Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ingman, Karl Johan - Ingman - Ingman 1. Erik Alexander I. - Ingman 2. Anders Vilhelm I. - Ingman 3. Herman Santeri I. Se Ivalo - Ingoda, flod - Ingoldsby, Thomas. Se Barham, R. H. - Ingolfr Arnarson, Islands förste landnamsman - Ingolstadt, stad i Oberbajern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
649
Ingman-Ingolstadt
vis danska regeringen ’och uppbar sedan s. å. en
årlig dansk pension af 2,000 rdr. Fåfängt
begärde han att blifva svensk minister i
Köpenhamn. Här utgaf han 1790 ett. litet
arbete på danska, som i svensk öfversättning
af s. å. bär titeln Tidens falska politik,
ödeläggande staterna, likaså 1797-98 ett par
skrifter mot oinskränkt tryckfrihet. 1799
flyttade han öfver till Sverige, där han sedan
1805 var bosatt i Vänersborg. 1809 uppvaktade
han general Armfelt och utrikesministern von
Engeström med uppsatser om ställningen i Norge
och besökte själf detta land, men afvisades
af svenska regeringen. S. å. tryckte han
äfven några skrifter i dagens svenska frågor
efter statshvälfningen och utgaf i Vänersborg
jan. 1811-mars 1812 tidningen "Den oväldige
granskaren". Se H. Fröding, "I.-Manderfelt, en
äfventyrare från den gustavianska tiden" (1901).
G. W-k. Ingman. 1. Erik Alexander I., finsk
läkare, ifrare för finska språkets användning,
f. 14 febr. 1810 i Lohteå socken, Vasa län,
d. 1858 i Helsingfors, blef 1827 student,
1838 med. licentiat, 1840 med. doktor, 1842
adjunkt i kirurgi och barnförlossningskonst samt
1858 ord. professor i sistnämnda vetenskap
vid Helsingfors’ universitet. I. var en
mycket anlitad läkare och kämpade för en
modern uppfattning inom medicinen. Han har
dock sin största betydelse genom sina hängifna
sträfvan-den för det finska språket. Han var den
förste, som i finskan använde antikens versmått;
han öfversatte sålunda till finska början af
Homeros och åtskilliga sånger af Anakreon. Äfven
började han använda finskan i sin egen vetenskap
och råkade därigenom ut för häftig opposition.
2. Anders Vilhelm L, den föregåendes
broder, finsk teolog, f. 7 juli 1819 i Lohteå,
d. 5 sept. 1877 i Helsingfors, blef student 1838
och indrogs snart i den pietistiska rörelsen samt
uppträdde bl. a. med flera smärre skrifter till
dess försvar. Efter aflagda filosofie kandidat-
och prästexamina tjänstgjorde han som präst
i Österbotten. På uppdrag öfversatte han
bibeln till finska (1859), speci-minerade för
teol. doktorsgrad med en afh. Om det bibliska
trosbegreppet (1860), där han liksom i sin
följande vetenskapliga produktion anslöt sig till
J. T. Becks bibelteologiska riktning, blef
licentiat 1861 och skötte från 1862 professuren
i biblisk exegetik vid Helsingfors’ universitet,
sedan 1864 som ord. I. utgaf Uppsatser i
biblisk-teologiska ämnen (1865- 67), Bibliska
betraktelser (1868-77) och Bibelns lära om
rättfärdiggörelsen och försoningen (1870). På
finska utgaf han förklaringar till bibeln,
det första exegetiska arbetet på detta språk.
Genom sin fromma karaktär utöfvade han stort
inflytande på sina elever.
3. Herman Santeri L, de föregåendes
kusins son. Se I v al o. 1. O. G.*
2. T. C.
lngo’da, västra källflöden till Schilka,
Arnurs kall-flod, kommer från Jablonoibergen;
flottbar. Längd omkr. 580 km.
Ingoldsby [i^gelsbi], Thomas. SeBarham, E. H.
