Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indiens språk och litteratur - Indiens språk och litteratur, 1. Fornindiska perioden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sanskritlitteraturen blifvit så att säga paniniserad,
omarbetad till formell öfverensstämmelse med
Paninis regler. I hvilken del af det ariska
Indien det klassiska sanskrit först eller
förnämligast utbildats, vet man ej. Det synes
icke vara en alldeles direkt utveckling ur
vedaspråket. Man antager, att Panini lefde
omkr. 350 år f. Kr., och denna tidpunkt kan
därför betraktas som den fornindiska periodens
slut. Hvarje bestämning af dess början måste,
emedan alla historiska data eller säkra
anknytningspunkter saknas, hvila h. o. h. på
sannolikhetsskäl. Dessa peka ovedersägligen
på ett mycket aflägset tidsskede. Af hymnerna
framgår, att vedafolket då ännu hade sitt hemvist
endast i Punjab, vid Indus och dess bifloder,
samt i östligaste Kabulistan, och att de talrika
enskilda småstammarna där stodo i oupphörlig
strid både med de dravidiske urinvånarna och
med hvarandra. Gangesfloden omnämnes endast en
enda gång i Rigveda, och elefanten tyckes vara
ett knappt kändt djur. Vid den fornindiska
periodens slut däremot hade inderna redan
intagit hela Hindustan och delar af Deccan
(eg. det södra landet) samt längesedan grundat
stora, ordnade stater. I socialt och politiskt
afseende ligger ett ofantligt afstånd mellan
det jordbrukande herdefolkets enkla, nästan
patriarkaliska förhållanden och det i det senare
kastväsendets fjättrar bundna, despotiskt
styrda bramanska samhället. Och icke mindre
stor är förändringen i religionen. Det äldsta
vedafolkets halft naturalistiska åskådningssätt
har lämnat rum för helt andra, till en del mycket
abstrakta, religionsbegrepp. Buddismen, som är
en reaktion mot bramanismen, förnämligast mot
dess kastväsen, står i fullt flor och blir inom
ett århundrade genom Açoka statsreligion i norra
Indiens mäktigaste rike. Några antydningar om
språkets utveckling äro ofvan lämnade (se vidare
nedan). På grund af dessa i största korthet
antydda lokala, politiska, sociala, religiösa och
språkliga förändringar förlägger man med rätta
den fornindiska periodens början långt tillbaka
i tiden. Det minsta, som man antagit, är 1,500
år f. Kr., men 2,500 år och därutöfver har man
också ansett möjligt. Sannolikt kan man, utan
att räkna för högt, antaga, att indernas äldsta
hymner diktats närmare 2,000 år f. Kr. Enligt
i senare tider gjorda, på astronomiska och
meteorologiska uppgifter grundade beräkningar
synes man kunna ha skäl för antagandet, att vi
ha hymnmaterial i behåll, hvars tillkomst går
upp till omkr. 3,500 år f. Kr.
Det klassiska sanskrits litteratur är
mångsidig och oerhördt omfångsrik. Den är
nästan uteslutande metrisk, till en mycket stor
del skrifven på den s. k. çloka-metern. Denna
utmärkes däraf, att hvarje vers (çloka) består
af två halfverser, hvilka innehålla sexton
stafvelser hvar och ha midt-cesur samt mycket
fri meter, dock alltid slutande jambiskt. Huru
stor del af ifrågavarande litteratur verkligen
är författad under själfva den fornindiska
perioden, är, af brist på historiska data,
numera omöjligt att med visshet af göra. Hvarje
viktigare indiskt verk har undergått så många
mer eller mindre genomgripande förändringar,
innan det erhållit den form, hvari vi känna det,
att vi ej ännu äro i stånd att särskilja de olika
redaktionernas beståndsdelar. Man behandlar
därför i ett sammanhang allt, som är skrifvet
på klassisk sanskrit.
