Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indiens språk och litteratur - Indiens språk och litteratur, 1. Fornindiska perioden - Indiens språk och litteratur, 2=II. Medelindiska perioden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
likasom franskt näsljud; det betecknas här med ṁ eller
ṅ). Det klassiska sanskrits välljudslagar, d. v. s.
de ljudlagar, som gälla vid föreningen af stam och
suffix (s. k. inre sandhi) samt mellan de särskilda
orden i en sats (s. k. yttre sandhi) äro utbildade
till en utomordentlig och t. o. m. onaturlig finhet.
Hiatus tillåtes där nästan icke alls. I veda åter är
hiatus mycket vanlig, såsom metern ådagalägger.
Den sanskritska deklinationen eger tre numeri:
singularis, dualis och pluralis; åtta kasus,
nämligen, utom de i latinska grammatiken vanligen
angifna, äfven instrumentalis och lokativ. De äro
dock icke alltid åtskilda i formen. I dualis
sammanfalla alltid nominativ, ackusativ och vokativ,
genitiv och lokativ samt instrumentalis, dativ och
ablativ. I plur. öfverensstämma alltid nominativ
och vokativ, dativ och ablativ. Sanskrit har en
mängd olika vokaliska och konsonantiska nominalstammar
med delvis olika kasusändelser: i fleras
böjning råder i det äldre (vediska och bramanska)
språket den indoeuropeiska fria (flyttbara) accenten.
Pronomina ha samma numeri och kasus som
nomina, men deras böjning afviker i många punkter
från dessas. Olikheten mellan det vediska och
det klassiska sanskrit i deklinationen är icke betydlig
och består hufvudsakligen däri, att det förra
eger åtskilliga böjningsformer, som det senare
saknar. Konjugationssystemet visar i sanskrit en
ytterst rik och ålderdomlig prägel. Endast de
forniranska språken och grekiskan kunna i någon mån
därmed jämföras. Verbet har två genera: aktivum
och medium; åtta tempora, näml. presens,
imperfektum, perfektum och (i veda) pluskvamperfektum,
aoristus (med många olika bildningssätt), futurum
med konditionalis samt futurum periphrasticum
(som ännu icke finnes i veda); fyra modi, näml.,
utom indikativ, konjunktiv, optativ och imperativ,
hvartill kommer den med augmenttempora på
augmentet när identiska s. k. injunktiven med
imperativisk betydelse. I afseende på tempus- och
modusbildningen är skillnaden mellan veda och det
klassiska sanskrit mycket betydlig. Den rika mångfalden
af finita tempusformer i det förra uttränges i
det senare alltmer af en enformig participialkonstruktion.
Vidare är i det yngre sanskrit konjunktiven
så godt som försvunnen, och optativen bildas
blott till presens. En optativus aoristi förekommer
visserligen, men med afvikande bildning och
betydelse. Vedaspråket däremot eger i lefvande bruk
konjunktiv och optativ till såväl presens som perfektum
och aoristus. Men i afseende på de olika
tempus- och modusformernas betydelse och syntaktiska
bruk har sanskrit alls icke utvecklat den
logiska bestämdhet och fina nyansering, som utgör
en af det grekiska språkets förnämsta förtjänster.
I presenssystemet, som omfattar presens med dess
modi och participier samt imperativ och imperfektum,
har sanskrit ännu väl bevarat en mängd olika
stambildningar, hvilka till större delen i de flesta
andra indoeuropeiska språk kvarlefva endast i mer
eller mindre otydliga fragment. Dock böjes äfven
i sanskrit flertalet verb efter den s. k. a-konjugationen.
Äfven verbet har singularis, dualis och pluralis
i sin böjning och tre personer i hvar numerus.
Den ursprungliga, fria accenten är i konjugationen
ännu bättre bibehållen än i deklinationen.
Vedaspråket eger äfven i verbaländelserna många drag,
som ej återfinnas i det yngre sanskrit. Participier
i aktivum och medium har sanskrit till presens, futurum
och perfektum samt i veda också till de
särskilda aoristerna. I passivum finnas participium
perf., med två olika ändelser, samt participium
presens; för öfrigt begagnas mediala participier. Det
klassiska språket har tre gerundiver samt tre
gerundier, veda ännu flera bildningar med sådan
betydelse. Infinitiv bildas i det förra med endast en
ändelse, men i det senare omväxlande medelst en
hel mängd olika suffix. Afledda konjugationer äro
passivum (dock blott i presenssystemet; f. ö.
användes medium), intensivum, desiderativum, kausativum
och denominativum. Ordbildningen är i sanskrit
synnerligt klar och genomskinlig, emedan suffixen
i allmänhet äro lätt skiljbara från stammen.
Förmågan att bilda sammansatta nomina är i sanskrit
mycket stor. I vedalitteraturen och ännu i de stora
episka dikterna begagnar språket denna förmåga
med varsamhet; men i det yngre sanskrit, i synnerhet
i lyrisk och dramatisk vers samt i de senare episka
konstdikterna, finner man ofta invecklade
sammansättningar af onaturlig längd, som göra stilen tung
och osmaklig. I vedatexterna är alla ordens
accentuation noggrant betecknad; i den klassiska litteraturen
angifvas däremot inga accenter. Den största
skillnaden mellan vedaspråket och det klassiska
sanskrit, utom verbets stora formrikedom i det förra,
är lexikalisk. Veda innehåller en mycket betydlig
mängd rötter och ord, hvilka icke alls eller också
med annan betydelse eller i en yngre form
återfinnas i det senare sanskrit. Häraf kommer den
största svårigheten vid vedatolkningen.
II. Medelindiska perioden. Under
det att det klassiska sanskrit af grammatikerna
ordnades och fastställdes i en bestämd form, i hvilken
det sedermera under alla följande tider
fortlefvat som lärdomens och litteraturens hufvudspråk,
liksom latinet under medeltiden i Europa, utvecklade
sig vid sidan däraf det lefvande folkspråket
naturenligt och fritt. Redan långt före den
fornindiska periodens slut hade folkdialekter uppstått,
betydligt skilda från sanskrit. Det berättas uttryckligen,
att Buddha, hvilken sannolikt lefde under
6:e årh. f. Kr. samt med sin lära och predikan
vände sig till alla klasser utan åtskillnad, nyttjade
folkets språk, icke sanskrit. Men då inga minnesmärken
finnas i behåll af folkspråket från denna
tid, utan först från 3:e årh. f. Kr., samt dessutom
Paninis grammatik betecknar ett bestämdt
afslutningsstadium af sanskrits utveckling, räknar man den
medelindiska språkperiodens början omkr. år
300 f. Kr. Att noggrant bestämma dess slut är af
många skäl icke möjligt. Till åtskilliga århundraden
e. Kr. torde man kunna sätta det. Med ett
gemensamt namn kallas hela den medelindiska
periodens språk prakrit (prakṛta). Ordet betyder
urspr. naturlig, vanlig, och det betecknar språket
som det vanliga folkspråket i motsats till det
klassiska sanskrit. Under den långa medelindiska perioden
visar naturligtvis språket betydligt olika
utvecklingsstadier. De äldsta och ålderdomligaste
profven däraf ha vi i den berömde konung Açokas
inskrifter. Acokas regering dateras till 259–222
f. Kr. Han lät på flera ställen i sitt rike inhugga
i klippan en ganska omfångsrik ediktsamling,
främst de 14 edikten i flera versioner, nämligen två
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
