konstantinopel, senare metropolit i Nicsea i
början af 9:e årh. Hans lefnadsteckningar
öfver patriarkerna Tarasios och Nikeforos
äro historiskt värdefulla; för oss äro
emellertid hans dikter af större intresse. I
det på dramatisk poesi så ytterligt fattiga
bysantinska tidehvarfvet är hans i dialogform
affattade Dikt om syndafallet märklig; Gud,
Adam, Eva och ormen uppträda där växelvis -
vanligen med 3 verser för hvarje person.
Religiösa sentenser, en omskrifning på
vers af de esopiska fablerna o. s. v. utgöra
f. ö. hans poetiska kvarlåtenskap. En samlad
upplaga saknas ännu.
3. Patriark i Konstantinopel, f. omkr.
799 som yngste sonen till kejsar Mikael
I, d. 877 eller 878. Snöpt af Leo V
Armeniern, som därigenom ville utestänga honom
från tronen, ingick I. vid fjorton års ålder
i ett kloster, där han snart valdes till abbot.
846 eller 847 intog han tack vare bild-dyrkarnas
fulla seger 842 (se Bilddyrkan)
patriarkstolen i Konstantinopel, på
hvilken plats han gjorde sig allmänt vördad
genom välgörenhet och en strängt sedlig vandel.
Då han emellertid på grund af en blodskändande
förbindelse vägrade Bardas, den minderårige
Mikael III:s farbroder och förmyndare,
nattvardens bruk, lät denne afsätta och
förvisa honom från hufvudstaden. Till
hans efterträdare utnämndes (858) Fotios
(se d. o.). Såväl L som Fotios underställde
sin sak påfven Nikolaus I:s af görande, och då
detta utföll till I:s förmån (863), gaf denna
omständighet det första uppslaget till schismen
mellan österns och västerns kyrkor. Sedan kejsar
Mikael blifvit mördad och på tronen följts af
Basileios Macedoniern, vardt I. (867) ånyo insatt
i sin värdighet. Under denna andra patriarkatstid
hölls det stora konsiliet i Konstantinopel
869-870, hvilket af romerska kyrkan räknas
som det åttonde ekumeniska och där påfvens
auktoritet delvis erkändes, för att kort efter på
nytt af visas. I. försonades slutligen med sin
store motståndare Fotios, som ock efterträdde
honom. Se Hefele, "Konciliengeschichte",
IV, Vogt, "L’empereur Basile le Macédonien"
(1909), samt litt. till art. Fotios. 1. Hj.
H-t. 2. V. Lm. 3. P. F. (Hj. H-t.)
Ignatius, Karl Emil Ferdinand, finsk historisk forskare
och statistiker samt senator, f. 27 okt. 1837
i Björneborg, d. 11 sept. 1909 i Helsingfors,
blef student vid Helsingfors’ universitet 1855,
filos. magister 1860, licentiat 1862 och doktor
1864 samt utnämndes 1865 till docent i nordisk
historia. l:s första arbeten rörde sig på den
finska historiens område: Bidrag till södra
Österbottens äldre historia (akad. afh. 1861) och
Finlands historia under Karl X Gustafs regering
(1865). 1870 utnämndes han till direktor
för Statistiska byrån i Helsingfors. Under
hans ledning utvecklade detta någon tid förut
inrättade ämbetsverk en betydande verksamhet,
hvilket framgår däraf, att 25 häften Bidrag
till Finlands officiela statistik utgifvits
(på svenska och finska), af hvilka I. skrifvit
texten till 24. I. publicerade dessutom flera
andra statistiska arbeten: Statistisk handbok
för Finland (1872, på svenska och finska),
Statistisk årsbok för Finland (på svenska
och finska, sedan 1879), statistiska kartor
samt redogörelser för Finlands statistiska
förhållanden (skrifna med anledning af särskilda
expositioner), bland hvilka sistnämnda må nämnas:
Renseignements sur la population de Finlande
(1869), Storfurstendömet Finland (1876, på
flera språk) samt Le grand-duché de Finlande
(1878; ny uppl. 1882 på ryska). 1880 begynte
L utgifvandet på finska och 1881 på svenska
af Finlands geografi. Handbok för medborgare,,
hvaraf dock endast en del utkom. I. gjorde
sig bemärkt som representant i borgarståndet
vid landtdagarna sedan 1877. Han blef
1885 led. af kejs. senaten och chef för
kammarexpeditionen. I de konflikter, som
framkallades af generalguvernören N. I. Bobrikov,
intog han en själfständig ställning och
afgick i juli 1900, då senatens hemställan
i anledning af det ryska språkmanifestet
möttes med afslag. Sedermera trädde han, med
anslutning till den ungfennomanska gruppen, i
allt bestämdare opposition mot flertalet af sina
förra meningsfränder inom det gammalfennomanska
partiet. Efter nationalstrejken 1905
inträdde han åter i senaten som chef för
kammarexpeditionen, men afgick i juni 1908.
M. G. S.
Ignatius Georgicus, lat. Se Gjórgjić, I.
Ignatius Loyola. Se Jesuitorden.
Ignatjev, Nikolaj Pavlovitj, grefve,
rysk general, statsman, f. 29 jan. 1832 i
Petersburg, d. där 3 juli 1908, inträdde
efter erhållen militär utbildning 1852 i
generalstaben och avancerade, sedan han
under början af Krimkriget tjänstgjort som
adjutant hos grefve Berg i Reval, till öfverste
1856. S. å. började han sin diplomatiska bana
som militärattaché i London och medverkade i
samband med Pariskongressen vid gränsregleringen
mellan Ryssland och Donaufurstendömena. 1858
utförde han framgångsrikt en diplomatisk mission
i Chiva och Buchara och blef s. å., befordrad
till generalmajor, diplomatisk rådgifvare hos
generalguvernören öfver Öst-Sibirien Muraviev,
i hvars expansionspolitik han tog liflig
del. Som ryskt sändebud i Kina (från 1859)
lyckades han, efter att ha bidragit till dess
fredsslut med Frankrike och England 1860, att
genom fördraget i Peking 14 nov. s. å. förmå
Kina att till Ryssland afstå landet mellan
Amur, Ussuri och hafvet samt medgifva ryssarna
utsträckt handelsfrihet. Återkommen till
Petersburg 1861, utnämndes I. till direktör
för utrikesministeriets asiatiska departement,
men förflyttades i juli 1864 som envoyé (1867
ambassadör) till Konstantinopel. Hans vistelse
där betecknar en betydelsefull epok i det
turkiska rikets upplösningshistoria. Resultaten
af hans diplomatiska verksamhet, som från
turkarnas sida förskaffade honom vedernamnet
"lögnens fader", gjorde sig märkbara såväl inom
de turkiske statsmännens egen krets - bland
hvilka han särskildt behärskade storvesiren
Mahmud Nedim - som bland Turkiets lätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
