Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - In fidem, lat. Se Fides - Infiltration (se Filter ovh Filtrera), med. - Infiltrationsbassäng. Se Filtrera och Grundvatten - Infinit, oändlig - Infinitesimalräkning (se Infinit), mat. - Infinitiv, språkv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
In fidem, lat. Se Fides.
Infiltration (se Filter och Filtrera), med.,
en väfnads genomdränkning med en vätska,
t. ex. var (varig 1. purulent infiltration) eller
blodvatten (serös 1. ödematös infiltration).
F.B.*
Infiltrationsbassäng. Se
Filtrera och Grundvatten.
Infinit (lat. infinitus), oändlig, t. ex. en
infinit serie, serie med oändligt många termer;
språkv., sådan verbform, som ej användes
som predikat i satser, jfr Nominalform
och Verb. - In infinitum (förk. in inf.)
brukar stundom sättas efter en serie
termer för att utmärka, att serien är oändlig.
(I.F.)
Infinitesimalräkning (se Infinit), mat.,
kallas med ett gemensamt namn differential-
och integral-kalkylerna. Namnet beror därpå,
att dessa kalkyler af upptäckaren, Leibniz,
grundades på användandet af oändligt små
storheter, hvilka han, till skillnad från vanliga
storheter, kallade "infinitesimala" (<i>quantitates
infinitesimæ).
(I.F.)
Infinitiv (lat. infinitivus, näml. modus, af
infinitus, obestämd), språkv., en form af verbet,
t. ex. (att) bära, bäras. Termen infinitivus
modus, "det (i afseende på person, numerus
och modus, i betydelse utsägesätt) obestämda
böjningssättet" (motsats: verbum finitum),
förskrifver sig från de romerske språkforskarna
och är en icke fullt lycklig öfv. af det
grekiska aparemfaton (näml. rhema), "verbet
utan bibetydelser". I de indoeuropeiska språken
- i de semitiska, hvilka här lämnas å sido,
är förhållandet ett analogt - är infinitiven
noga taget till både sin härkomst och sin
hufvudsakliga användning i satsen en nominal form, vare sig
ett till kasus obestämdt (indifferent) nomen (satsord)
eller - och vanligast - en stelnad kasus af ett från det
resp. verbet afledt substantivum abstractum,
betecknande den ifrågavarande handlingen
(ett "verbal-abstraktum", "nomen actionis";
jfr t. ex. sv. skrifning, skrifvande,
neutr.. Därigenom skiljer sig infinitiven
från en annan del af "verbum infinitum",
participiet, ett konkret, med fullständig
böjning försedt verbalnomen (adjektiv),
men sammanfaller däremot i hufvudsak med
"supinum" och det s. k. "gerundium". På det
äldsta stadiet af de indoeuropeiska språkens
historia var ifrågavarande grammatiska kategori
ännu föga utbildad. Det äldre fornindiska
(veda-)språkets s. k. infinitiver, af hvilka
det ges en stor mängd, af olika nominal-stammar
och i olika kasus, skilja sig i regel endast
så till vida från motsvarande former af andra
verbalabstrakta, att de, likväl icke alltid,
ha verbal rektion, d. v. s. taga det omedelbara
relationsordet (objektet) i ackusativ o. s. v.,
och att de ofta stå isolerade, icke ha andra
kasusformer af samma nominalstam bredvid sig. Så
t. ex. är fnind. daván-e, en dativ med betyd.
