Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan / 577-578 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indra, ind. myt., indisk gud - Indragiri, flod på Sumatra - Indragningsmakt, (tryckericensur )

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bergshålorna, är det han, som, eldad af den till
honom offrade somadrycken, främst bland goda
makter far dit med sin ljungeld och segrande
åter utsläpper på himmelen skyarna med deras
välsignelsebringande vätska, eller, med en
liknande tankegång: han

Indras kolossalbild (stenskulptur) i Elloras Indratempel.

slungar sin dödande åskvigg i Vritras kropp,
den omättlige drakens, som rufvar på molnbergen
och hindrar de himmelska vattnen att befruktande
ned-strömma öfver jorden. Men äfven för de gamle
hinduerna, med deras skygga vördnad för det
öfver-väldigande. stora, vardt I. i öfvermåttet
af sin kroppsliga styrka alltför otymplig för
att icke, i likhet med de klassiska folkens Zeus
och nordbornas Tor, mista en del af respekten
och för den diktande folkfantasien antaga en
viss burlesk anstrykning. Det ädlaste uttrycket
för folkets sedliga och religiösa medvetande
har han näppeligen någonsin varit. - I den
indiska folkreligionens senare utvecklingsskede,
bramanismen, är I. tillbakasatt för den högre
gudomliga trefalden, Brahmä, Visnu och Qiva; dock
är han den främste af de åtta "världsvaktarna"
(lokapalas), och hans kvarstående betydelse
framgår redan ur hans många binamn, sådana som
"den tusenögde" (sahasradric; stjärnhimmelsguden),
"viggbäraren" (vajradhara) och "ljusrymdens
herre" (divaspati). Han är inom hinduismen
härskare öfver I:s värld l. himmel (Indraloka),
där njutningslifvet förljufvas af gandharvers
och apsarasers (nymfers), sång, musik och
dans. En liknande roll spelar han under
namn af Sakka (af sanskr. Çakra, "den
mäktige") inom den buddistiska mytologien. -
Amaravati ("den oförgängliga") heter hans
himmelska stad. I. ligger äfven enligt
senare föreställningar i ständig strid med
demoner och jättar samt af bildas enligt den
moderna hinduiska folkföreställningen med fyra
armar och händer, de två hållande ett spjut,
den tredje åskviggen, den fjärde intet. Jfr
bl. a. Oldenberg, "Religion des Veda" (1894),
Hillebrandt, "Vedische mythologie" (1894-1902),
samt Hopkins, "The Religions of India"
(1902). Jfr Brahman. (K. F. J.)

Indragiri, flod i mellersta delen af ön Sumatra,
upprinner på västkustens berg s. ö. om staden
Padang och faller ut på östra kusten genom ett
stort delta midt emot Lingga-arkipelagen. Vid
densamma

ligger Ringat, residens för härskaren i den under
nederländsk öfverhöghet stående staten Indragiri,
35,800 kvkm., omkr. 30,000-40,000 inv., hvars
bästa del ligger i den rika floddalen. (J. F. N.)

Indragningsmakt, en af administrativ myndighet i
Sverige förr utöfvad makt att förhindra spridning
af tryckt periodisk skrift och att återtaga ett
en gång meddeladt privilegium eller tillstånd
för sådan skrifts vidare utgifning. Då den
utväg, som först anlitades för att förekomma
tryckfrihetens missbruk, nämligen en tryckningen
föregående granskning, censur (se d. o.), af
hvarje skrift, i Sverige af-skaffades genom
k. förordn, af 2 dec. 1766, ställdes genom
samma förordning skrif- och tryckfriheten
under lagens skydd samt lämnades ostörd af
administrativ myndighets ingrepp. Men redan
genom 1772 års R. F. upphäfdes denna förordning,
och tryckfrihetslagstiftningen återfördes
till politilagarnas område. Visserligen
erkändes skrif- och tryckfrihetens fortfarande
berättigande i den förnyade förordningen och
påbudet af 26 april 1774, hvars bestämmelse
är lika med den, hvilken 1766 års författning
gaf. Men som denna förordning var af politilags
natur, ansåg sig konungen berättigad att genom
regeringsåtgärder ingripa (se därom Censur
och Tryckfrihetsförordningen). I en till
k. kung. 6 maj 1780 gjord tilläggning af 3 maj
1785 gjordes rätten att utgifva dagblad samt
månads- och veckoskrifter beroende af konungens
eller kanslikollegiets privilegium. Genom en
k. skrifvelse till Kanslikollegium 24 aug. 1785
blef utgif ningen af detta slags skrifter
underkastad ytterligare inskränkningar. Det
stadgades nämligen, att konungen ensam egde
utfärda privilegium samt att i privilegiet skulle
införas de ämnen, som i skriften finge behandlas,
och att privilegiet kunde genast återtagas och
indragas, så snart det i någon måtto funnes
missbrukadt, samt att till kontroll däröfver,
så snart något blad eller nummer däraf utkommit,
ett exemplar genast skulle öfver-lämnas till
Kanslikollegium. Detta skulle åt någon sin
ledamot uppdraga att genomse numret för att
anmärka, om något emot privilegiets innehåll
däruti funnes infördt, hvilket då för konungen
skulle anmälas. Därmed var tidningspressen
ställd under den administrativa maktens godtycke,
tillståndsbevis för periodiska skrifter infördt
och den s. k. indragningsmakten för första
gången fastställd i Sverige. Efter Gustaf III:s
död fortsatte man i samma riktning (se Censur).

Genom 1809 års R. F. hänfördes
tryckfrihetsförordningen återigen till rikets
grundlagar, och uti § 86 R. F. bestämdes bl. a.,
att hvarje svensk man tillkommer rättighet att
utan några af den offentliga makten i förväg
lagda hinder utgifva skrifter. Detta blef äfven
stadgadt i Tryckfrihetsförordningen af 9 mars
1810, i hvilken därjämte bl. a. bestämdes,
att utgifvare af periodisk skrift borde stå
författaransvar. Man nöjde sig i allmänhet med
boktryckarens ansvarighet, såvida ej urbota
brott var begånget. I detta fall borde ansvaret
alltid drabba författaren (hvars namn antingen
kunde vara utsatt å skriften eller å en af
boktryckaren förvarad namnsedel och då bevittnadt
af två personer, som, om författarens namn eller
hemort fanns oriktigt uppgifven eller saknades,
ståndade ansvaret). Samma bestämmelse gällde
jämväl för periodiska skrifter med iakttagande
däraf, att utgifvaren skulle stå för-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>