Ingolfr. Arnarson ("örnsson"), Islands förste
landnamsman, var höfding i Sogn i Norge. Jämte
sin svåger och fosterbroder Hjörleif hade han
fått afstå sina jordagods i böter för ett dråp,
och därefter drogo båda till Island, som förut
var upptäckt och
fått sitt namn. Sedan L kastat sina
högsätespelare ("öndvegissiilur") öfver bord,
för att de skulle visa honom, hvar gudarna ville
gifva honom bostad, landade han på Islands
sydöstra kust, vid det näs, som sedermera
kallades IngolfshöfÖi, under det att Hjörleif
landsteg längre väster ut. Detta skedde
på hösten 874. Följande vår blef Hjörleif
dräpt af sina i krig tagna iriska trälar
("västmän"), hvilka därefter flydde med hans
skepp och kvinnor till de närliggande, efter
dem uppkallade Västmanna-öarna. Tvenne trälar,
som I. utsändt att leta reda på högsätespelarna,
funno Hjörleifs lik; och då de berättat därom,
bröt I. upp med sitt hus och följe för att
hämnas Hjörleif. "Så går det den, som icke
fruktar gudarna", sade han, då han stod vid
fosterbroderns lik. Hjörleif hörde nämligen till
dem, som trodde endast på sin egen kraft, under
det att I. var en ifrig asadyrkare. Trälarna
påträffades snart samt blefvo alla dräpta, och
I. bodde den följande vintern vid ölfus-ån,
vid foten af Ingolfsfjäll. Våren därefter
hittades hans högsätespelare vid en vik af
Faxe-fjorden, som I., med anledning af röken
från några närliggande heta källor, kallade
Eeykjavik ("rökvik"). Där byggde han sig en
gård (877) och tog det kringliggande landet
i besittning, från Hvalfjor-den och öxarå
mellan Thingvallavattnet och Faxe-fjorden ut
till ölfus-åns mynning och Islands sydvästra
udde, Reykjanäs. Sina följesmän - friborna och
frigifna trälar - samt andra nybyggare, som
senare anlände dit, gaf han jord. Detta var det
första höfdingadömet på Island. I:s son Thorstein
inrättade ett ting för detsamma på Kjalarnas,
Islands första ting och dess förnämsta,
innan alltinget upprättades. Senare delades
det i tre höfdinga-dömen, så att Kjalarnäs
ting utgjorde ett tingslag. I:s sonson var
den ryktbare lagsagomannen Torkell måne. En
af bildhuggaren Einar Jönsson modellerad
staty öfver I. skall resas i Eeyk-javik.
C. E. (B. N-g.)
Ingolstadt, stad och stark fästning i bajerska
reg.-omr. Oberbajern, vid Donaus vänstra
strand. 23,531 inv. (1905), inberäknadt en
garnison på närmare 5,000 man. De förnämsta
byggnaderna äro bl. a. hertigarnas af Bajern-I.
forna residensslott (nu tyghus), den stora
gotiska Vårfrukyrkan (grundlagd 1425),
återstoden af forna jesuitkollegiet (det
äldsta i Tyskland, stiftadt 1555), det nya
tyghuset samt den forna universitetsbyggnaden
(nu använd till skola). Universitetet, stiftadt
1472, var först säte för humanismen (Reuchlin,
Celtes, Aventinus, Eck), men efter 1549 ett
hufvudsäte för jesuitisk teologi och räknade
i slutet af 1500-talet 4,000 studenter. 1800
flyttades det till Landshut och 1826 till
München. Bland fästningsverken utmärka
sig i synnerhet de starka brohufvudena, de
montalambertska tornen på Donaus högra strand
och redutten Tilly. Den viktigaste industrien är
tillverkning af kanoner och ammunition. Redan
i början af 800-talet var I. (Aureatum, senare
Chrysopolis) en kungsgård och var stad 1255,
när det tillföll Oberbajern. 1392–1447 var
I. residens för hertigarna af Bajern-I., kom
1503 till Bajern-München och befästes efter
1539. Under trettioåriga kriget belägrades
staden 1632 förgäfves af Gustaf II Adolf,
under det Tilly dog där af de sår han erhållit
vid Lech. Lennart Torstenson, som blifvit
tillfångatagen vid stormningen af Alte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
