Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Individ, en enda - Individualisera. Se Individ - Individualism, individ - Individualiret, Se Individ - Individualpotens, husdjurssk. - Individualpsykologi. Se Psykologi - Individuell. Se Individuell - Individuum. Se Individ - Indivisibel, odelbar - Indo-Chine francaise, fr Se Franska Indo-Kina - Indoeuropeer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
567
Individualisera-Indoeuropéer
568
sterar ej där i isolering från andra
individualiteter, utan är af dem och af det
hela väsentligt bestämd. All sund utveckling
af det mänskliga lifvet måste ytterst syfta
till att göra denna förnuftiga individualitet
gällande. Detta är ock den sanna lösningen
af motsatsen mellan allmänt och enskildt på
lifvets skilda områden. - Individualisera,
göra enskild, öfverföra på en enskild varelse,
noga bestämma, skarpt begränsa, utprägla. -
I n d i-v i d u e’l l, som utmärker en
individ till skillnad från andra sådana,
egendomlig, personlig. Motsats: generell.
L. H. Å.*
Individualisera. Se Individ. - In di v
i-dualisering, gymn. Se Gymnastik, sp. 788.
Individualism (af lat. indwi’duum, individ, se
d. o.), i allmänhet den åsikt eller sträfvan,
som vill häfda den (eller det) enskildas rätt och
betydelse gentemot det allmännas. Inom filosofien
är individualismen den världsåskådning, som
tillerkänner endast de enskilda varelserna
själfständighet och verkligt värde (gentemot
panteismen, som i dem ser blott tillfälliga och
förgängliga uppenbarelser af ett allmänt). På
det etiska och socialpolitiska området vill
individualismen göra gällande, att individen
är själfändamål, att allting skall gå ut på den
enskilda personlighetens lycka och allsidigt fria
utveckling, medan alla samhällslifvets former,
familj, korporation, stat, äro att anse blott
som medel att tjäna nämnda ändamål. I historisk
tid har individualismens grundsats ofta uppträdt
i kamp mot de öfvermäktiga sträfvandena att
ställa individen i fullständigt beroende af
det allmännas (släktens, ståndets, statens,
kyrkans) suveränitet. Så togo under antikens
senare tid solisterna och epi-kuréerna till orda
för individens rätt; mot medeltidens hierarkiska
envälde utgjorde renässansen en mäktig protest
till förmån för individens obundna utveckling,
och de följande århundradenas statliga
envåldsprincip bröts af upplysningsfilosofien och
franska revolutionen. I nutidens arbetarrörelser
är anarkismen i viss mån att anse som en
individualistisk reaktion mot socialismens
strama centralisations-grundsatser. Inom
nationalekonomien uppställer individualismen den
fria konkurrensens grundsats, laissez-faire-
och laissez-aller-politiken, den enskildes
fulla själf rådighet inom näringslifvet som
hufvud-sakligt villkor för det helas välfärd
samt är obenägen för statens positiva ingripande
t. ex. genom fabrikslagstiftning. Enligt den
historiska individualismens uppfattning har
allt af värde i den historiska utvecklingen
uträttats af enskilda framstående personer. - I
n d i v i d u a l i’s t, förklarad anhängare af
individualismen. - Individualistisk, som hyllar
eller innebär individualism.
Individualitet. Se Individ.
Individualpotens, husdjurssk., en af
Nathusius under hans strid mot den gamla
rasrenhetsskolan i afvelsläran införd term,
som betecknar ett djurs framstående och af
rasrenheten oberoende förärf-ningsförmåga.
H. F.
Individualpsykologi. Se Psykologi.
Individuell. Se I n d i v i d. - I n d i v i
d u e’l l utvecklingshistoria 1. Ontogeni. Se
Embryologi.
IndivFduum. Se Individ. ’ Indivisibel (af
lat. nekande in och divisi’bilis, se Divisibel),
odelbar.
