Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Impeachment, eng., statsr. - Impedans, fys. motstånd - Impediment, jur. - Imperata arundinacea Cyr., "alang-gräset" - Imperativ - Imperativ 1. Filos. - Imperativ 2. Språkv. - Imperativt mandat, jur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
terna. Gäller det att få en ämbetsman dömd
till annat straff, måste man vända sig till
domstolarna. K. H. B.
Impedans (af eng. impedance), fys., motstånd. Se
Elektriskt motstånd.
Impediment (lat. impedimentum, hinder), jur.,
kallas sådan del af ett jordområde, åt hvilken,
till följd af markens odugliga beskaffenhet, icke
kan tillerkännas något värde vid graderingen
och som därför äfven skall uteslutas från
beräkningen vid bestämmandet af in- och
afrösningsjordens areal för hvarje särskild
jordegendom. Impedimenten skola i landtmätarnas
egobeskrifningar och å deras kartor särskildt
angifvas och utmärkas. K. H. B.
Imperata arundinacea Cyr., "alang-gräset",
bot. tekn., ett fruktansvärdt ogräs i Ostindien,
tillhör fam. Gramineæ. Detta obetvingliga ogräs
har ödelagt många odlingar af nyttiga växter,
såsom af Uncaria Gambir och Piper (peppar), å
Ostindiens öar. Den ymniga tillgången på bladen
af detta gräs har föranledt, att man använder
dem till taktäckning och i st. f. mossa till
att betäcka ytorna å kinaträdens stammar,
från hvilka man skördat bark ("kinabark").
O. T. S. (G. L–m.)
Imperativ (af lat. imperare, befalla,
påbjuda). 1. Filos., enligt Kant en objektiv,
d. ä. allmängiltig, viljenorm, tänkt i relation
till en patologiskt bestämd vilja. (Motsats:
maxim, godtyckligt vald bestämningsgrund.) Att
viljan är patologiskt bestämd betyder, att den
ej med naturnödvändighet eller enligt sin egen
natur måste följa den allmängiltiga normen, utan
denna har för viljan karaktären af en fordran,
ett böra. Detta "böra" är dock egentligen
ingenting annat än ett "vilja", nämligen
under förutsättning af att förnuftet bestämmer
viljan. För en helig vilja gifves därför ej
heller något "böra", ty en sådan vilja är genom
sin natur bestämd af förnuftet och kan rent af
icke vilja något däremot stridande. Blott för
ändliga viljor finnas följaktligen imperativ. –
Såsom allmängiltiga och nödvändiga äro alla
imperativ aprioriska, d. v. s. man kan ej lära
känna dem i och genom erfarenheten, hvilken
blott säger oss, hvad vi vilja, men ej hvad
vi böra vilja. Imperativ finnas, enligt Kant,
af två slag: det hypotetiska, som säger,
hvad man bör göra under förutsättning af att
man vill ett annat ("den, som vill ändamålet,
han vill också medlet"), och det kategoriska,
som säger, hvad man ovillkorligen och under
alla förutsättningar bör göra. Det förra är
till sin natur analytiskt, enär viljandet af
medlet kan härledas ur viljandet af ändamålet;
det senare åter är syntetiskt, d. v. s. viljandet
kan ej härledas ur något annat. Det förra utgör
sammanfattningen af klokhetens föreskrifter,
det senare af sedlighetens bud.
2. Språkv. Imperativus (underförstådt modus)
kallas ett visst slag af verbalformer, som tjäna
att uttrycka ett påbud eller en uppfordran
från den talandes sida, t. ex. lat. lege,
sv. läs!; lat. legite, sv. läsen!; lat. legito
("imperativus futuri"), sv. "du skall läsa"
(2 pers. sing.) eller "han skall läsa"
(3 pers. sing.) o. s. v. Till följd af denna
sin betydelse kommer imperativen mycket nära
konjunktiven och optativen, som ju också
uttrycka en vilja eller önskan hos den talande,
och kan på samma sätt som de användas för att
beteckna ett antagande eller ett medgifvande,
t. ex. lat. esto, "vare det (så)".
