Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ingifvelse, Inspiration, teol. - Ingiald, svenska och danska sagokonungar - Ingiald 1. I. Illråde, Uppsalakonung - Ingiald 2. I. Olof Trätäljas son - Ingiald 3. Se Yngve - Ingiald 4. I. dansk sahokung, I. Frodeson - Ingleby, Clement Mansfield - Inglinge hög, en större grafhög vid Växjö - Inglis - Inglis 1. Henry David I. - Inglis 2. Sir John Eardley Wilmot I. - Ingman, Karl Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
647
Ingjald-Ingman
648
Litt.: Cremer, artikeln "Inspiration"
i Haucks (Herzogs) "Real-encyklopädie f
ur protestantische theologie und kirche",
W. Rudin, "Den gudomliga uppenbarelsens
förnedringsgestalt i den H. Skrift" (1893),
S. Michelet, "Israels profeter som åbenba-ringens
bserere" (i Religionsvetenskapliga kongressens
förh., 1898), S. A. Fries, "Om Luthers åsikt
om bibeln" (därs., s. 361 ff.), C. R. Martin,
"Verbalinspiration eller religiös intuition"
(1905), F. Fåhraeus, "Den evangeliska
skriftprincipen" (1906) och N. Söderblom, "Om
kanoniska böckers öfver-mänskliga ursprung"
(i "Främmande religionsurkunder", 1908, I).
N. S.
Ingjald, svenska och danska
sagokonungar. 1. I. Illråde, Uppsalakonung,
var son af Braut-Anund och uppfostrades af
Svipdag den blinde, som gifvit honom ett
varghjärta att äta, hvarigenom han vardt
grymmare och ondskefullare än alla andra. Vid
sin faders arföl aflade han löfte att utvidga
sitt rike åt alla håll. Sex grannkonungar, som
infunnit sig som gäster, lät han innebränna
och underlade sig sedan deras riken. Konung
Granmar (se d. o.) i Södermanland infann sig
icke, men äfven denne blef sedan svekfullt
öfverfallen och innebränd. Genom försåtligt
öfverfall dräpte I. tolf konungar och kallades
därför Illråde. Han hade två barn, dottern Åsa
och sonen Olof Trätälja. Åsa, som äfven fick
namnet Illråda, blef gift med konung Gudröd i
Skåne, hvilken hon lät döda, sedan hon förut
öfvertalat honom att dräpa sin broder Halfdan,
fader till Ivar Vidfamne. Ivar samlade en stor
här och for till Svitjod för att hämnas samt
påträffade Ingjald och hans dotter i Räninge
gård på Fogdön i Mälaren. När I. och Åsa sågo
sig ur stånd att strida mot den manstarkare
Ivar, antände de hallen och innebrände sig
själfva med allt sitt följe. – Genom I. bröts
småkonungarnas välde och bereddes möjligheten
att till ett enda rike förena Svitjods olika
landskap. Hans lif och bragder ha behandlats
i skådespel af bl. a. Adlerbeth (1799), Ling
(1824) och Didring (1903).
2. I., sonson af föreg., Olof
Trätäljas son, konung i Värmland, hvilket
efter dennes död fick till konung I:s broder
Halfdan Hvitben.
3. Se Yngve.
4. I., dansk sagokonung med historisk
grund i den I. Frodeson, konung öfver
hadubarderna, som länge var en farlig motståndare
till danskarna under konung Hrodgar (Roar)
i slutet af 400-talet. Dessa strider
skildras i den angelsaxiska forndikten
Beowulf och i yngre framställning hos Saxo.
1 o. 2. Th. W.* 4. B-e.
Ingleby [i^galbi], Clement Mansfield,
engelsk skriftställare, f. 1823, d. 1886,
var 1855 -58 professor i logik och metafysik
vid Midland-institutet i Birmingham, skref dels
filosofiska verk (Outlines of theoretical logic,
1856, An introduction to metaphysics, 1869,
The revival of philosophy ät Cambridge, 1870),
dels och framför allt arbeten om Shakspere,
The Shakespeare fabricalions (1859), A complete
view of the Shakespeare controversy (1861),
Shakespeare^ centurie of prayse (1874),
Shakespeare hermeneutics (i bokform),
Shakespeare, the man and the book (1877)
m. fl. Postumt utkom ett band Essays (1888).
