Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indelta armén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de gamla svenska landskapen (d. v. s. med
undantag af Blekinge, Skåne, Halland och Bohus
län). Uppgörelsen skedde medelst kontrakt,
s. k. knektekontrakt, hvilka uppgjordes mellan
konungen och hvarje landskap och enligt hvilka
kontrakt landskapet förband sig "utgöra ett
regemente, hvilket utan afkortning skall
bestå af 1,200 man med korpraler och gemene,
som allmogen på sig tagit detsamma riktigt och
ovägerligen att fullgöra, såsom indelningen,
hvilken efter gårdetal däröfver är gjord, det
uttryckligen föreskrifver". Konungen lofvade
å sin sida, "att allmogen, dess barn och folk,
hvilka till gårdarnas kultur och bruk samt till
ersättande af manskapets afgång nödvändigt
kunde behöfvas, för utskrifningar och alla
därvid hängande besvär, hvad namn de helst
hafva kunna, samt fördubblingar och våldsamma
värfningar nu och i tillkommande tider skola
vara alldeles kvitte och befriade". Dessutom
innehöllo kontrakten bestämmelser om soldatens
löneförmåner. Roteringens l. det ständiga
knektehållets genomförande verkställdes i hvarje
landskap af tillförordnade kommissarier särskildt
på skatte- och särskildt på frälsejord. De
gårdar, som skulle vara underkastade rotering,
fördelades inom hvarje landskap till 1,200
rotar (i Småland länsvis till 1,100 rotar;
andra undantag gåfvos ock), så att alla rotar
om möjligt skulle, blifva lika och jämgoda. I
allmänhet borde två hela gårdar bilda en
rote, hvarvid mindre gårdar oftast räknades
för hela. Den största gården i roten, den, på
hvars område soldatens bostad vanligen förlades,
kallades stamrote och ansvarade för uppfyllandet
af rotens skyldigheter, under det att de öfriga
till roten hörande gårdarna fingo benämningen
strörotar. Roten var skyldig att anskaffa
soldat såväl i krig som i fred ända till 1810,
då, i sammanhang med förstärkningsmanskapets
(se d. o.) införande, rekryteringsskyldigheten
i krig upphörde. Från rotering befriades:
1) säterier och frälse "inom rå och rör"
(dock ej i Skåne, Halland och Blekinge), 2)
kungsgårdar och kungsladugårdar, 3) präste-
och klockarbol samt prebendehemman äfvensom
(ehuru först längre fram) kapellansbol, 4) en del
af civilstatens boställen, 5) militieboställen,
6) rusthåll (ej augmentshemman),
7) en del gästgifvargårdar, post- och
lotshemman, 8) bergsmanshemman och det s. k. bergfrälset,
9) en del jord på grund af dess arbetsskyldighet
till vissa bruk, 10) nybyggen i
Jämtland och hela Lappmarken samt 11)
Härjedalen (mot erläggande af en viss
penningsumma). Egaren af stamroten var
skyldig att inom tre månader, sedan vakans
inträffat, eller, efter 1810, om vakans inträffat
under pågående krig, tre månader efter dettas
slut (undantag gåfvos vid vissa regementen)
ha anskaffat och uppvisat antaglig
karl, hvilkens antagning skedde vid
rekryteringsmöte. Soldatens förmåner, hvilka
bestämdes i det vid rekryteringsmötet uppgjorda
legokontraktet, utgjorde i allmänhet:
lega vid inträdet i tjänsten, 10-125 kr.
