Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indiens språk och litteratur - Indiens språk och litteratur, 1. Fornindiska perioden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kosmogoni, mytologi, helgonlegender m. m.,
blandade med didaktiska och filosofiska
exkurser. Deras antal är ganska stort,
och till omfånget äro de vanligen ytterst
vidlyftiga. Delvis datera sig alla från tiden
efter bramanismens seger öfver buddismen i norra
Indien; intet purana är i sin nuv. faktiska
form äldre än 1,000 år, de flesta äro vida
yngre. Deras historiska värde är visserligen
obetydligt, men de innehålla otvifvelaktigt,
åtminstone de äldre af dem, mycket gammalt stoff
och gå till sin ursprungliga anläggning mycket
långt tillbaka i tiden; deras utveckling är i
flera hänseenden parallell med de stora eposens,
men de äro apterade för särskilda sekter, och
de spela därför en stor religiös roll. Flertalet
tillhör Vishnu- och Çiva-sekterna.
Indernas lyriska poesi är hufvudsakligen
kärleksdiktning. Meghaduta ("molnbudet")
af Kalidasa skildrar en yakshas (ett slags
halfgud af lägre rang) längtansfulla sorg öfver
skilsmässan från sin maka, till hvilken han ber
ett regnmoln fara med hälsning och tröst. En
glödande kärleksdikt är Gitạgovinda (sången om
Govinda, d. v. s. Krishna) af Jayadeva; ämnet
däri är guden Krishna och hans lif som herde
bland herdinnorna. Ṛtusaṁhara ("årstidernas
ring") tecknar i sex afdelningar på ett
tämligen konstladt språk de sex årstidernas
egendomligheter, deras behag och obehag.
Dramatisk poesi är i indiska litteraturen på
ett utmärkt sätt representerad. Inderna äro ett
bland de få folk, som utvecklat en själfständig
dramatik. De indiska dramerna kunna i allmänhet
karakteriseras som melodramer. De ha alltid
en lycklig upplösning. Man måste tillerkänna
många af dem, oaktadt vissa svagheter, ett högt
poetiskt värde. Tragedien har ingen plats i den
indiska dramatiken. Det indiska namnet på drama,
naṭaka (af naṭa, skådespelare, eg. dansare),
ger en antydan om dess uppkomstsätt. Efter en
säkerligen ganska lång utvecklingstid, hvars
alster dock äro för alltid förlorade, har det
indiska dramat erhållit sin fasta form på en
tid, då det klassiska sanskrit var de högre och
bildade klassernas allmänna talspråk, medan de
lägre och obildade talade olika prakritdialekter
i olika delar af landet. Dessa språkförhållanden
afspegla sig i dialogen. Bramaner, konungar
och förnäma personer tala sanskrit, men
tjänare och lägre folk samt alla kvinnor,
äfven drottningarna, tala prakrit. Ju lägre en
dramatisk personage står på den sociala skalan,
dess mera fördärfvadt, d. v. s. förändradt i
förhållande till sanskrit, är det tungomål,
som författaren lägger i hans mun. Att märka
är dock, att dramernas prakrit icke kan anses
fullt noggrant återgifva verkligt lefvande
folkdialekter. Det är åtminstone delvis
bildadt efter sanskrit genom tillämpning
af bestämda ljudlagar, som naturligtvis
i hufvudsak grunda sig på en gång gällande
språkförhållanden. Grundlaget är dock (en gång)
talade dialekter, som kommit att användas för
litterärt ändamål och utbildats till litterärt
konstspråk (dock ej konstgjordt språk). Sannolikt
är emellertid, att intet af de dramer, som vi
ega i behåll, härstammar från den tid, då dessa
gamla prakritdialekter voro lefvande folkmål; de
flesta äro otvifvelaktigt betydligt yngre. Som
den äldsta betraktar man Mṛcchakaṭika ("den
lilla lervagnen"). Men främst i den indiska
dramatiken stå utan gensägelse Kalidasas
verk. Han lefde sannolikt på 400-talet
e. Kr. Som hans mästerverk räknas med skäl,
både i Indien och Europa, Cakuntala, en pärla
af den finaste och skäraste poesi. Äfven hans
Vikramorvaçi (konung Vikrama och gudanymfen
Urvaçi) och Malavikagnimitra (prinsessan
Malavika och konung Agnimitra) äro af högt
värde. Andra dramer äro Malatimadhava (Malati
och Madhava) af Bhavabhuti, Ratnavali,
som tillskrifves konung Harsha i Kashmir,
Mudrarakṣasa (e,g. "sigillrings-Rakṣasa",
d. v. s. "ministern Rakṣasas sigillring", en
titel bildad som "ring-Çakuntala"), lustspelet
Dhurtasamagama ("skälmarnas sammankomst")
m. fl. I Prabodhacandrodaya (eg. "kunskapens
månes uppgång") har författaren, Kṛṣṇa-Miçra,
gjort det vågade experimentet att låta ett
filosofiskt system utveckla sig dramatiskt.
