Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan / 477-478 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indelta armén - Indemnitet, statsr.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bestämmelser som vid rotehållet. Inträffande
vakans, af vare sig karl eller häst, skulle dock
vara ersatt inom sex veckor. Rusthållaren var
pliktig anskaffa och underhållet alla persedlar,
med undantag af karlens utredningspersedlar och
trossen, för hvilka i stället erlades en viss
afgift, trosspassevolansafgift. Anskaffningen
och underhållet af alla persedlar öfvertogos
1885 af staten mot en viss afgift af
rusthållarna. En del af det indelta kavalleriet
förändrades 1791–1812 till infanteri ("satt
af"). Rusthållarna vid de sålunda afsuttna
numren befriades från att anskaffa häst och
persedlar för denna; de erlade i stället en
s. k. hästvakansafgift, utgörande för året
7 1/2 (i Småland 7) tnr spannmål, hälften råg
och hälften korn.

I sammanhang med afskrifningen af en del af
grundskatterna bestämdes 1885, att en lindring om
30 proc. i rustningens och roteringens beräknade
värde (130–180 kr. för ett rotehållsnummer,
300–350 för ett rusthållsnummer) årligen skulle
utgå i kontant för verkligt besatta nummer och
genom afdrag på vakansafgiften för ständigt
vakanta. Härvid afräknades det understöd rote
eller rusthåll förut åtnjöt. Genom 1892 års
urtima riksdags beslut ökades denna lindring år
för år, till dess den 1904 utgick med 100 proc.,
hvarvid den fick benämningen ersättning. Ny
värdering af rustnings- och roteringskostnaden
skulle göras 1899 och sedan hvart tionde år.

De indelta truppernas nummerstyrka enligt det
yngre indelningsverket och före 1892 uppgick
till:

	Enl. indelningsverket.	För 1892
Rotehållstrupperna: infanteri	17,878	20,176
Kavalleri (400 rotar)	–	200
Summa	17,878	20,376
Rusthållstrupperna: infanteri	–	3,000
kavalleri	7,909	3,505
Summa	7,909	6,505
Slutsumma	25,787	26,881

Af ofvan stående styrka före 1892 höllos dock ständigt vakanta:
vid infanteriet 1,559 nummer (oberäknadt de
till spel och volontärer anslagna) och vid
kavalleriet 136 hästar. Genom 1892 års urtima
riksdags beslut sattes på vakans ytterligare:
vid rotehållstrupperna 1,289 infanteri- och 388
kavallerinummer, vid rusthållstrupperna Skånska
husar- och dragonregementenas alla verkligt
besatta nummer, d. v. s. 1,900 karl- och 1,980
hästnummer (de sålunda vakanta kavallerinumren
och en del af de vakantsatta infanterinumren
skulle ersättas af värfvadt manskap eller
volontärer).

Den indelta armén har varit af stor betydelse för
Sverige. Den utgjorde en väl ordnad och alltid
befintlig nationell härsmakt vid en tid, då andra
stater fingo nöja sig med värfvade härskaror,
och dess storlek motsvarade jämte de värfvade
truppernas det svenska väldets behof. Under
frihetstiden och den gustavianska bevarades
genom indelta armén en härsmakt, hvars tillvaro
eljest varit tvifvelaktig. Sedermera växte tiden
den indelta armén öfver hufvudet. Den kunde,
när de värfvade trupperna efter 1809 minskats,
icke mäta sig med utlandets på allmän värnplikt
grundade härar; den lämpade sig icke till stam
för vår på värnplikt grundade manskapsmassa,
beväringen; den kunde svårligen utvecklas i
öfverensstämmelse med tidens kraf, och dess
uppställande betraktades af allmogens flertal
som en tryckande orättvisa. Af alla dessa skäl
arbetades från 1873 på det indelta systemets
utbytande såsom rekryteringsgrund mot allmän
värnplikt, men först 1901 kunde regering och
riksdag enas om en härordning, byggd på den
senare grunden. Genom k. kung. 29 nov. 1901
bestämdes, att efter ingången af 1902 rote-
och rusthållares rekryteringsskyldighet
skulle upphöra och att indelningsverket
efter ingången af 1904 skulle upphöra i mån
af manskaps och hästars afgång. 1 jan. 1904
utgjorde den verkligen befintliga indelta
personalen ännu 13,780 man; 1 jan. 1909 hade
den sjunkit till 5,795 man. Se H. Weidenhielm,
"Samling af gällande föreskrifter ang. rustnings-
och roteringsbesvärens effektiva utgörande vid
indelta armén" (1891).

Rörande sjötrupperna se Båtsmanshåll.

I Finland voro de indelta trupperna ordnade
efter fullkomligt samma grunder som i Sverige,
i hvars armé de h. o. h. uppgingo. Det yngre
indelningsverket för infanteriet genomfördes
senare i Finland än i Sverige och afslutades
först 1733. Enligt detsamma uppställdes 7,333 man
infanteri (7 regementen), 3,000 man kavalleri (3
regementen och dessutom 150 man till adelsfanan)
och 604 båtsmän. Genom förlusten af vissa
landsdelar, som afträddes till Ryssland 1721 och
1743, genom nummers ställande på vakans och genom
en del af kavalleriets förändring till infanteri
1791 ändrades styrkeförhållandena så, att de
indelta truppernas styrka vid krigsutbrottet
1808 uppgick (båtsmän och 3,157 man vargering
oberäknade) till 8,251 man, hvaraf 750 man
kavalleri. Efter Finlands afträdande till
Ryssland 1809 upplöstes de indelta trupperna,
och alla nummer ställdes på vakans mot erläggande
af vakansafgift. Under krigsåren 1854 och 1855
uppsattes 9 indelta skarpskyttebataljoner på
det sätt, att i allmänhet två rotar eller ett
rusthåll uppsatte en soldat mot befrielse af hela
eller en del af vakansafgiften. 1867 upplöstes
dessa trupper, och det förra tillståndet inträdde
åter. Den militära organisationen af år 1878
(jfr Finland, sp. 321) rubbade på intet sätt
indelningsverket. Dess afskaffande beslöts
vid 1885 års landtdag, då det fastställdes, att
rotehållarna utan ersättning till statsverket
skulle befrias från rotevakansafgifterna, medan
de åt rusthållen anslagna räntorna successivt
skulle indragas, dock efter en för rusthållarna
icke alltför betungande beräkningsgrund.
C. O. N.

Indemnitet (eng. indemnity, lat. indemnitas,
af indemnis, skadeslös), statsr., betecknar
egentligen strafflöshet, men har i den engelska
statsförfattningen erhållit en särskild
betydelse. Sedan nämligen genom "Declaration of
rights" (1689) stadgats, att det vore olagligt
att af kunglig maktfullkomlighet suspendera lagar
eller att dispensera från deras tillämpning,
blef det dock snart uppenbart, att man under
normala förhållanden icke kunde binda regeringen
på detta sätt vid lagens bokstaf. Parlamentet
har därför alltifrån 1700-talets början plägat
formligen godkänna regeringsåtgärder, som
vidtagits utan författningsenlig formell rätt,
enär man ansett dessa åtgärder vidtagna i det
allmänna bästas intresse. Sådana parlamentsakter,
genom hvilka sålunda dispens från lag genom lag
lämnas, kallas indemnity-acts. Den minister,
som nödgats åsidosätta det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>