Skillnaden från dessa modi ligger däruti, att
imperativen, på samma gång den innebär
en mera energisk och direkt viljeyttring, är så
godt som alldeles oanvändbar i en subordinerad
(beroende) sats. Ur nämnda betydelselikhet
förklaras också, hvarför imperativen så ofta
ersättes eller fullständigas genom optativ- eller
konjunktivformer. I svenskan finnes t. ex., rent
etymologiskt sedt, blott en äkta imperativform:
2 pers. sing. (läs! kalla!), det öfriga är
optativ ("konjunktiv") eller i optativen
inkommen indikativ (2 pers. pl. läsen! l
plur. låtom oss läsa!). De slaviska språken ha,
på ett par enstaka fall när, h. o. h. förlorat
den gamla imperativen och begagna i stället
optativens former. Redan i det indoeuropeiska
grundspråket synes en uppfordran, ställd till
den talande själf (1 pers. i alla numeri),
eller ett förbud icke ha kunnat uttryckas på
annat sätt än genom konjunktiven, den "äkta"
och den "oäkta" (jfr det klassiska latinets och
delvis grekiskans språkbruk); ja äfven i positiv
betydelse har imperativen från äldsta tider lånat
vissa former ur den s. k. oäkta konjunktiven
(Brugmanns "injunctivus"), en bildning, som,
med undantag af att den saknar augment, är
formellt identisk med ett historiskt tempus –
så bl. a. 2 pers. plur., grek. ferete, "bären",
lat. legite, "läsen" (jfr grek. impf. e-ferete,
"I buren"). Hvad som, efter afräkning häraf,
återstår af den äldsta indoeuropeiska imperativen
har, särskildt då samma form (t. ex. lat. legito)
kan begagnas i olika personer, utseende
af att urspr. ha varit nominala (kasus-)
former (jfr ty. stillgestanden!), af ungefär
enahanda slag som infinitiven, hvilken i flera
äldre och nyare språk understundom nyttjas med
imperativ betydelse (jfr t. ex. fr. voir, "se!",
vid citat, ty. rechts fahren; i sv. endast
vid förbud, t. ex. inte springa!}. En nära
frändskap synes, åtminstone i de indoeuropeiska
språken, förefinnas mellan denna ursprungliga
imperativform och vokativen (båda äro lika
med stammen slutande på -e). Imperativens
ändelser, såväl dess egna som de nyss
omtalade från konjunktiven öfverflyttade,
fogades, såsom det synes, urspr. endast till
presensstammen. Grekiskans imperativus aoristi,
som äfven i sina ändelser företer åtskilliga
egendomligheter, är väl att tillskrifva en
speciellt grekisk utveckling. Jfr Brugmann,
"Morphologische untersuchungen", I, s. 163 ff.,
och III, "Grundriss der vergleichenden grammatik
der indo-germanischen sprachen", II, 1315 ff.
1. L. H. Å.* 2. O. A. D. (K. F. J.)
Imperativt mandat (fr. mandat impératif), jur.,
af valmännen ålagd förpliktelse att rösta på
ett visst sätt i vissa bestämda frågor. Då ett
uppdrag lämnas åt en förtroendeman att handla
å annans vägnar, kan detta i allmänhet gifvas
antingen på det sätt, att förtroendemannen
berättigas att efter egen ompröfning rösta, göra
eller låta i annans ställe, eller ock så, att ett
visst bestämdt värf, ett begränsadt åliggande
anförtros, åt uppdragstagaren, som han har att
fullgöra efter rättsligen fastställda eller i
fullmakt angifna föreskrifter och under ansvar. I
det förra fallet kan förtroendemannen handla med
större frihet efter egen ompröfning, i det senare
är han strängare bunden; men i båda fallen är han
i allmänhet skyldig att iakttaga den företräddes
berättigade intressen. Om uppdraget är lämnadt
af annan person själf eller om det innehafves
för annan enligt laga föreskrifter eller på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
