Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indiska arkipelagen - Indiska elefanten, zool. Se Elefantdjuren - Indiska fikon, bot. Se Opuntia - Indiska fågelbon. Se Kinesiska svalbon - Indiska hafvet (Indiska oceanen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(3,100 m.). Dock är övärldens allra högsta
topp, Kini Balu på Borneo (4,175 m.), ett
granitberg. Arkipelagen genomdrages af fyra
bergbågar, af hvilka den västligaste, som
går genom Sumatra, Java och Små Sundaöarna,
är tydligast markerad. – Klimatet får sin
prägel dels af det ekvatoriala läget, dels
af nordvästmonsunen och sydöstpassaden,
hvilka omväxla med hvarandra. Temperaturen
är mer jämn än på något annat ställe på
jorden. Medelårstemperaturen ligger mellan
25° och 26,7°, och skillnaden mellan årets
varmaste och svalaste månader öfverstiger i de
södra delarna icke 1° och går i norra Borneo
till högst 1,8°. Regnmängden är mycket stor,
särskildt i västra delen och kring ekvatorn
(i Padang på Sumatra 4,576 mm., i Buitenzorg
på Java 4,427 mm., i Kutsching på Borneo 4,050
mm., på Amboina 3,700 mm., i Manila 1,916
mm. och på Luzons östra kust 3,400 mm.). I
etnologiskt hänseende sakna öarna icke sina
svåra problem, men några utmärkande drag äro
lätt beskrifna. Minst två hufvudraser finnas,
den bruna, långhåriga malajiska och den mera
mörkhyade, krushåriga papuarasen, hvarjämte nyare
forskningar velat tillägga en tredje, säkert mera
ursprunglig ras, negritos. Malajerna äro delade
i en ofantlig mängd stammar och folk, stående
på de mest olika grader af civilisation och
karakteristiskt skilda från hvarandra i fysiskt
och lingvistiskt afseende. Papuarasen finnes
hufvudsakligen i östra delen af arkipelagen. Utom
dessa tre raser, hvilkas bosättning på öarna
går bortom all historia, finnas flera främmande
element: hinduer (på Java och andra af de västra
öarna), muhammedaner, hvilka förekomma mer eller
mindre blandade med malajfolken, kineser,
hvilka funnits där i många århundraden, samt
européer. Sedan portugiserna i början af 16:e
årh. fattat fast fot på Molukkerna, voro de det
härskande folket i arkipelagen, tills holländarna
i början af 17:e årh., då de grundade sina första
kolonier, på Java, vunno försteget för dem,
hvilket de sedan behållit. Generalguvernementet
Nederländska Indien omfattar 1,915,417 kvkm. med
38,94 mill. inv. (1905). Engelsmännen inneha
Labuan och en del af norra Borneo samt utöfva
supremati öfver sultanaten, Brunei och Sarawak
därstädes, tillsammans 204,860 kvkm. med 685,000
inv. (1905), Förenta staterna ega Filippinerna
(se d. o.) och portugiserna östra hälften
af Timor. Kristendomen har ej slagit djupa
rötter hos invånarna, utom på Filippinerna,
där katolska missionärer lyckats omvända större
delen af befolkningen. F. ö. äro de ociviliserade
malajstammarna samt urbefolkningen hedningar,
medan de mer bildade antagit islam, som i dessa
trakter utbreder sig mot ö. och undanträngt
den här förr ganska mäktiga bramaismen.
J. F. N.
Indiska elefanten, zool. Se Elefantdjuren.
Indiska fikon, bot. Se Opuntia.
Indiska fågelbon. Se Kinesiska svalbon.
