Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indiens språk och litteratur - Indiens språk och litteratur, 1. Fornindiska perioden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
indoeuropeiska språkforskningen, i synnerhet den
jämförande, är ofantlig. – Det ariska Indiens
– och därmed hela vår språkstams – äldsta
språkliga minnesmärke är Ṛgveda ("versernas
l. hymnernas veda"). Veda betyder eg. vetande,
kunskap. Rigveda innehåller, i den till oss
komna s. k. Çakạlya-redaktionen, 10,580
verser (ṛc) i 1,017 hymner (sukta l. mantra),
fördelade i 10 böcker (maṇḍala, eg. krets). Ofta
medräknas ytterligare 11 hymner, tillhörande
en annan redaktion. I dessa hymner prisas och
anropas (om bistånd i striden, om rikedom,
hälsa o. s. v.) gudarna, de personifierade
naturkrafterna och naturföreteelserna,
t. ex. Agni (elden), Indra (luftrymdens gud),
Uṣas (morgonrodnaden), Surya (solen), Varuṇa
(eg. omfattaren, äldst vedafolkets högste gud),
Soma (eg. en utpressad växtsaft, som nyttjades
vid offren) och många andra, och med dem
ledsagades gudstjänstens ceremonier. Flera hymner
lyfta sig till en verkligen hög uppfattning
af det gudomliga samt andas en ren och varm
känsla. En annan hymnsamling är Samaveda
("sångernas veda"), till omfånget ungefär en
sjättedel af Rigveda och innehållande nästan
uteslutande stycken, tagna ur den senares
hymner, men sammanställda och ordnade till att
sjungas vid somaoffret. En tredje är Yajurveda
("offerformlernas veda"), hvilken föreligger
i flera redaktioner, hvilka kunna sammanfattas
till två, den s. k. hvita och den s. k. svarta
Yajurveda, samt är en liturgisk samling, liksom
Samaveda. Den innehåller äfven ett stort antal
prosaiska stycken. Dessa tre veda ha i den
ortodoxa litteraturen det högsta anseendet. Den
fjärde vedan, Atharvaveda ("atharvernas –
en mytisk prästfamiljs – veda"), eger icke
alldeles samma höga auktoritet. Liksom Rigveda
är den en historisk samling, ungefär hälften så
stor som den förstnämnda och till en del därmed
sammanfallande, men erbjuder därjämte mycket
nytt och intressant, delvis på prosa. Dess
hufvudinnehåll är besvärjelse. Alla veda,
med undantag af Rigveda, föreligga i flera
redaktioner, çakha (eg. gren; skola), som
sinsemellan äro mer eller mindre skiljaktiga,
men hvar för sig stadgade och bestämda. Den
vanliga texten (paṭha) af de fyra veda kallas
saṁhitapaṭha ("den sammanbundna texten"), och
gifver orden i den form, som de i det naturliga
talet genom inbördes inverkan på hvarandras
begynnelse- och slutljud erhålla. Padapaṭha
("ord-texten") däremot framställer de enskilda
orden i den form, som de skulle ha, om de stode
ensamma hvar för sig. Ännu andra textformer
finnas, upprättade i samma ändamål att betrygga
de heliga sångernas noggranna bevarande. –
Närmast veda i ålder stå Brahmaṇa. Ordet
betecknar: det, som har afseende på brahman,
d. v. s. kulten, bön och offer. Brahmana
utgöras af afhandlingar på prosa, i hvilka
offerceremonierna beskrifvas, förklaras
och belysas. Liturgi, exegetik, dogmatik,
mytologi, legender, filosofi och etymologi
förekomma där vid sidan af hvarandra. Till
hvarje veda finnes en eller flera brahmana. De
till Rigveda hörande heta Aitareya- och
Kauṣitaki-brahmaṇa. Den mest betydande och
intressanta af alla är Çatapatha-brahmaṇa ("de
hundra vägarnas brahmana"), som tillhör den hvita
Yajurveda. Den svarta Yajurvedas brahmana är
infogad i vedatexten, hvaraf denna redaktions