(någon gång mera; i några orter dessutom städsel,
2-12 kr.), årslön, 2-15 kr. (understundom mera,
i hvilket fall dock de andra förmånerna voro
mindre), torp, bestående af stuga med behöfliga
uthus, kåltäppa, 1/2 tld åker samt äng till 2
sommarlass hö, eller, där torp ej fanns, husrum
och s. k. hemkall, d. v. s. aflöning i spannmål
m. m., vanligen uppgående till
2 tnr spannmål, 2 lass hö och 20 kärfvar
halm. I båda fallen erhölls därjämte vanligen
mulbete för 1 eller 2 kor, vedbrand och
gärdsel. Förhållandena växlade på olika
orter; vanligen åtnjöt soldaten torp och ett
större eller mindre hemkall. Fr. o. m. 1893
kunde soldatens aflöning utgå i ett för
allt med ett kontant belopp, vanligen
detsamma som roteringsersättningen
(se nedan). Utan rotehållarens samtycke
kunde han afskedas endast på grund af
ålderdom (i hvarje fall vid 55 års ålder),
sjuklighet, liderlighet eller vanfrejd. Afsked
beviljades vid generalmönstring, dock gafs
s. k. interimsafsked af regementschefen. Numera
beviljar regementschefen afsked. Beklädnad och
utredning samt underhåll under tjänstgöring ha
under senare tid bestridts af kronan.
Det äldre indelningsverket för kavalleriet
förskrifver sig egentligen från en förordning af
1577, hvilken ordnade den redan förut befintliga
s. k. skatterusttjänsten, enligt hvilken hvar
och en, som ville göra tjänst som ryttare och
som skaffade sig häst och utrustning eller som
uppställde en eller flera ryttare, skulle åtnjuta
en viss skattelindring för sina gårdar eller ega
uppbära motsvarande ränta från andra. Åt dem,
hvilka åtogo sig denna tjänst och ej hade egna
hemman, tilldelades småningom kronohemman, och
Gustaf II Adolf sökte indela hela kavalleriet på
sådana, hvarigenom det äldre indelningsverket
fulländades. Befälet aflönades med boställen
och hemmansräntor. Under tidernas lopp råkade
indelningsverket i fullkomlig oordning. Då
ryttarna voro frånvarande i krig, slogo bönderna
under sig deras hemman, och samtidigt afhändes
kavalleriet en mängd hemman till följd af
missbruken med bortgifvande af kronogods. Efter
återvunnen fred beslöt Karl XI därför att göra
om hela verkat och sålunda uppstod
det yngre indelningsverket för kavalleriet
l. rusthållsinrättningen. Som grundsats antogs,
att ryttaren skulle vara sventjänare hos
innehafvaren af hemmanet (rusthållaren),
vare sig att detta var af krono- eller
skattenatur. Innehafvarna af de kronohemman,
som varit indelta till kavalleriet, tvungos att
ingå på dessa nya villkor, emedan de i annat
fall uppsades. Med egare af skattehemman gjordes
särskilda öfverenskommelser. Till kavalleriet
anslogos dessutom många af de till kronan
genom reduktionen indragna hemmanen. Vid
rusthållsindelningen, som verkställdes af
särskilda kommissarier, tillgick så, att, sedan
hemmanens godhet och förmåga att bära rustningen
blifvit pröfvade, de, som därtill befunnos
lämpliga, utsagos till rusthållsstammar,
hvilkas innehafvare blefvo skyldiga att mot
viss afkortning på skatten fullgöra de med
rusttjänsten förenade skyldigheterna. Om
rusthållsstammen icke var tillräckligt stor
för att bära rustningsbesväret, anslogos
till dess understöd räntor från andra
hemman, s. k. augmentshemman. För hvarje
rusthåll uppgjordes ett rusthållsbref.
Rusthållsinrättningen var genomförd
1695. Rusthållaren iklädde sig skyldigheten att
såväl i fred som krig anskaffa och underhålla
ryttare och häst samt för dem båda erforderliga
persedlar och att deltaga i trossens underhåll;
rekryteringsskyldigheten i krigstid upphäfdes
1810. Å andra sidan voro rusthållarna befriade
från s. k. jordeboks- och mantalsräntor samt från
rotering. I af seende på manskapets antagande,
förmåner och afskedande gällde samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
