Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Indianer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(fig. 1 o. 2) buro skjorta eller blus, ländsnöre
eller höftkläde, damasker och mockasiner,
kvinnorna en kortärmad tröja, lifstycke eller
förkläde, bälte för knif och pryl samt damasker
och mockasiner, oftast sydda i ett stycke. Vid
kallt väder och vid fester användes ock en
dekorerad mantel eller rock; vid varmt väder
däremot eller under arbete fick ländsnöret
tjänstgöra som hela kostymen. De yngre barnen
voro
 |
Fig. 1. Indianhöfding af svartfötternas stam, tillika medicinman
l. schaman (med trolltrumma). |
|
| Fig. 2. Siouxhöfding på officiellt besök i Washington (1832). |
(Bägge efter Catlin.)
vid varm väderlek fullkomligt nakna. Stammarna
vid Mexikanska viken och i sydväst buro som
hufvudbonader turbaner af brokigt tyg, men
eljest begagnade indianerna i hvardagslag,
utom i yttersta norden, oftast alls inga
hufvudbonader. Hårklädseln växlade i hög
grad hos olika folk. Ö. om Mississippi
t. ex. renrakade männen hufvudet, så att endast
en kam eller tofs af hår blef kvar å hjässan,
"skalplocken". På prärierna åter fick håret växa
till full längd och bars i två långa flätor,
som hängde ned fram öfver bröstet. Pueblo-,
piute- och Kalifornia-stammarna buro håret
afskuret vid pannan, men baktill nedhängande
till axlarna. Kvinnorna buro i regel håret
löst och till full längd, men hos vissa folk
äfven afkortadt till axlarna, hos andra, såsom
hopiindianerna, uppfäst i hoprullade valkar
å ömse sidor om hufvudet etc. Artificiell
omdaning af hufvudskålen förekom hos
choctawerna och vissa stammar i Carolina samt
inom hela Columbiaregionen. Läpp-pluggar
af ben användes af många stammar utefter
nordvästkusten. Näsprydnader förekommo hos några
folk, medan örhängen användes af nästan alla,
både män och kvinnor. Tatuering var ganska
allmänt spridd samt nådde sin högsta utveckling
hos haidafolket och andra i nordväst. Hos de
stammar, som ej använde tatuering, målades
kropp och ansikte på mångfaldiga sätt vid olika
ceremonier och tillfällen. Halsband af snäckor,
turkoser, musselpärlor, prydda med brösthängen
af ben eller pärlemor, voro allmänna. Fjädrar
användes som hårprydnader.
Bostäder. N. om puebloregionen (Nya
Mexico, Arizona och norra delen af Mexico) är
husets grundplan i regel cirkelformig. Hos
haidaindianerna och andra folk utefter Alaskas
kust utgjordes den härskande hustypen af
rektangulära hus af bräder, ytterväggarna
täckta med symboliska brokiga målningar. Vid
framsidan af husen placerades de beryktade
heraldiska totempålarna (se fig. 3). Kalifornien
uppvisade flera distinkta hustyper (jfr fig. 4),
bland hvilka de allmännaste voro de primitiva
jordkulorna (dugouts) och de domformade husen
med ingång från taket. Flera folk i Nevada
och Arizona, såsom piuter, apacher, papagoer
och andra, hade frambragt det s. k. wikiup, en
elliptisk byggnad af pålar, täckt med mattor af
rör eller gräs (fig. 5). Navahoindianens hogán
(fig. 9) var ett cirkelrundt stockhus, täckt med
jord och försedt med en smal öfvertäckt gång,
ledande till detsamma. Pueblofolkens fyrkantiga
hus af sten eller adobe betecknade nordgränsen
för det mexikanska kulturområdet. Dessa hus, som
spanjorerna kallade pueblos, voro hopgyttringar
af sinsemellan sammanhängande rum, bebodda af
skilda familjer. En hel dylik stad kunde sålunda
i själfva verket bestå af blott ett enda hus
med hundratals rum. Husen voro ofta byggda i
flera våningar. Taken voro platta. Till skydd
mot fiender försåg man ej den nedersta våningen
med dörr- och fönsteröppningar, utan steg ned
genom taket, hvilket man nådde medelst stegar,
som drogos upp nattetid. Dessa pueblos lågo
i regel uppe på höga, otillgängliga "mesas"
eller voro byggda i väldiga grottor i de branta
bergväggarna, de s. k. cliff-dwellings (se
Klippboningar). På prärierna utgjordes den
förhärskande typen af den koniska tipin (fig. 7),
täckt af hudar, lätt att flytta och lämplig
att motstå de trädlösa slätternas stormar. I
trakterna omkring de stora sjöarna var tipin
täckt med barkstycken (fig. 10). I östra och
sydöstra Amerika åter kallades bostaden wigwam
(fig. 11) och bestod af en rektangulär byggnad
af grofva pålar med tak af bark eller väfda
säfmattor och till formen påminnande om de
öfvertäckta vagnar, som användas i västern,
de s. k. präriskonarna. Hos stammarna utefter
Mexikanska viken förekommo rektangulära eller
cirkelrunda hus, byggda af upprättstående grofva
stammar och beklädda med lera, s. k. klenhus. Hos
pueblofolken förekommo kivas, underjordiska
samlingsrum för de hemliga sällskap, som där
gjorde förberedelserna för de stora religiösa
ceremonierna. Vissa af österns och söderns
stammar hade hus äfven för de döde, tempel och
stora gemensamma magasin för säden. I regel
bestod en indianby af strödda hyddor, men hos
många af österns folk lågo husen i de större
samhällena ganska tätt och sammanbyggda, väl
skyddade genom kringlöpande palissadverk.
Föda, jordbruk, jakt, fiske. Med undantag af
prärifolken och stammarna i den höga norden
idkade de allra flesta folken jordbruk som
hufvudnäring. Utefter kusterna lifnärde sig
befolkningen naturligtvis till stor del af
fiske. Folken omkring de stora sjöarna och
Mississippis källor odlade föga jord, men
insamlade massor af vildt vattenris och tranbär
samt tillgodogjorde sig socker genom kokning af
lönnsaft. Präriernas ryttarstammar, med undantag
af de majsodlande pawneerna och arikara-folket,
voro uteslutande jägare. Uppe i Columbia lefde
indianerna hufvudsakligen af laxfiske, skogsbär
och rötter. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 18:48:59 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfbl/0277.html
