- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan /
385-386

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ignnatjev, Nikolaj Pavlovitj - Ignell, Nils - Ignis, lat. eld - Ignobel, lat. oädel - IHS, ett af Kristi monogram - Ihtijat. Se Turkiet - Ii, Iijoki - Iijoki. Se Ijo - Iisalmi. Se Idensalmi - Iittala, glasbruk i Finland - Iittis (Itti) - Iittis (Itti) 1. Domsaga under Åbo - Iittis (Itti) 2. Prosteri af Borgå stift - Iittis (Itti) 3. Socken af Pernå härad - Ij, Het Ij, hafsarm i Holland - Ijar, den andra månaden i judarnas festår - Ijmuiden, stad i Holland - Ijo, fi. Iijoki li. - Ijo, fi. Iijoki 1. Älf i Finland

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

uppagiterade slaviska undersåtar. En seger
för hans politik var sultanens beslut
(1870, publiceradt 1872) att upprätta ett
särskildt bulgariskt exarkat, hvarigenom
Rysslands anseende som bulgarernas beskyddare
stärktes, medan det däremot stötte grekerna
från sig. Upproren i Bosnien-Hercegovina
1875 och Bulgarien 1876, som framkallade det
rysk-turkiska kriget, torde kunna sättas i nära
samband med den ryska agitationen. Då Turkiet
i jan. 1877 af slog sändebudskonferensens i
Konstantinopel förslag, lämnade I. liksom de
öfriga sändebuden Konstantinopel; under den
följande våren gjorde han en diplomatisk
rundresa till stormaktshofven, som dock
endast ledde till det praktiskt värdelösa
London-protokollet af 31 mars 1877. Efter
Rysslands seger i kriget 1877 -78 var det L,
som å dess vägnar dikterade fredsvillkoren i San
Stefano 3 mars 1878, hvarigenom hans program,
Turkiets upplösning och Rysslands hegemoni på
Balkanhalfön, bragtes nära sin fullbordan,
men i Berlin-kongressen, som uppref hans
verk, deltog han ej. S. å. utnämndes han till
general. Under de närmast följande åren deltog
han ej i den aktiva politiken, men kort efter
mordet på Alexander II kallades han 6 april 1881
af Alexander III till domänminister och 16 maj
s. å. till inrikesminister efter Loris Melikov,
en utnämning, som betecknade reaktionens öfvertag
öfver dennes liberala reformpolitik. Under sin
ministertid gynnade eller åtminstone tolererade
I. judeförföljelserna, och i utrikespolitiskt
afseende var han utprägladt tyskfientlig. Giers’
utnämning till Gortjakovs efterträdare som
utrikesminister betog honom emellertid utsikten
att på denna plats omsätta sina panslavistiska
idéer i verkligheten, och hans planer på
inrättandet af en rådgifvande riksförsamling
(zemskij sobor) vunno ej anklang; 12 juni 1882
af gick han. Han intog emellertid äfven under
den senare delen af sitt lif en ledarställning
inom det panslavistiska partiet, i hvars organ
"Det slaviska välgörenhetssällskapet" han 1888
blef ordf. I. intager.en af de mest framskjutna
platserna i Rysslands diplomatiska historia under
senare delen af 1800-talet, och hans hänsynslöst
aggressiva politik torde kunna tillräknas en
betydande andel såväl i dess framgångar som i
de bakslag, som följde därpå. H. B-n.

