Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Imidazol, kem. - Imidazolderivat, Kem. - Imidbas. Se Imid - Imin, kem. - Imitatio Christi, lat. - Imitation, efterbildning - Imitativ, efterliknande - Imitativa metoden, pedag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Imidazol, kem., ett heterocykliskt kolväte
sammansatt enligt formeln
CH- NH\
Imidazolkärnan ingår i jaborandi-alkaloiderna
pilocarpin, pilocarpidin och jaborin (af
Pilocarpus pennatifolius) . Metylderivatet
af imidazol bildas genom inverkan
af zinkoxidammoniak på drufsocker, en
reaktion, som möjligen har sin motsvarighet
i organismen. Många ägghviteämnen innehålla
nämligen ett imidazolderivat, histidin (se
d. o.). H. E.
Imidazolderivat, kem. Se Imidazol.
Imidbas. Se Imid.
Imin, kem., cyklisk imidbas (se Imid), uppkommer genom ammoniakförlust och
ringslutning af diaminer och är till sin byggnad
hydropyrrol. Äfven alifatiska imidbaser (se Imid) betecknas stundom som iminer.
Imitatio Christi, lat., "Kristi
efterföljelse". Denna term, mest bekant som
titeln på den bekanta, sedan gammalt Thomas a
Kempis (se dock d. o.) tillskrifna, alltjämt
utomordentligt populära uppbyggelseskriften,
var hela medeltiden igenom ett af de
vanligaste och betydelsefullaste sammanfattande
uttrycken för den kristnes religiös-sedliga
lifsuppgift. Den häfdvunna öfversättningen af
"Imitatio Christi" (eg. Kristi efterliknande)
med "Kristi efterföljelse" har ofta fört
till, att tanken på Kristus som förebilden,
hvars lif de kristne så vidt möjligt och helst
äfven i det yttre böra i sitt lif efterlikna,
på ett missvisande sätt inlagts också i de
nytestamentliga ställen, som tala om ett Kristi
"efterföljande". I själfva verket gifva dessa
ställen, där ordet "efterfölja" närmast är
att fatta i rent egentlig, lokal betydelse -
, de, som i Jesus funnit Messias, måste vara
beredda att "följa" honom på hans mödosamma
vandringar och till sist upp till Jerusalem -
insatta i sitt sammanhang uttryck åt en i helt
annan riktning visande tankegång: krafvet på
den kristne att trots alla faror och frestelser
hålla fast vid tron på Kristus och ur den med
full beslutsamhet, utan hvarje kompromiss,
draga de sedliga konsekvenser, som kräfvas
af de förhållanden, i hvilka han lefver. Men
liksom dessa förhållanden kunna och måste i
oändlighet skifta, måste ock den kristna trons
konsekvenser i det yttre blifva helt olika för
olika lägen. Jfr Bosse, "Prolegomena zu einer
geschichte des begriffes Nachfolge Christi"
(1895). E. Bg.
Imitation (lat. imitatio), efterbildning,
efterhärmning (jfr Imitera). Mus.,
efterhärmning, upprepning af motiv. Liksom
arkitekturen så är äfven musiken i väsentlig grad
byggd på imitation. Men då arkitekturen ofta
rör sig med en ren reproduktion, får däremot i
musiken ett återuppträdande motiv oftast en ny
belysning genom olika harmoni eller accentuering,
genom inträde på ett annat tonsteg o. s. v. Det
sistnämnda förekommer oftast och ligger särskildt
till grund för kanon och fuga. De viktigaste
arterna äro imitation i 1) parallellrörelse,
2) motrörelse (stigande motiv faller och tvärt
om), 3) förlängning (noternas tidsvärden ökas,
augmentation), 4) förkortning (tidsvärdena
minskas, diminution) . Kontrapunktisterna i
15:e - 16:e årh. använde äfven den kräftgående
imitationen (temat upprepas baklänges, såsom
läst från höger till vänster eller sedt
i en spegel) äfvensom andra påhitt, såsom
öfverspringande af pauser eller mindre
notvärden m. m., allt spegelfäkterier utan
estetiskt värde, emedan de ej kunna höras,
utan äro till blott för ögat. Om real och tonal
imitation se Fuga. - Ett upprepadt imiterande
af samma motiv på flera olika tonhöjder
urartar till det fel, som kallas rosalier.
A. L.*
Imitativ (se Imitation), efterliknande, härmande.
Imitativa metoden, pedag., är det namn,
som H. Klinghardt 1891 gaf den reformerade
språkundervisningsmetod, för hvilken
framstående språkforskare och pedagoger i
olika länder i tal och skrift verkat sedan
slutet af 1870-talet. Sedan Wilhelm Vietor
under signaturen Quousque tandem utgifvit den
epokgörande broschyren Der sprachunterricht muss
umkehren! (1882), började man omsätta teorierna
i praktiken. Så bildades i detta syfte på 3:e
nordiska filologmötet i Stockholm 1886 under
namnet Quousque tandem en skandinavisk förening
för förbättrad språkundervisning. Dess program,
som anger den nya metodens fordringar, lyder:
1. Till grund för undervisningen lägges icke
skriftspråket, utan det verkliga, lefvande
talspråket. I de språk, hvilkas ortografi i högre
grad af viker från uttalet, börjar man därför
med texter i för ändamålet lämplig ljudtrogen
omskrifning. 2. Undervisningen utgår redan i
början från sammanhängande texter, icke från
lösryckta satser. 3. Grammatikundervisningen
sluter sig till lektyren på det sätt, att
lärjungen med lärarens hjälp ledes att ur det
lästa efter hand taga ut språklagarna. Först
senare kan en systematisk lärobok användas
för repetition. 4. Öfversättning såväl från
modersmålet till det främmande språket som
från det främmande språket till modersmålet
inskränkes och ersattes dels af muntlig och
skriftlig reproduktion och fri produktion på det
främmande språket med anslutning till lektyren,
dels af mera kursorisk läsning.
Valet af benämningen "imitativ" var måhända ej
det lyckligaste. Den har här och hvar gifvit
anledning till missförstånd, i det man uppfattat
"imitativ" likbetydigt med "reflexionslös"
och trott metodens hufvudprincip vara att lära
det främmande språket, såsom barnet lär sig
sitt modersmål. Detta har på sina håll vållat
ett betänkligt försummande af den metodiska
grammatikundervisningen och med orätt hos mången
bringat metoden i misskredit. Man måste gifva
Western, metodens mest framstående representant
i Norge, rätt, då han säger, att den imitativa
sidan visserligen är den, som lättast faller
i ögonen, men att skillnaden mellan den gamla
och den nya metoden väsentligen ligger i det
sätt, hvarpå språkstoffet och språkets lagar
tillegnas. "Här går nämligen", säger han, "den
gamla metoden deduktivt till väga, i det den ger
lärjungen regeln eller lagen fullt färdig och lär
honom arbeta efter den. Den nya metoden däremot
går induktivt till väga, i det den först lägger
de språkliga fenomenen fram för lärjungarna och
så lär dem att själfva - under vägledning - taga
reda på regeln, d. v. s. erfara, att det är så,
och när hans erfarenhet har blifvit tillräckligt
stor, d. v. s. när hans språkkänsla blifvit
tillräckligt befäst, lär man honom efterbilda,
hvad han lärt. Häri ligger egentligen skillnaden
emellan de två metoderna, och skulle jag välja
ett namn,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
