- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan /
523-524

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indien

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

föraktliga omdömen säkerligen innebära en
öfverdrift. Ättlingar af denna icke-ariska
befolkning kvarlefva ännu mångenstädes i I.;
de tillhöra kolh- och dravida-folken, och dit
räknas bl. a. bhilerna i Vindhyabergen, gonder,
santaler m. fl.; äfvenledes hade från nordväst
invandrade tibetansk-burmanska stammar före den
ariska invandringen slagit sig ned på Himalayas
sluttningar (jfr sp. 507).

Om ariernas äldsta civilisation i I. lämnas
många värdefulla upplysningar i de äldsta
Veda-sångerna. De stredo från stridsvagnar och
slogo sig ned som jordbrukare, använde plog,
bodde i byar och brände sina döda. Kastväsendet
var ännu okändt, och hvarje jordbrukande
familjefader var äfven krigare och präst. Under
eröfringens fortgång uppstodo småningom de
fyra kasterna, bramaner l. präster, ksjatrija
l. krigarkasten, vaisya l. jordbrukare och sudra
l. trälar, underkufvade urinvånare af icke-arisk
härkomst. (Se närmare om kastväsendet och
dess vidare utbildning sp. 508 ff.) I spetsen
för stammen stod en (troligen vald) konung,
hvars äldsta titel var vis-pati ("nybyggarnas
herre"). Bramankasten blef småningom den
ledande och utbildade icke blott gudstjänsten
och gudaläran, utan äfven samhällsskicket och
lagstiftningen. Den bramanska sedvanerätten
i norra I. samlades, relativt sent, i Manus
lagbok (se Manu), och litteraturen på
sanskritspråket fick en rik blomstring.

Från Buddha till muhammedanernas inträngande
(6:e årh. f. Kr.–8:e årh. e. Kr.). Omkr. år
600 f. Kr. hade bramanerna stadgat sin makt,
men i nästa årh. uppstod i I. en ny religion,
buddismen (se d. o.), uppkallad efter sin
stiftare Siddhattha med tillnamnet Buddha ("den
upplyste"), som uppges ha dött omkr. 470 (enligt
en annan beräkning 543 f. Kr.). Hans lära vann
hastig spridning i I. och betecknade ej blott en
religiös, utan äfven en social omhvälfning, i det
att den lättade på kastväsendets tvång. Konung
Asoka i Magadha-riket (Behar; 259–226
f. Kr.) blef buddismens Konstantin; han upphöjde
den till statsreligion, grundlade många kloster,
lät utsända missionärer, samlade en autoriserad
kanon af dess heliga böcker och fixerade
(särskildt genom tredje buddistiska konsiliet,
244 f. Kr.) dess lära. Buddismens "nordliga
kanon" tillkom på det fjärde buddistiska
konsiliet under konung Kanishka, en skytisk
eröfrare, som omkr. 40 e. Kr. regerade i nordvästra
I. Bramanismen (se Brahman) hade aldrig
helt undanträngts af buddismen, och från 7:e
till 9:e årh. e. Kr. genomgick I. under konflikt
mellan de båda religionerna en ny religiös
och social utveckling, som resulterade i, att
bramanerna återeröfrade sin ledande ställning,
att buddismen som folktro nästan fullständigt
försvann från I. och att det andliga väldet
där vanns af nya religions- och kultformer,
som pläga sammanfattas under namnet hinduism
(se d. o.).

