Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Imbert, Barthelemy - Imbert, Huges - Imbibera, insuga - Imbibition, bot. - Imbibitionsrörelser, bot. - Imbria, Femern - Imbriani, Vittorio - Imbroglio, it. virrvarr - Imbros, turkisk ö - Imd, nord. myt. - Imeretien, fordomt kungarike - Imhof, Anton Albrecht von - Imhoff, Anna Amalie von - Imhotep, gudomlighet - Imid, kem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
franska skådebanan. I. öfversattes rätt flitigt
under slutet af 1700-talet; om "Kärlekens
vilfarelser" (1781), en af D. G. Björn (se
d. o.) gjord tolkning af I:s Les égarements
de l’amour (1776), uppstod t. o. m. en längre
polemik, hvari Kellgren torde ha deltagit. I:s
Oeuvres poëtiques utgåfvos 1777, Oeuvres
diverses 1782 och Oeuvres choisies 1797. Se
Böök, "Romanens och prosaberättelsens
historia i Sverige intill 1809" (1907).
B-n B.
Imbert [ä̃bä’r], Hugues, fransk
musikskriftställare, f. 1842, är musikkritiker,
sedan 1900 hufvudredaktör af den i Bruxelles
utkommande "Guide musical" och har i bokform
utgifvit idérika studier öfver samtida
tonsättare: Profils de musiciens (1888; ny
följd 1892), Portraits et études (1894), Profils
d’artistes contemporains (1897) och Médaillons
contemporains (1903) samt Georges Bizet (1899),
La symphonie après Beethoven (1900), Johannès
Brahms (1906) m. fl.
Imbibera (lat. imbi’bere), insuga.
Imbibition (se Imbibera), bot., lufttorra
cellväggars och protoplasters upptagande
af en viss, begränsad vattenmängd
under samtidig volymförökning.
G. L-m.
Imbibitionsrörelser, bot. Se Rörelsefenomen
hos växterna.
Imbria, i latinska krönikor förekommande namn
på Femern (se d. o.).
Imbriani, Vittorio, italiensk Danteforskare,
författare, f. 1840, d. 1886 i Neapel,
studerade filologi i Neapel, Zürich och Berlin
och blef 1884, redan då dödssjuk, professor
i estetik vid Neapels universitet. Han
var en sydländskt passionerad, stridbar
man. Personligen deltog han i italienska
befrielsekrigen 1859 och 1866 och utkämpade
äfven flera häftiga och bittra politiska och
litterära fejder, som tid efter annan ådrogo
honom dueller. 1874 utgaf han diktsamlingen
Esercizio di prosodia, hvartill senare
kommo några fantastisk-realistiska noveller,
delvis på neapolitansk dialekt. Åtskilliga
skaldestycken (t. ex. "Inno al canapè di un
monarchico", 1882) återspegla hans ifriga
rojalism. Stora förtjänster har I. som utgifvare
af folklitteratur. Tills, med Casetti samlade
han Conti popolari delle provincie meridionali
(2 bd, 1871-72; i Comparettis och d’Anconas
"Canti e racconti del popolo italiano"). I. utgaf
vidare Dodici conti pomiglianesi (1877)
samt La novellaia fiorentina (1871, ny, ökad
uppl. 1877, jämte "La novellaia milanese",
l:a uppl. 1872). Uppseendeväckande var I:s
Fame usurpate (s. å.), där han bl. a. djärft
kritiserar Goethes "Faust" och sablar ned
hans italienske öfversättare A. Maffei. Som
Danteforskare uppträdde I. med en mängd större
och smärre skrifter, bland hvilka må anföras
Dimostrazione che Brunetto Latini non fu maestro
di Dante (1878), Quando nacque Dante? (1879)
och Studi danteschi (1891). Hans påståenden
i dessa arbeten äro ofta paradoxala, men hans
skarpsinniga kritiker ha gifvit en ny, intressant
belysning af Dantes lif och bildningshistoria,
och han har ingående analyserat hans dikter. Här
kunna endast antydas hans originella och geniala
hypoteser i fråga om "Vita nuova". Gentemot den
traditionella meningen häfdar I. bl. a., att
detta Dantes ungdomliga mästerverk ej tillegnats
Guido Cavalcanti, utan den yngre vännen Cino
da Pistoja samt att de så lifligt debatterade
"Pietra"-dikterna i Dantes Canzoniere (liksom äfven
indirekt den berömda episoden om Francesca
da Rimini i 5:e sången af "Divina commedia")
inspirerats af skaldens lidelsefulla kärlek till
sin svägerska, Pietra di Donato dei Brunacci.