Djurfabeln och sagan odlades tidigt och med
förkärlek af inderna. Redan i Mahabharata
förekomma flera djurfabler episodiskt. Jämförande
studier ha ådagalagt, att en stor del af de i
Europa gängse sagorna leder sitt ursprung ytterst
från Indien. Den mest bekanta fabelsamlingen
är Pañcatantra (namnet betecknar, att den
är delad i 5 böcker), hvilken genom persiska
och arabiska öfv. blifvit spridd öfver hela
Orienten och sedan till Europa. Yngre och
delvis grundad på den förra är Hitopadeça
(se d. o.; eg. nyttig undervisning). Bland
sagosamlingar märkas Vetalapañcaviṁçatika
(vetala’ens l. demonens 25 berättelser),
Çukasaptati (papegojans 70 berättelser)
o. a. Det är ett utmärkande drag hos de indiska
sagosamlingarna, att de enskilda berättelserna
äro infogade i en gemensam ram (såsom fallet är
t. ex. i "Tusen och en natt"). En fullständig
sammanställning af det bästa och viktigaste på
detta område gjordes af Somadeva från Kashmir
på 1000-talet under titeln Kathasaritsagara
(eg. berättelseströmmarnas haf). De flesta
dylika samlingar äro skrifna på omväxlande vers
och prosa. En vida konstmässigare prosastil
finnes i det romanartade Daçakumaracarita (se
d. o.) af Daṇḍin. Flera andra novellartade
prosaberättelser finnas äfven.
Af den vetenskapliga sanskritlitteraturen äro
de juridiska, grammatiska och filosofiska
afdelningarna viktigast. Den berömdaste af
dharmaçastra (lagbok) är den s. k. Manus lagbok
(se Manu), som sannolikt går tillbaka till tiden
omkr. Kristi födelse. Ett annat mycket bekant
och ansedt juridiskt arbete är Yajñavalkyas
lagbok. Flera andra rättsverk, Viṣṇusmṛti o. d.,
finnas. – Att det noggranna och flitiga studiet
af de heliga texterna och sträfvandet att bevara
dem oförändrade och oförfalskade tidigt, redan
i den vediska perioden, föranledde fonetiska,
grammatiska och lexikaliska studier, är ofvan
framhållet. Utan tvifvel har äfven under den
därpå följande tiden funnits i Indien en hel
rad af språklärde, som fört den grammatiska
kunskapen steg för steg framåt; men alla
föregående arbeten ha gått förlorade, sedan
de fördunklades af Paṇinis namnkunniga
grammatik. Denna är ett verk af beundransvärdt
skarpsinne och fullständighet. Understödd af
den klarhet i bildningssätt, som sanskritspråket
eger, har Panini genomfört en rationell analys
af formernas beståndsdelar (rötter och suffix
af olika slag), hvilken ej blott lämnar de
grekiska och latinska grammatikernas system
långt bakom sig, utan t. o. m. stått öfver hufvud
oöfverträffad ända till sista tiden. Intill 1880
var ej heller någon sanskritgrammatik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