I den episka poesien framstå förnämligast
två diktverk. Det större är Mahabharata (dikten om den
stora Bharatastriden) och till sin grundval
också äldst. Denna utgöres af berättelsen om de
strider, som utkämpades om tronföljden mellan
de från konung Bharata härstammande Kuru- och
Pandufamiljerna, i hvilka strider de ömsesidigt
i det närmaste utödde hvarandra. Deras land
låg i nordöstliga Indien, med hufvudstaden
Hastinapura vid Ganges ej långt från
nuv. Delhi. Men berättelserna härom upptaga
ej mer än omkr. fjärdedelen af diktens öfver
100,000 dubbelverser (çloka), fördelade i 18
böcker eller i öfrigt litterära traktater, som
ha ingenting med den episka händelsen att göra,
såsom filosofiska spekulationer, genealogiska,
historiska och legendariska afhandlingar,
utredningar inom sedvanerättens område samt en
mängd episoder af episkt innehåll, härrörande
från olika tider och författare. Som de mest
bekanta förtjäna här att nämnas episoden om
Nala och Damayanti, Bhagavadgita (se d. o.),
en högstämd filosofisk dikt, Amṛtamanthana,
ambrosians kärnande af gudar och demoner,
Matsyopakhyana, den indiska traditionen om
en världsöfversvämning, den underbart sköna
berättelsen om Savitri m. fl. Som Mahabharatas
författare angifver den indiska traditionen en
mytisk vis, Vyasa (eg. anordnare), hvilken
äfven författandet eller redaktionen af Veda,
Purana och andra dikter tillskrifves. Men utan
allt tvifvel är Mahabharata i sin nuv. form
ett verk af många århundraden. Det andra stora
indiska eposet är Ramayaṇa (dikten om Ramas
öden). Dess komposition är vida mer enhetlig
än Mahabharatas, ty ehuru det otvifvelaktigt
under tidernas lopp blifvit omarbetadt, är det
dock i hufvudsak ett verk af en enda skald,
Valmiki. Det innehåller i omkr. 24,000
dubbelverser (i 7 böcker) berättelsen om prins
Ramas landsförvisning af hans fader Daçaratha,
konung i Ayodhya (nuv. Oudh), Rama beger sig med
sin gemål, den sköna Sita, undan till urskogarna
i Deccan. Sita bortröfvas därifrån af konungen
på Ceylon, hvilken tecknas med demonartad natur;
men hon befrias åter af Rama genom ett krigståg,
hvarvid han understödes af bundsförvanter, bland
hvilka apornas konung framför alla är honom
till hjälp. Slutligen återvänder Rama till sitt
land och bestiger där tronen. Man har antagit,
att Ramayana har en i viss mening allegorisk
karaktär, så att däri framställes införandet
af ariskt herravälde och arisk kultur i sydliga
Indien. Andra episka diktverk, men tillhörande
den klassiska konstpoesiens art äro Raghuvaṁça,
som behandlar Raghus och hans sonson Ramas
bedrifter, samt Kumarasambhava, som skildrar
krigsguden Kartikeyas födelse, båda tillskrifna
Kalidasa; vidare Kiraṭarjuniya af
Bharavi, hvars ämne är Arjunas kamp med guden Çiva
om de gudomliga vapnen; Çiçupalavadha af Magha
om hjälten Çiçupalas död, Bhaṭṭikavya,
som rör sig inom Rameyanas sagokrets, men
till sin egentliga mening är ett grammatiskt
konststycke, som afser att gifva exempel på en
stor mängd ovanliga ordformer, m. fl. Nalodaya,
såsom hvars författare, säkerligen med orätt,
Kalidasa anföres, behandlar Nalas historia,
men är eg. ett versifikatoriskt konststycke,
hvari författaren visar sin skicklighet att röra
sig med de mest invecklade och tillkonstlade
versmått. – Puraṇa (eg. "gammal berättelse")
kallas en klass diktverk af pseudo-historisk
och profetisk karaktär, innehållande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
