Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Illustrirte zeitung, tysk veckoskrift - Illustris, lat., lysande - Illustrissimus, mest lusande - Illyricum. Se Illyrien - Illyrien - Illyriska folk - Illyriska halfön. Se Balkanhalfön - Illyriska provinserna. Se Illyrien - Illyriska rörelsen. Se Illyrism - Illyriska språk - Illyriska språk 1. Fornillyriska språket - Illyriska språk 2. Ett slaviskt språk - Illyrism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Wilke öfvertog ledningen. Tidningen har varit
af stor betydelse för xylografiens utveckling
i Tyskland.
Illustris, lat., lysande, berömd; heders-,
t. ex. rector illustris (vid ett universitet),
præses illustris (vid ett möte) o. s. v.
Illustrissimus (superlativ af lat. illustris),
mest lysande, i högsta grad berömd;
"durchlauchtigst".
Illyricum, latinskt namn på landet vid Adriatiska
hafvets nordöstra och östra kuster. Se Illyrien.
Illyrien (Illyricum). Detta
geografisk-etnografiska namn har under olika
tider haft olika betydelse. Först betecknades
därmed det af en mängd illyriska folk bebodda
området mellan floderna Arsia (nu Arsa i
östra delen af halfön Istria) i v., Drinus
(nu Drina), Boebiska bergen och den från
Scardus (nu Schar-Dag) i s. löpande bergåsen
(Turjanska Planina och Grammos, mellan Albanien
och Macedonien) i ö., Pannonien i n., Epirus
i s. och Adriatiska hafvet i s. v. och v. Det
omfattade sålunda större delen af nuvarande
Kroatien och Bosnien, Dalmatien, Hercegovina,
Montenegro och norra hälften af Albanien. Men man
gaf det stundom en ännu vidsträcktare omfattning,
i det man dit räknade äfven Pannonien och Noricum
i norr. - I 4:e årh. f. Kr. kämpade illyrerna
med Filip och Alexander af Macedonien. Romarnas
båda "illyriska" krig, det första mot drottning
Teuta 229-228, det andra mot Demetrios från
Faros 219, gällde södra Illyrien (Albanien norr
om Epirus). Omkr. 50 år senare härskade konung
Gentius öfver ett illyriskt rike med hufvudstad
i Scodra (nu Skutari). Hans förbund med konung
Perseus af Macedonien i dennes krig mot romarna
171-168 f. Kr. medförde äfven hans fall och
upplösning af hans rike. Där grundades sedermera
den första romerska provinsen Illyricum, som
efter hand alltmera utvidgades och slutligen
under Augustus fick den utsträckning den
sedermera bibehöll, från Arsia till Drilon
(Drin). Dess norra del från Arsia till Titius
kallades Liburnia, dess södra Dalmatia,
efter en där mellan floderna Titius och Naro
(Narenta) boende folkstam, dalmaterna. Namnet
Dalmatien nyttjades dock äfven om hela
provinsen och undanträngde småningom namnet
Illyricum. Salona (Spalato) var provinsens
hufvudstad. Hvad som låg söder om Drilon hade
däremot redan 148 f. Kr. blifvit införlifvadt
med provinsen Macedonien. Vid den af kejsar
Diocletianus företagna nya indelningen af det
romerska riket blef Balkanhalfön med Illyrien
ett af de fyra stora förvaltningsområdena med
egen öfverståthållare (præfectus prætorio)
och erhöll namnet Illyricum. Efter rikets delning
mellan Theodosius I:s båda söner (395) förenades
diecesen "Illyricum occidentale" (Väst-Illyrien),
omfattande den forna provinsen Illyricum
eller Dalmatia jämte Pannonien och Noricum,
med det Västromerska riket. Vid dettas fall
(476) tillföll I. Bysantinska kejsardömet. Under
500-talet invandrade uti I. slaver, hvilka inom
kort gjorde sig själfständiga och bildade de
båda konungarikena Dalmatien och Kroatien. Den
återstående delen af I. sönderföll under
medeltiden i Raskiernas rike, hvilket sedermera