Indo-Chine francaise [ädl j in fräsas], fr. Se
Franska Indo-Kina.
Indoeuropéer benämnes en af hufvudgrenarna
af folken på vår jord, nämligen de folk
i Europa och Asien, som tala något af de
sinsemellan besläktade språk, som gå under
namnet indoeuropeiska språk (se d. o.). I
detta hänseende användes namnet indoeuropéer
i motsättning till semiter, ural-altaier
o. s. v. (d. v. s. folk med semitiskt,
ural-altaiskt o. s. v. språk). Andra
likvärdiga namn äro arier (se d. o.), i
vidsträckt bemärkelse, och indogermaner (mest
användt af tyskar). Liksom de indoeuropeiska
språken måste förutsättas härstamma från ett
enhetligt urspråk, så eger man rättighet att –
åtminstone i stort sedt – antaga, att de folk,
som tala indoeuropeiskt språk, utgått ur ett
gemensamt och enhetligt urfolk, så att alltså
språkenheten, åtminstone i stort sedt, hänvisar
på en rasenhet. Emellertid bör man därvid komma
ihåg, att dels ursprungligen rasbesläktade
stammar kommit att antaga icke-indoeuropeiskt
språk, alltså utskilts från den indoeuropeiska
språkenheten, dels omvändt ursprungligen
icke indoeuropeiska stammar införlifvats med
indoeuropéer och antagit indoeuropeiskt språk
(t. ex. vissa finska stammar, som russifierats,
d. v. s. antagit ryskt språk). Det indoeuropeiska
urfolket var sålunda närmast en etnografisk
enhet, med enhetlig kultur och som förnämsta
enhetsmärke ett gemensamt språk. Men detta
hindrar icke, att denna enhet som kärna
haft en på ras (somatiska karaktärer) grundad
enhet. Man synes med skäl kunna antaga att, där
den indoeuropeiska raskaraktären uppträdde som
renast, kännetecknades den af 1. långskallighet,
2. blondhet. Indoeuropéerna inordnas i hvarje
fall inom den s. k. kaukasiska rasen.
En mycket omdebatterad fråga är den om, hvarthän
det hypotetiska urfolkets ursprungliga hem
("urhemmet") är att förlägga. Teorien om Asien
som urhemmet (se Indoeuropeiska språk, sp. 570
ff.) är längesedan fullständigt öfvergifven:
allt hänvisar på Europa, om det ock är svårt att
med säkerhet ange något bestämdt område (hvarom
f. ö. en mängd teorier framställts). För Europa
som urhem tala:
a) allmänt geografiska synpunkter,
som kunna sammanfattas i den allmängiltiga
satsen, att urhemmet är att förlägga dit,
där grundstocken (de flesta folk-, resp.
språkfamiljerna) ännu är förlagd. Då visar
det sig, att under det i Asien endast en familj
(den ariska) är till finnandes, träffas i Europa
alla de öfriga 7–9 familjerna.
b) Historisk-geografiska synpunkter.
Härvid lämnas en kort öfversikt öfver
familjerna. I. Östliga afdelningen. 1)
Den litauisk-slaviska familjen synes vara att
härleda från centrum för dess nuv. utbredning,
alltså i västliga Ryssland, v. om Weichsel
och nedåt Svartahafsländerna. 2)
Den ariska har i olika afdelningar (n.
om Kaspiska hafvet och genom Kaukasus) utgått
från Syd-Ryssland (Svartahafsländerna) och
torde haft sitt ursprungliga centrum i Ungern
eller ö. därom. Närmast intill gränsade den
3) armeniska och 4) tracisk-frygiska familjen,
som spridt sig till Mindre Asien öfver de smala
sunden. Ursprungsland var snarast södra Ungern.
Intill dessa hade den 5) albanesiska familjen
sitt ursprungliga säte, fastän den senare kommit
att förläggas v. om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
