- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan /
569-570

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indoeuropeer - Indoeuropeiska språk

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

den grekiska. – II. Västliga afdelningen. 6) Den
grekiska stammen har bevisligen liksom 7) den
italiska vandrat i riktningen norr–söder och i
tämligen sen tid (2:a årtusendet f. Kr.) intagit
sina senare boplatser. Västra Ungern och Böhmen
torde urspr. hyst de nämnda stammarna. Att 8) den
keltiska familjen till sina historiska boplatser
i norra Italien, Gallien, Brittiska öarna kommit
från mellersta Tyskland är ett af historiens
vittnesbörd välbestyrkt faktum. Återstår för
9) den germanska familjen som ursprungsområde
trakterna i norra Tyskland samt på danska öarna
och södra Skandinaviska halfön. Tänker man sig nu
linjer dragna betecknande den riktning och väg,
som de särskilda stammarna tagit på sin vandring
eller rättare under århundraden och årtusenden
fortgående spridning (spridningslinjer), får
man ungefärliga radier i en cirkel, hvars
medelpunkt är den, där spridningslinjerna
tänkas skära hvarandra. Denna medelpunkt är
då tillnärmelsevis ursprungsområdet för det
indoeuropeiska urfolket. Att denna medelpunkt
snarare bör förläggas inom mellersta Europa,
särskildt trakterna s. om Östersjön eller
omkring dess södra del, är sålunda i och för
sig sannolikt och stödes af andra skäl.

c) Dit hänvisa nämligen djur- och
växtgeografiska förhållanden. Af förekomsten af
vissa namn på djur och växter inom alla eller
ett flertal språkfamiljer kan man i många fall
sluta till, att ifrågavarande föremål varit
kända före språksplittringen. Nu hänvisa oss
dessa fakta ("språkpaleontologi") otvetydigt
på Nord-Europa.

d) Ytterligare stöd vinner denna slutsats af
de indoeuropeiska folkens rasförhållanden:
äro dolikocefalien och blondheten för
dem ursprungliga rasmärken, böra deras
ursprungligaste stamfränder vara att söka inom
områden, där dessa märken äro företrädesvis
förhärskande. Detta är nu fallet i trakterna
omkring södra Östersjön och i all synnerhet i
södra Sverige.

e) Äfven rent arkeologiska omständigheter
synas peka i samma riktning.

När egde de indoeuropeiska folken bestånd som
enhet? Det är omöjligt att ge något bestämdt svar
härpå. Troligen hade folk- och språksplittring
egt rum före 4:e årtusendet f. Kr. Det är icke
omöjligt, att den indoeuropeiska folkstocken
framgått ur någon af de stammar eller raser, som
intogo Nord-Europa efter sista nedisningen eller,
närmare bestämdt, de folk, som präglats i det
tempererade klimat, som härskat s. om isranden
och följt af smältningen. – Litt.: O. Schrader,
"Sprachvergleichung und urgeschichte" (3:e
uppl., 1907), "Reallexikon der indogermanischen
alterthumskunde" (1900), Hoops, "Die waldbäume
und kulturpflanzen im germanischen altertum"
(1905), Hirt, "Die indogermanen" (1905–07)
samt arbeten af Kossinna och Much m. fl. Af
något äldre orienterande arbeten kan framhållas
P. Kretschmer, "Einleitung in die geschichte
der griechischen sprache" (1896).
K. F. J.

Indoeuropeiska språk kallas med ett gemensamt
namn alla de särskilda språk, som tillhöra
den indoeuropeiska språkstammen, hvilken fått
sitt namn däraf, att i Asien inderna bilda den
ojämförligt största grenen och att i Europa
nästan alla folk, med undantag af baskerna,
de ugriska folken och de gamle etruskerna,
tillhöra densamma. Dess
språkområde utgöres numera af den allra största delen
af Europa, en stor del af sydvästliga Asien
samt, till följd af kolonisationer från Europa
i nyare tider, stora delar af Nord-Amerika,
Syd-Amerika, Australien och mindre delar af
Afrika. Den indoeuropeiska språkstammen delas
i nio stora grenar eller språkfamiljer,
nämligen 1) baltisk-slaviska, 2)
indo-iranska, 3) armeniska, 4) tracisk-frygiska,
5) grekiska, 6) illyriska, 7)
italiska, 8) keltiska, 9) germanska. Hvar och
en af dessa språkfamiljer sönderfaller i
mindre underafdelningar, språkgrupper, språk
och dialekter af äldre och yngre datum. Den
jämförande språkforskningen har klart bevisat,
att de allesammans ha utvecklat sig ur ett
enda gemensamt urspråk, hvilket man benämner
det indoeuropeiska grundspråket. I afseende
på såväl detta grundspråks eller, hvilket vill
säga detsamma, den indoeuropeiska folkstammens
ursprungliga gemensamma hemland som det sätt
och den ordning, hvari de nio språkfamiljerna
därifrån utgrenat sig, samt deras inbördes
förhållande ha vidt skilda åsikter gjort sig
gällande. Länge antog man, att den indoeuropeiska
stammens gemensamma urhem varit i Asien. Men
denna åsikt stödde sig blott på vissa obevisade
antaganden om Asien som människosläktets vagga
i allmänhet. Och vid besvarandet af frågan,
hvilken trakt af Asien varit den medelpunkt,
hvarifrån de indoeuropeiska stammarna utgått
åt olika håll, var man totalt hänvisad till
lösa gissningar. Den länge rådande hypotesen,
att det baktriska höglandet vid Hindukuh, kring
nedre Amu och Sir, varit indoeuropéernas vagga,
har i själfva verket ingen annan grund, än
att inderna och iranerna efter all sannolikhet
närmast därifrån dragit in i sina historiskt
kända besittningar.

Emellertid har man småningom arbetat sig fram
till en åsikt om indoeuropéernas urhem, som
synes ha betingelser för att ega bestånd. Af
de nio kända indoeuropeiska språkfamiljerna
äro sju förlagda inom Europas gränser. En, den
armeniska, har historiskt nära sammanhang med
den tracisk-frygiska och hänvisar i öfrigt
på Europa som ursprungsland. A priori redan
sluter man häraf, att det indoeuropeiska folket
som enhet är att förlägga till områden, som
ännu innehafvas af dess flesta delar. När
nu dessa delar geografiskt ligga lagrade
ungefärligen i samma ordning i förhållande
till hvarandra som de på grund af inbördes
släktskapsförhållanden ända från början måste ha
intagit, m. a. o. att de icke väsentligen ändrat
det geografiska förhållandet till hvarandra,
så ligger däri ett mycket kraftigt bevis för,
att de boningsplatser de i våra dagar inneha i
stort sedt äro desamma, som de från urhistorisk
tid haft, eller, då en utvidgning åt alla håll
utåt från en medelpunkt har måst försiggå,
att denna medelpunkt är att söka inom området
för de flesta familjernas historiskt påvisbara
boningsplatser. Denna medelpunkt är själfklart
att förlägga till Europa. Endast den ariska
familjen, hänvisad som den ursprungligen var till
nomadiserande på vida stäppområden, har af rent
geografiska skäl nödgats underkasta sig en större
förskjutning. Angående lokalisering inom Europa
ha olika meningar framställts. O. Schrader anser
ännu i 3:e upplagan af "Sprachvergleichung und
urgeschichte" (1908) urhemmet böra förläggas till
södra Rysslands stäpper. Allmännast torde man
nu hålla före, att det område, där den renaste

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:53 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbl/0321.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free