Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indigogult, kem - Indigohvitt, kem - Indigokarmin l. Löslig indigo - Indigokyp. Se Indigohvitt - Indigolim. Se Indigo - Indigolit d'Andrada, miner. - Indigolösning - Indigopurpur l. Fenicin - Indigopurpurin l. Indirubin, kem. - Indigorödt. Se Indigo - Indigotin. Se Indigoblått - Indikan. Se Indigo och Indoxyl - Indikation, med. - Indikativ. Se Modus - Indikator - Indikator 1. Mek. ett instrument
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
557
Indigogult-Indikator
558
Indigogult, kem., ett i råindigo förekommande
ämne, besläktadt med kvercetin (se d. o.).
Indigohvitt, kem., ett färglöst ämne af
sammansättningen C1? Hp N? 02, hvilket
uppkommer genom reduktion af indigo i alkalisk
lösning och under inverkan af luftens syre
återbildar nämnda färgämne. Indigohvitt
utgör således leukoföreningen till indigo;
för indigofärgning begagnar man en lösning af
indigohvitt (i n d i g o k y p), hvari tyget
indoppas; vid upphängning af tyget i luften
öfvergår indigohvitt till i vatten olöslig
indigo, som utfaller i själfva fibrerna.
H. E.
Indigokarmin 1. Löslig indigo (äfven kallad
c e r u l e i n) är ett blått, i 140 delar
vatten lösligt färgämne, som man erhåller
genom att upplösa indigo (se d. o.) i
mycket koncentrerad svafvelsyra, utspäda
lösningen med vatten och öfvermätta med soda,
då en mörkblå, flockig fällning, bestående
af en blandning af indigoblåsvafvelsyradt
och indigo-purpursvafvelsyradt natron (jfr
Indigoblått), uppkommer, hvilken affiltreras
och uttvättas samt vanligen kommer i handeln i
deg- eller pulverform. Indigokarmin nyttjas vid
färgning af silke och bomull, som akvarellfärg,
som blåningsmedel vid tvätt o. s. v.
S. J-n.
Indigokyp. Se Indigohvitt.
Indigolim. Se Indigo.
Indigolit d’Andrada, miner., en indigoblå
va-rietet af mineralet turmalin, hvilken
i Sverige anträffas i Utö järngrufvor,
dessutom vid Goshen i Massachusetts,
Brasilien o. s. v.; användes som ädelsten.
P. T. C.*
Indigolösning, en med vatten utspädd lösning
af indigo (se d. o.) i rykande svafvelsyra,
nyttjas vid kemiska analyser såsom reagens
på salpetersyra, klor, klorsyra m. fl. ämnen,
hvilka verka starkt oxiderande och därigenom ega
förmåga att affärga den blåa indigolösningen. En
annan användning är följande. Som bekant ha
natriumsalter egenskapen att färga en låga
gul, under det att kaliumsalter färga den
violett. Om båda dessa slag af salter äro
blandade med hvarandra och blandningen införes
i en icke lysande låga, så täckes emellertid
den violetta kaliumfärgen fullständigt af
den gula natriumfärgen. Låter man nu det nyss
nämnda blandade ljuset passera genom ett kärl
(åt hvilket man vanligen gifver formen af en
långsträckt prisma för att lätt. kunna efter
behag förändra tjockleken af det vätskelager,
genom hvilket ljuset har att passera), som
innehåller indigolösning, så absorberas de
gula ljusstrålarna vid passagen genom den
blåa vätskan, och observatorn kan iakttaga
det violetta kaliumljuset för sig och sålunda
på ett snabbt och enkelt sätt konstatera
närvaron af kalium i det undersökta föremålet.
S. J-n.
Indigopurpur 1. F en i c in är ett
handelsnamn för indigopurpursvafvelsyran
(indigomonosulfonsyran) och dess
salter. Denna syra bildas i första hand
vid inverkan af koncentrerad svafvelsyra
på indigo; vid fortsatt inverkan uppstår
indigoblåsvafvelsyra {indigodisulfonsyra),
och produktens lösning i vatten får då en blå
färg i st. f. den mörkvioletta, som utmärker
den rena indigopurpurn. Jfr Indigokarmin.