delades i Serbien och Bosnien, samt Kärnten,
Krain, Görz och Gradiska. Venezianer och turkar
fattade under senare delen af 1400-talet fast
fot i det gamla I., och från denna tid begagnades
ordet I. nästan uteslutande för
att beteckna de turkiska eller
venezianska besittningarna: Turkiska I. och
Venezianska I. Genom freden i Campo Formio
(1797) erhöll Österrike Venezianska I.,
hvilket därefter benämndes Dalmatien. Napoleon
I återupplifvade namnet I., i det han utaf de
af Österrike 1809 af trädda länderna Krain,
Kroatien v. om Save, en del af Kärnten och
kustlandet vid Adriatiska hafvet bildade
Illyriska provinserna, hvilka ställdes under
hans särskilda förvaltning. Då Tyrolen 1810
styckades, lades en del däraf till Illyriska
provinserna, hvilkas organisation i finansiellt
och militäriskt afseende fastställdes genom ett
kejserligt dekret 1811. Genom Wien-kongressens
beslut 1815 erhöll Österrike dessa provinser
under namn af konungariket Illyrien. Enligt
den nya riksindelningen 1849 sönderföll
detta i kronländerna Kärnten, Krain, Görz med
Gradiska och Istrien. - Litt.: Zippel, "Die
römische herrschaft in I. bis auf Augustus"
(1877), Du Cange, "Illyricum vetus et novum"
(1746), Farlati och Coleti, "Illyricum sacrum"
(8 bd, 1751-1819). S. F. H.*
Illyriska folk kallades af de gamle de folk,
som bebodde det forna Illyricum. Ovisst är,
om äfven invånarna i Pannonien och Noricum böra
räknas till dem. Enligt Strabon hörde till de
illyriska folken äfven dardanerna kring floden
Margus’ (Moravas) öfre lopp, och veneternas
och messapiernass inskrifter i nordöstra och
sydöstra Italien visa sannolikt illyriska
dialekter. Illyrerna voro delade i en mängd små,
ursprungligen af hvarandra oberoende fylken. De
förnämsta af dessa voro i landet norr om Drilon:
liburnerna, dalmaterna, vardéerna, pleréerna,
antariaterna och de redan nämnde dardanerna;
söder om Drilon: taulanterna, partinerna och
dassareterna. De voro dels krigiska bergsfolk,
dels fruktade sjöröfvare, men kufvades af
romarna, och genom romerskt inflytande vann
civilisationen småningom insteg. I 4:e och 3:e
årh. f. Kr. blefvo de nordligare illyrerna
uppblandade med invandrade galliska folk,
bland hvilka skordiskerna voro de mäktigaste. -
Illyriska språket är sannolikt en själfständig
gren af den . indoeuropeiska språkstammen och
anses i starkt uppblandadt skick fortlefva
i albanesiskan (se Albaneser). Af
den gamla illyriskan i själfva Illyrien äro
f. ö. blott namn och enstaka ord bevarade.
S. F. H. (G. W-k.)
Illyriska halfön. Se Balkanhalfön.
Illyriska provinserna. Se Illyrien.
Illyriska rörelsen. Se Illyrism.
Illyriska språk. 1. Fornillyriska språket. Se
Illyriska folk och Italiens fornspråk. - 2. Ett
slaviskt språk. Om detta och dess litteratur se
Serbiska och kroatiska språket och litteraturen.
Illyrism kallas det politisk-litterära
själfständighetssträfvande, som under
förra hälften af 1800-talet afsåg
sydslavernas nationella pånyttfödelse och
sammanslutning. Namnet upptogs efter det genom
Napoleons framträngande till Adriatiska hafvet
åter på modet komna "Illyrien" som beteckning
för de af slovener, kroater och serber bebodda
provinserna vid Adriatiska hafvet, och Frans
Josef antog titeln "konung af Illyrien". I
Kroatien blomstrade den illyriska rörelsen
1830-48 som ett försök att förena alla sydslaver
till en kulturell och politisk enhet. Detta
"Stor-Illyrien", som omfattade äfven Dalma-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