E. A-ie.
Imbroglio [-brå’ljå], it., virrvarr. Mus.,
den rytmiska företeelse, då två olika
taktarter samtidigt inträda i olika stämmor.
A. L.*
Imbros (turk. Imros), turkisk ö i Egeiska hafvet,
v. om sundet vid Dardanellerna, tillhörande
vilajetet Djezaïr-i-Bahr-i-Sefid ("Hvita
hafvets öar"). 255 kvkm. Omkr. 10,000 grekiska
inv. Kal och föga odlingsbar. Den har kollager
och höjer sig i Hagios Ilias till 597 m. Ön är
bergig. På norra kusten låg fordom staden Imbros,
hvars plats intages af den nuv. hufvudorten
Kastron. (J. F. N.)
Imd, nord. myt., en af de nio jättekvinnor,
hvilka voro mödrar till asaguden Heimdall.
Th. W.*
Imeretien var fordom, 1259-1810, ett
konungarike i Transkaukasien, styrdt af
Bragatidernas familj, men förenades sistnämnda
år med Ryssland och utgör största delen af
guv. Kutais vid Svarta hafvet. Landet motsvarar
de gamles Kolchis och kallades sedan äfven
Lāzistān. Invånarna, imeretierna
(imereli), äro georgier. (Se Georgien.)
(J. F. N.)
Imhof [i’mhåf], Anton Albrecht von, friherre,
arfherre till Hohenprissnitz och Oberglauchau,
tysk statsman, f. 17 dec. 1653 i Wolfenbüttel,
d. 11 dec. 1715 i Dresden, var son till
Hieronymus II von Imhof, hvilken utförde
åtskilliga diplomatiska uppdrag för svenska
regeringens räkning. I. var en tid geheimeråd
och kammarpresident hos hertig Anton Ulrik
af Braunschweig-Wolfenbüttel och ledde de för
hertigen inkomstbringande franska värfningarna i
hertigdömet, men blef liksom sin herre till följd
däraf 1702 fördrifven af kurfurst Georg Ludvig
af Hannover. I. flydde till August den starke af
Sachsen, hvilken utnämnde honom till geheimeråd
och öfverbergshauptman (1704) samt till
kammarpresident. Jämte G. E. Pfingsten erhöll han
1706 i uppdrag att föra fredsunderhandlingarna
i Bischofswerda med Sverige och afslöt
s. å. freden i Altranstädt. Uppretad öfver
de hårda fredsvillkoren, anklagade August,
säkerligen orättvist, de båda underhandlarna för
att ha fört honom bakom ljuset, och domstolen
dömde Pfingsten till döden samt I. till
lifstidsfängelse på Königstein (1707). Efter 7
års fångenskap frigafs I. (1714), men måste i
stället betala en bötessumma af 40,000 thaler.
Imhoff, Anna Amalie von, friherrinna. Se
Helvig 2.
Imhotep, gudomlighet. Se Egypten, sp. 1471.
Imid, kem., kallas en förening af imldgruppen
NH med en negativ tvåatomig radikal. Så har
t. ex. succinimid, bärnstensyreimid, sammansättningen
CH2. CO.
. NH
CH2. CO.
Imiderna äro oftast svagt
sura ämnen, hvilkas vid kväfvet bundna
väte kan utbytas mot metaller. De uppkomma
ur tvåbasiska syrors ammoniumsalter genom
förlust af ammoniak och vatten. - Imidbaser
äro föreningar af NH med alkoholradikaler; de
kunna äfven betraktas som substitutionsprodukter
af ammoniak, hvaruti 2 väteatomer ersatts af
alkoholradikaler, t. ex. dimetylamin NH (CH3)2.
P. T. C. (H. E.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