S. J-n.
Indigopurpurin 1. In dir u bin, kem., ett i
bruna nålar kristalliserande, med indigoblått (se
d. o.) isomeriskt ämne, som i växlande
mängd finnes i naturlig indigo.
H. E.
Indigorödt. Se Indigo.
Indigotin. Se Indigoblått.
Indikän. Se Indigo och I n do x yl.
Indikation (af lat. indicäre, påpeka, anmäla),
med., hvarje omständighet, som föranleder en
bestämd terapeutisk åtgärd. Hämtas anledning
till ingrepp från sjukdomens orsaker, så
blir det en o r-saksindikation (indicatio
causalis); finnes anledning att söka förekomma
en sjukdom, uppstår en indicatio prophylactica
(se Profylax). Bestämmes åtgärden af sjukdomens
art i allmänhet, så är det en indicatio morbi,
hvaremot ett enstaka symtom lämnar en indicatio
symptomatica. Finnes däremot anledning att
undvika en viss åtgärd, så kallas den en
kontraindikation. F.B.*
Indikativ. Se M o d u s.
Indikator (af lat. indicäre, påpeka,
anmäla). 1. Mek., ett instrument, som begagnas
för uppmätning af trycket, utöfvadt af en
ånga eller en gas, äfvensom för att på grund
däraf bestämma’ det af ångaa eller gasen
förrättade arbetet. Detta instrument (fig. l,
å sp. 559) användes till undersökning af ang-
och gasmaskiner, explosionsmotorer, pumpar,
blåsmaskiner o. s. v. I synnerhet för ångmaskinen
är det af stor vikt och det enda säkra medlet man
eger för att iakttaga ångans verkan i cylindern,
huru expansionen därstädes eger rum samt huru
kondensa-tionen försiggår i kondensorn. -
Den engelske mekanikern J. Watt (f. 1736,
d. 1819) är uppfinnare af indikatorn, hvilken
han gaf formen af en helt* liten cylinder, som
anbragtes på ångmaskinens cylinderlock, så att
ångan i cylindern ständigt stod i förbindelse med
indikatorn. I denna finnes en tätt slutande kolf,
hvilken af ångan tryckes mer eller mindre uppåt,
hvarvid en spiralfjäder på kolf-vens öfre sida
motverkar ångtrycket. Fjäderns sam-mantryckning
är ett mått på ångtryckets storlek. Från kolf ven
står en stång upp, vid hvars öfre del finnes ett
ritstift, som på en af ångmaskinen drifven, fram-
och återgående lodrät tafla eller rulle, beklädd
med papper, upptecknar ett indikatordiagram
(fig. 2). När nämligen ångan inströmmar
i maskinens cylinder, kommer den jämväl i
indikatorn och upplyfter kolf ven, hvilken åter
nedtryckes af spiralfjädern, när ångan strömmar
till kondensorn eller ut i fria luften. Men
samtidigt med denna kolf vens och ritstiftets
rörelse flyttas taflan fram och tillbaka,
eller onij såsom numera är vanligt, en rulle
begagnas, vrides denna i ena och andra riktningen
ett slag för hvarje hvarf hos ångmaskinen. Det
härvid uppritade diagrammet, hvars form beror af
ångtryckets växlingar i cylindern under slagets
lopp, angifver genom sin area det under ett
enkelt kolfslag af ångan förrättade arbetet och
kallas därför äfven arbetsdiagram (jfr D i a g
r a m 2). - För att kunna jämföra ångtrycket med
atmosfärtrycket låter man stiftet först uppteckna
"atmosfärlmjen" (se fig. 2), hvilken erhålles,
då kranen till indikatorn är stängd, men taflan
eller rullen rör sig fram och åter, då en rät
linje af stiftet upptecknas. I ett indikator
diagram betyda vertikalafstånden från kurvan
till atmosfär-linjen tryck. Vid de punkter,
som ligga öfver denna linje, har trycket varit
större än atmosfärens, vid därunder liggande
punkter mindre. Diagrammets utsträckning i
horisontell led motsvarar den af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