"för gifvandet" = "att gifva", den enda brukliga
kasus af verbal-abstraktum da-ván (rot: da),
"gifvandet", och förekommer dessutom med
ackusativobjekt. Då dessa infinitiver ännu
endast högst ofullständigt frigjort sig ifrån
nominalböjningen, är också deras användning inom
satsen en väsentligen annan än den, som man
finner hos de fullt utvecklade infinitiverna
i de klassiska och moderna språken. De förra
kunna nämligen aldrig representera subjektet,
och objektet endast för så vidt som de ha ackusativens form;
vanligen brukas de som adverbial, merendels i
dativ, uttryckande handlingens syfte - en öfver
hufvud mycket vanlig funktion hos infinitiven,
hvilket visar sig af de s. k. infinitivmärkena
i åtskilliga moderna språk, t. ex. sv. att (= åt)
gifva, ty. zu geben, eng. to give etc. I
nämnda punkt, liksom i afseende på oförmågan
att uttrycka verbets tempus och genus (aktivum,
medium, passivum), äro de närmast jämförliga med
de latinska supina ack. fac-tum, abl. fac-tu
("att göra"), endast att dessa i princip
kunna bildas af hvarje latinskt verb och
blott med detta bestämda stambildningssuffix
(-tu). Från detta, såsom det synes, ursprungliga
tillstånd, hvilket i allt väsentligt också
intygas af den forneranska språkgrenen,
har infinitiven på olika sätt utvecklat sig
inom de särskilda indoeuropeiska språken,
öfvervägande med det resultat, att densamma på
det närmaste anknutits till verbet. Ur den ofvannämnda
rikedomen på former med, åtminstone
till en del, infinitivens vanliga syntaktiska
funktion kunde t. ex. en bestämd kasus af
ett visst slags (från verbalroten afledda)
nominalstammar utväljas och den så uppkomna
ändelsen förallmänligas öfver verbets hela område
samt till följd af det bortglömda sammanhanget
med nominalflexionen erhålla förmågan att
inom satsen uppträda i andra förhållanden
(som subjekt m. m.) än dem, som betingades af
dess etymologiska härkomst. Detta är fallet med
den litauiska och slaviska infinitiven på -ti,
t. ex. bu-ti, by-ti, "att vara", och den i den
yngre fornindiskan (sanskrit) ensamt brukliga på
-tum, t. ex. bhávi-tu-m, "att vara" (af samma
rot: indoeurop. bhu). Ännu eftertryckligare
framhäfves infinitivens sammanhang med verbet,
om dessutom en viss tempus-stam lägges till
grund för densamma, såsom det har skett i
det germanska grundspråket, där ändelsen -an,
ackusativ, lokativ 1. dat. en n-stam, fogas
till presens-stammen, t. ex. af got. beran =
sv. (att) bära (presens-stam: <i>bera-<i>). Efter
hvad de forn-ariska språken i förening med
grekiskan ge vid handen, funnos troligen redan
i grundspråket antydningar till ett sådant
bildningssätt. - Den rikaste formella utveckling
af infinitiven förete de båda klassiska språken,
grekiskan dock i ojämförligt högre grad än
latinet. Det förra språket har nämligen, genom
afpassad användning af några från grundspråket
ärfda, i afseende på verbets tempus och genus
indifferenta infinitivsuffix af det i början
karakteriserade slaget, skaffat sig särskilda
infinitivformer för hvart och ett af de fyra
stamtempora presens, futurum, aoristus (I och II)
och perfektum samt detta både i den aktiva (däri
inbegripen den aktivt böjda passiv-aoristen)
och mediala konjugationen, under det att
latinet - naturligtvis oberäknadt sitt supinum
och gerundium - har själfständiga former
endast för pres. och perf. (aor.) akt. samt
för pres. pass. och i öfrigt måste begagna
omskrifning med hjälpverb (laturum, latum esse
o. s. v.), en utväg, som bl. a. också (med
undantag för ett par nybildningar, bland dem
sv. kalla-s) de germanska och romanska språken
af olika anledningar nödgats i vidsträckt
mån anlita för att i infinitiven uttrycka
tempus och passiv betydelse. I nygrekiskan
har däremot, märkvärdigt nog, den forna
infinitiven h. o. h. försvunnit och ersättes
med satsomskrifningar ("att"-satser). En
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