I:s yttre politiska historia börjar med Alexander
den stores eröfringståg dit (327–326 f. Kr.; se
Alexander, sp. 524), hvarunder han för stunden
underlade sig de flesta rikena i Punjab samt
i Sind grundade en stad Alexandria (nu Uchch)
och kvarlämnade en liten garnison, som blef
ett medel för ett länge fortvarande grekiskt
kulturinflytande. En indisk äfventyrare, som
spelat en tvetydig roll under Alexanders vistelse
i Punjab, Chandra Gupta,
grundade under de närmast följande åren
(omkr. 316 f. Kr.) ett rike i Magadha och
utvidgade det äfven norrut, tills det nådde
östra gränsen af Seleukos’ välde. Han mottog
vid sitt hof grekiska sändebud, bland andra
Seleukos’ sändebud Megasthenes (se d. o.),
hvars beskrifning öfver I. under 2,000 år
var den bästa Europa hade att tillgå. Chandra
Gupta regerade till 292 f. Kr.; hans sonson
var den förut omtalade, i buddismens historia
ryktbare Asoka, som 256 f. Kr. slöt ett
fördrag med Antiochos II. De grekisk-baktriska
eröfringstågen under det följande århundradet
voro politiskt resultatlösa, men förmedlade
ett småningom försvinnande grekiskt inflytande
på I:s konst. – Redan tidigt hade s. k.
skytiska eröfringståg af ett till sin härkomst
syårbestämdt folkslag till Indien börjat
företagas; de togo fart under 1:a årh. f. Kr.,
och den mest frejdade skytiske konungen i Indien
var den ofvan nämnde Kanishka, som residerade i
Kashmir och rådde öfver ett rike, som sträckte
sig från Sind i s. och Agra i ö. upp till Kokand
i Central-Asien. I de nordvästra gränsprovinserna
anses befolkningen ännu till ej ringa del
utgöras af ättlingar af invandrade skyter. Dessa
invasioner fortforo till 5:e årh. e. Kr., men
redan från 1:e årh. f. Kr. omtalas hinduiska
härskare, som vunno hjälterykte genom segrar
öfver de skytiske främlingarna.

Från de första muhammedanska erövringarna till
mogulrikets grundläggande
(8:e årh.–1526). Redan
omkr. 15 år efter Muhammeds död (632
e. Kr.) omtalas en arabisk vikingafärd till
trakten af Bombay (omkr. 647). Nya härfärder
företogos 662, 664 och 711, då Kasim i Sind sökte
grundlägga ett arabiskt rike, som dock genast
förföll vid hans död (714). Rajputerna sägas
år 750 ha lyckats förjaga kalifens ståthållare
från Sind, men först 828 hade detta land helt
återförvärfvats från muhammedanerna. Från 10:e
årh. följde nu en lång period af muhammedanska
eröfringsförsök, med växlande framgång hejdade af
de i många krigiska stater söndrade hinduerna,
bland hvilkas ledare märkas de rajputiske
furstarna i n. v. vid Indus, de buddistiska
páldynastierna vid nedre Ganges, konungarna i
Malwa (i trakten af Bombay) och en mängd furstar
i södra I., där emellertid ännu funnos många
härskare af icke-arisk härkomst. De muhammedanska
eröfringarna i Punjab inleddes med en konflikt
mellan den hinduiske fursten af Lahore och den
ghasnavidiske härskaren i Afganistan,
Subuktigin l. Sebektekin (d. 997), hvilken 977
eröfrade Peshawar. Hans son, Mahmud af Ghasni,
företog från 1001 ej mindre än 17 härnadståg till
I. och hade vid sin död (1030) förvandlat Punjab
till en afgansk provins (jfr Ghasnavider). När
ghoriderna (se d. o.) på 1150-talet fullständigt
besegrade ghasnaviderna och slogo under sig hela
Afganistan, flydde den siste ghasnaviden till
Lahore, hufvudstaden i hans indiska provins,
men äfven denna återstod af hans rike eröfrades
1186 af ghoriden Schehab-ed-Din, i I:s historia
vanligen kallad Muhammed af Ghor. Denne härskare,
den andre af de store muhammedanske eröfrarna,
besegrade 1193 i grund de inbördes söndrade
rajputerna, intog Delhi och Kanauj samt därpå
Behar och nedre Bengalen, så att nästan hela
norra I. var under afganskt välde, då han
mördades,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:03 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbl/0298.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free