namn kommer. Ehuru nutiden måste betrakta en
icke ringa del af
brahmanas innehåll som tomt svammel, sakna de icke
kulturhistoriskt intresse och äro i språkligt
afseende af stor vikt, emedan vi i dem –
jämte de prosaiska styckena i veda – ha den
äldsta indoeuropeiska prosan bevarad. Veda
och brahmana tillsammans bilda eg. de ortodoxe
indernas kanoniska litteratur, som anses hvila
på omedelbar uppenbarelse (çruti). Under mera
än två och ett halft årtusen ha dessa verk i de
bramanska skolorna på det mest oerhördt noggranna
sätt studerats, kommenterats och inlärts
utantill, och man antager på goda skäl, att
de äro bibehållna till vår tid tämligen nära i
samma form, hvari de författats. En fortsättning
af brahmana bilda Araṇyaka (af araṇya, skog),
teologiska afhandlingar, bestämda att studeras
af de i skogarna lefvande eremiterna. Kortare
utdrag ur brahmana och aranyaka innehållas i de
äldsta Upaniṣad (eg. sittning, lektion, religiöst
föredrag). Dessa teologisk-filosofiska traktater
utgöra en talrik klass och stå delvis ännu i
högt anseende, så att de allmänt läsas. Nya
upanishad ha författats ända in i en relativt
modern tid. Ur brahmana ha äfven utvecklat
sig de s. k. Sutra ("regel", eg. tråd). De
äro sammanställningar af ytterst kortfattade
föreskrifter i olika ämnen, som stå i sammanhang
med vedastudiet och ceremonierna, och benämnas
därför äfven Vedanga, d. v. s. vedas lemmar. De
sönderfalla i sex fack, nämligen uttalslära
(cikṣa), metrik (chandas), grammatik
(vyakaraṇa</i>, eg. särskiljande, analys), etymologi
l. ordförklaring (nirukta), ritual (kalpa)
och astronomi (jyotiṣa). Till det femte
facket, som företrädesvis benämnes sutra,
räknas Kalpasutra, i inskränkt mening,
eller Crautasutra, hvilka röra de offentliga
offerceremonierna, Gṛihyasutra, som handla
om husoffren och de religiösa plikterna inom
familjens krets, och Samayacarikasutra,
Dharmasutra, som handla om människans lefverne
i allmänhet. Ur de två senare grupperna ha
de egentliga lagböckerna (se nedan) sedermera
utvecklat sig. Det fonetisk-metriska innehållet
i vedanga är upptaget i de s. k. Praticakhya,
af hvilka det finnes en till hvarje redaktion
(cakha) af de särskilda veda. De nu nämnda
verken utgöra den vediska litteraturen och
upptaga den förra delen af den fornindiska
perioden. Med vediska språket åter förstås endast
språket i veda och ofta äfven i brahmana. Det
visar spår af en blandning af flera något skilda
dialekter. De öfriga verken, hvilka icke i samma
grad skyddades af gudomlig helgd, ha undergått
mera föryngringar, men bevara likväl ännu många
ålderdomliga drag.
Det klassiska sanskrit, eller sanskrit i
inskränkt mening, kallar man det litteraturspråk,
som utvecklades under den fornindiska periodens
senare del. Mellan detta och det vediska språket
framträder en bestämd allmän skillnad däri, att
det förra visar fullkomligt karaktären af ett
naturligt och fritt folkspråk, då däremot det
senare genom en rad af grammatikaliska arbeten,
som kulminerade i Paninis grammatik, blifvit till
sin form i minsta detalj stadgadt och bestämdt
samt i afseende på ljudförbindelserna utbildadt
till en i vissa fall konstlad finhet. Därigenom
uppstod vid sidan af folkspråken ett särskildt
litteraturspråk, hvilket också blef de bildade
klassernas talspråk. Denna klassiska språkform
betraktades som den enda mönstergilla, och en
följd däraf var, att hela den icke-kanoniska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