Indiska hafvet (Indiska oceanen), den del af
världshafvet, som begränsas i v. af Öst-Afrika
och Arabien, i n. af Asiens fastland och Indiska
arkipelagen samt i ö. af Australien. I s. har
det ingen bestämd gräns, men anses sträcka sig
till 38° s. br., som går mellan de sydligaste
punkterna af Afrika och Australien. Dess areal
är enl. Karstens beräkningar 74 mill. kvkm.,
hvaraf på bihafven falla 1,4 mill. kvkm. Det
ligger inom såväl den heta som den södra
tempererade zonen, men in i den norra tempererade
zonen räcker det endast med två af sina vikar,
Röda hafvet och Persiska viken. Dess medeldjup
har beräknats till 3,929 m. I dess västra del,
mellan Afrika och Indien, ligga de största djupen
i s., och bottnen höjer sig mot n., här och hvar
öfverdragen af trösklar, på hvilka öar höja sig
öfver hafsytan. Den östra hälften är i regel
djupare, och djupet tilltager mot n. och når sin
största kända siffra i den s. k. Sundagrafven
s. om Java, där tyska skeppet "Planet" under 10°
15’ s. br. och 108° 5’ ö. lgd 1906 lodade 7,000
m. I västra delen af I. ligga ön Madagaskar,
som måste betraktas som en utvidgning af den
afrikanska kontinenten, enär den mellanliggande
Mosambik-kanalen är jämförelsevis grund, och,
på en n. ö. om Madagaskar belägen platå, öarna
Seychellerna och Amiranterna m. fl. Norr om
denna platå är djupet mer än 3,600 m. ända in
i Arabiska hafvet. Utmed Västra indiska halfön
sänker sig bottnen ganska långsamt; Lakkadiverna
och Malediverna uppstiga från ett jämförelsevis
ringa djup, som sträcker sig något s. om
ekvatorn, men i Bengaliska viken finnas djup på
3,000–4,000 m. Ungefär midt emellan denna platå
och Seychellernas höjer sig en bank, som uppbär
Chagos-arkipelagen. Af bihafven ha Persiska
viken i medeltal blott 25 m. och Röda hafvet
488 m. (högsta djup 2,211 m.). – Bottnen täckes
i de norra och västra delarna hufvudsakligen af
globigerinaslam, i den östra delen af röd lera
eller på de största djupen med radiolariaslam
(se Haf, sp. 985). – Vattnets temperatur
på ytan uti I. är högre än i Atlantiska och
Stilla hafven. Särskildt gäller detta om dess
norra delar, dit såväl sydöstpassaden som
sydvästmonsunen föra varmt vatten från ö. Under
ekvatorn är årets yttemperatur 28,4 och ännu vid
20° n. br. 25,6°, medan den vid samma sydliga
bredd är 24,30°, vid 30° s. br. 20,5° och vid 40°
s. br. 14,3°. Under den varmaste månaden, aug.,
når temperaturen vid 20° n. br. ända till 27°. I
Persiska viken har man iakttagit en yttemperatur
af 34,5°, i Röda hafvet af 33°. Temperaturen
aftager mot djupet och är vid 4,000 m. djup
1,3°–1,9°. Hafsströmmarna äro desamma som
i Atlantiska och Stilla hafven: tvenne
från ö. till v. löpande ekvatorialströmmar
samt en mellan dem i motsatt riktning gående
motström. Men detta system afbrytes genom den
i hafvets norra del under sex månader blåsande
sydvästmonsunen; under denna tid försvinna den
norra ekvatorialströmmen och motströmmen, så att
endast den södra ekvatorialströmmen återstår,
hvilken, då den tränger öfver ekvatorn, följer
sydvästmonsunen mot n. ö. Som utlöpare från
den varma ekvatorialströmmen äro att betrakta
Mosambik- l. Agulhasströmmen mellan Afrika och
Madagaskar samt Madagaskarströmmen ö. om nämnda
ö, medan den mot n. gående Västaustraliska
strömmen är en sval kompensationsström. – Det
ekvatoriala minimet, som i Atlantiska och
Stilla hafven ligger n. om ekvatorn, är i
det varma I. beläget s. om den. Detta medför,
att nordöstpassaden går ända till 10° s. om
ekvatorn, hvarvid den genom jordens rotation
ändras till en nordvästlig eller västlig
vind (australmonsunen). Under sommarhalfåret
upphör nordöstpassaden och efterträdes af
sydvästmonsunen; man brukar därför kalla denna
passad, då den återkommer, nordöstmonsun. – I.
hemsökes af våldsamma cykloner. Af dem inträffa
52 proc. på hösten (sept.–nov.) och 43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