Ignell, Nils, teolog, f. 18 juli 1806 på torpet Ingebo
under Stegeborgs säteri i Skällviks socken af
Östergötlands län, d. 3 juni 1864 i Stockholm,
blef tack vare ekonomiskt understöd af Stegeborgs
dåv. egare grefve F. V. v. Schwerin satt i
tillfälle att gå i skola och blef student
i Uppsala 1825. Han prästvigdes 1830, med
tjänstgöringsskyldighet inom födelsestiftet, och
förordnades s. å. till pastorsadjunkt i Askeby
samt 1833 i Vallerstad. Sedan han 1837 aflagt
pastoralexamen, förordnades han 1838 till vice
pastor i Västra Stenby, men utnämndes s. å. till
predikant vid Hedvig Eleonora fattighus i
Stockholm, hvilken befattning han tillträdde
1840. 1842 anställdes han som kateket
i sistnämnda församling, hvarifrån han 1844
befordrades till komminister i Katarina,
och i denna anspråkslösa ämbetsställning
kvarstannade I. till sin död. Vid sidan af sin
prästerliga gärning utöfvade I. ett teologiskt
skriftställarskap, som i produktivitet söker sin
like inom den svenska teologiens historia. Kort
efter flyttningen till Stockholm utgaf han
Grunddragen af den christliga sedeläran (1842
-46) och Granskning af den evangelisk-lutherska
trosbekännelsens förnämsta lärostycken

(1843). Under tidigare år hade I. rönt inflytande
från Swedenborg, i dessa båda skrifter åter,
liksom i hela det senare författarskapet,
framträda som I:s teologiska mästare Hegel och,
framför allt, Schleiermacher. I förhållande till
dessa är I. icke originell, men dock relativt
själfständig. Jämte H. Reuterdahl var I. den
mest betydande af Schleiermachers lärjungar
i Sverige. Men under det att Reuterdahl gick
åt höger, alltmer mån om konserverandet af
de uttryck den kristna erfarenheten skapat
åt sig, gick I. åt vänster i optimistisk tro
på de underverk undanrödjandet af skymmande
dogmer skulle åstadkomma. Af stort intresse
för kännedomen om dessa Schleiermachers två
svenska lärjungars ståndpunkter och ställning
till hvarandra är deras skriftväxling i
tidskr. "Studier, kritiker och notiser"
1842-43. Kristendomens väsen är, enligt I.,
Jesu stiftande af Guds rike som ett inre
andligt samfund, skapande ett nytt högre lif
i mänskligheten. Ett sådant nytt sedligt lif
kommer till stånd hos människorna genom det
intryck Kristi lif gör på dem. I detta hans
urbildliga lif - i hans syndfrihet och oafbrutna
gudsmedvetande - blir Gud själf uppenbarad för
oss såsom kärlek; och genom meddelandet af detta
fullkomliga lif stiftar Kristus Gudsriket samt
fullkomligar skapelsen. - Utom ofvannämnda
arbeten af I. må bl. a. nämnas en öfv. af
Schleiermachers "Predikningar" (4 dlr, 1835-40),
vidare "Urval af Platos skrifter i svensk
öfversättning" (I, 1840), Strödda predikningar
(1844), öfv. af Matters arbete "De tre sista
århundradenas sedliga och politiska läror" (2
bd, 1844) äfvensom af "Channings religionstal"
(1845), Schleiermachers "Den kristliga tron,
efter evangeliska kyrkans grundsatser framställd
i sitt sammanhang" (s. å.) och Hegels "Historiens
filosofi" (1850) samt följande arbeten författade
af I. själf: Christendomens hufvudläror. Populära
föreläsningar
(h. l-5, 1850), det stort anlagda
arbetet Menskliga utvecklingens historia (5 dlr,
1855-62), Den ursprungliga christna tron och
dogmtron. Sändebref till Svensk kyrkotidning

(1861) och Religionsvetenskapliga uppsatser
(1862). Dessutom skref I. förord till en svensk
öfv. af Renans "Vie de Jésus" med bestämd
kritik af Renan samt ombesörjde utgifvandet af
Colanis predikningar ("Religiösa föredrag",
öfv. af I. och hans maka, 3 bd, 1858-62)
m. m. Efter hans död utgåfvos Jesu Christi och
hans apostlars lära, enligt nya testamentets
kanoniska skrifter kritiskt framställd
(1864;
da. öfv. 1865) och Messiasidén eller det af
Jesus predikade gudsriket
(1868). P. F. (G. A-n.)

Ignis, lat., eld. I. purgatorius. Se Skärseld.
- I. sacer, med. Se Ergotism. -
I. Sancti Antonii. Se Antonius-eld.

Ignobel [innåb-], lat. ignobilis, oädel, nedrig,
gemen. Motsats: nobel.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:53 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbl/0225.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free