Inglinge hög, en större graf hög å Ingelstads
egor
i grannskapet af Växjö, hvilket minnesmärke
jämte onigifvande mark under Svenska
fornminnesföreningens första årsmöte i denna
stad, 2 juni 1870, af dåv. egaren, majoren
S. F. Cervin, skänktes till föreningen. Högen,
som ligger midt i en samling skeppssättningar och
mindre ättehögar, har varit känd och afbildad
ända sedan Dahlberghs tid (i "Suecia antiqua
et hodier-na") samt skall, enligt sagan vara
en konung Ingel Alvarssons graf. På spetsen
finnes en toppsten, 2 m. hög, 1,8 m. bred
vid basen och O,e m. vid toppen, men endast 24
cm. tjock. Nedanför denna ligger en tillplattadt
klotfor-mig sten med å öfre ytan ornament å
stenklotet inristade vackra ornament på Inglinge
hög. (se fig.), hvilken sten länge
ansågs som den enda och ännu är den vackraste i
sitt slag. Sägnen förtäljer, att stenarna varit
de gamle virdakonungarnas tron och domarsäte. Jfr
"Svenska fornminnesföreningens tidskrift",
bd 1. rn.*
Inglis [i’pglis]. 1. Henry David L, engelsk
resande och skriftställare, f. 1795, d. 1835,
har bland andra reseskildringar skrifvit
Narrative of a journey through Norway, part of
Sweden and the islands and states of Danmark
(1826; något ändrad titel i senare uppl.; 4:e
uppl. 1837). - 2. Sir John Eardley W i 1m o t I.,
engelsk militär, f. 1814 i Nova Scotia, d. 1862
i Hamburg, inträdde 1833 i hären och låg 1857
såsom öfverste med sitt regemente i Lucknow,
då det stora indiska upproret utbröt: Efter
general Lawrences död (i juli s. å.) öfvertog
I. kommandot därstädes och försvarade staden
tappert, till dess omsider (i nov.) tillräcklig
undsättning under sir Colin Campbell anlände. I.,
som i sept. s. å. utnämnts till generalmajor
och erhållit knightvärdighet, deltog sedan i
striderna mot upprorsledaren Tantia Topih,
återvände 1860 till England och utnämndes
till högste befälhafvare på Joniska öarna.
(V. S-g.)
Ingman, Karl Johan, politisk äfventyrare,
författare, f. 27 maj 1747 i Bolstads socken
på Dal, d. 7 mars 1813 i Vänersborg, kallade
sig vid äldre år Manderfelt. Han studerade i
Åbo och Uppsala samt utgaf 1770 en politisk
satir, Den svenska verldsmålaren, och 1772
ett par politiska "tal", genom hvilka han
fäste en viss uppmärksamhet vid sig. 1772
eller 1773 blef han e. o. kopist i kansliet,
sedan ord. kopist i utrikesexpeditionen, 1775
sekreterare vid legationen i Dresden och 1776
vice kommissionssekreterare i Petersburg, där han
1777 förordnades till chargé d’affaires. 1778
flyttades han som kommissionssekreterare till
Hamburg, men rymde s. å. från Petersburg till
följd af en försnillning. Han begaf sig till
Norge, där han vann anställning hos geheimerådet
grefve Danneskjold-Laurwigen (d. 1783) cch
antog namnet Manderfelt. Från Norge sände han
till Schröderheim, sedan till konungen själf,
rapporter om förhållandena där och anhöll 1787
förgäfves om platsen som svensk generalkonsul i
Kristiania. Från juli 1788 bodde han i Köpenhamn,
blef af Gustaf III benådad och erhöll titel af
svenskt landtråd 1790 som lön för spionerier;
men samtidigt tjänade han på samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
