Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inkomstskatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
667
Inkomstskatt
668
alla intäkter, som ej falla under de öfriga
afdel-ningarna. Skatten upptages vid själfva
förvärfs-källorna och pålägges därvid dem, som
i första hand uppbära afkastningen, men dessa
första betalare af skatten ega att öfverflytta
vederbörlig del af densamma på andra, i den
mån dessa komma i åtnjutande af delar af sagda
afkastning. Arrendator af jordbruksfastighet
erlägger sålunda inkomstskatt för såväl
fastigheten som jordbruksrörelsen, men eger att
vid erläggandet af arrendesumman göra afdrag
för den delen af skatten, som belöper på själfva
fastigheten. Den, som är skuldsatt, skall erlägga
skatt för sin inkomst utan afdrag af skuldräntor,
men eger att, då han betalar skuldränta, göra
afdrag för den del af skatten, som motsvarar
denna ränta o. s. v. - Lämpligaste sättet att
i en skatteförfattning angifva föremålet för
en allmän inkomstskatt är att icke nöja sig med
definition af inkomst, utan att, såsom ock i de
flesta nyare skattelagar skett, i detalj uppräkna
hvad som skall betraktas som inkomst, hvarvid
uppräkningen antingen är uttömmande (såsom i
Preussen m. fl. stater) eller ock blott innebär
en (dock mycket fullständig) exemplifiering
(såsom i Sverige). Till inkomst räknas därvid
såväl naturaförmåner (såsom bostad i eget hus,
produkter af eget jordbruk m. m. d.) som
penningintäkter samt ej blott intäkter ur
stadigvarande inkomstkällor (såsom fastighet,
värdepapper, tjänst, rörelse m. m.), utan i regel
äfven vinster å enstaka spekulationsaffärer;
endast i några få lagstiftningar (Lybecks,
Bremens och kantonen Basel-Stadts) beskattas alla
kapitalförvärf (inkl. värdestegring å fastighet,
värdepapper m. m.) som inkomst. Däremot råder
enighet däri, att förvärf genom arf eller
testamente ej beskattas genom inkomstskatt. -
Vid fastställande af den beskattningsbara
nettoinkomsten får afdrag ske ej blott för
allt, som är att betrakta som kostnad för den
ifrågavarande inkomstens för-värfvande, utan ock
för alla skuldräntor och andra räntor, som den
skattskyldige har att betala, men däremot icke
utgifter för inkomsttagarens och hans familjs
underhåll, för förbättring af fastighet,
utvidgning af affärsföretag m. m.; undantag
från sistnämnda regel förekommer dock i en del
lagstiftningar, såsom då afdrag får ske för
lifförsäkrings-premier (vanligen dock blott till
ett visst maximibelopp) m. m. Den tidsenhet, för
hvilken inkomsten beräknas, är året (kalender-,
förvaltnings- eller räkenskapsåret). I regel
utgör under hvarje särskildt år samma års
(det löpande årets) inkomst föremålet för
beskattningen, men i Sverige och Basel-Stadt
beskattas hvarje år det närmast föregående årets
inkomst; äfven där den förstnämnda regeln gäller,
och sålunda det löpande årets inkomst utgör
föremålet för beskattningen, skall dock vanligen
denna inkomsts belopp antagas uppgå till samma
belopp, hvartill inkomsten under nästföregående
år (eller i medeltal under ett flertal af de
närmast föregående åren) uppgått. Skillnaden
mellan denna fiktion och den i Sverige gällande
regeln framträder i praktiken bl. a. däri,
att svenska regeln leder till, att skattskyldig
blir pliktig att erlägga inkomstskatt äfven året
efter det år, under hvilket han upphört att ha
inkomst (året efter det, en person aflidit,
påföres sålunda hans stärbhus inkomstskatt
för den aflidnes inkomst nästföregående år). -
Inkomstskattens personliga natur förutsätter
rätteligen, att endast fysiska
personer beskattas (handelsbolag beskattas
sålunda icke, utan de resp, delegarna beskattas
enhvar för sin andel i bolagets vinst); men
äfven i de moderna inkomstskattelagarna är det
dock regel, att vissa kategorier af juridiska
personer underkastas inkomstskatt, nämligen
sådana, som hufvudsakligen ha för-värfssyfte,
såsom aktiebolag, föreningar för ekonomisk
verksamhet (kooperativa föreningar). Ett
stort antal olika metoder ha därvid vunnit
tillämpning; med afseende å aktiebolag är den
mest använda regeln, att aktieegarna beskattas
för den utdelning, som tillfaller dem, och
aktiebolaget för sin vinst efter afdrag af
viss procent af det inbetalta aktiekapitalet;
i vissa lagstiftningar (såsom Sveriges, Badens)
är detta afdrags storlek äfven begränsad på det
sätt, att det icke får of verstiga det belopp,
hvartill utdelningen till aktieegarna uppgått. -
Skattefoten kan vara proportionell eller
progressiv. I de flesta stater med inkomstskatt
har numera den progressiva skattefoten vunnit
insteg. Detta är fallet i de skandinaviska
länderna, de flesta af de tyska staterna,
Österrike, Schweiz och Holland. (Angående
England se nedan.) Till förmån för denna
skattefot anföres, dels att skatteförmågan växer
i högre grad än inkomsten, dels önskvärdheten
att åstadkomma större jämnhet i förmögenhetens
fördelning, dels behöfligheten af en motvikt mot
dö indirekta skatterna, som i förhållande till
inkomsten betunga de mindre bemedlade mer än de
förmögnare. Motståndarna till den progressiva
skattefoten framhålla, ej blott att utjämning af
olikheter i förmögenhetsfördelningen ej bör ingå
i beskattningens uppgift, utan äfven dels att
skatteförmågan ej växer i starkare proportion
än inkomsten, dels att en verkligt progressiv
skatt leder till den orimligheten, att slutligen,
vid mycket höga inkomster, skatten absorberar
hela eller större delen af inkomsten. Särskildt
på grund af sistnämnda skäl (som likväl af
den progressiva skattefotens förespråkare
bemötes med den invändningen, att denna verkan
kan undvikas genom en lämplig anordning af
progressionen) förkasta många den progressiva
skattefoten och förorda en proportionell
skattefot förenad med degression (som består i,
att skattefoten för inkomster under ett visst
relativt lågt belopp sjunker med inkomstens
sjunkande) och skattefrihet för existensminimum,
anordningar, som numera äro allmänt genomförda
vid den proportionella inkomstskatten; vid
den progressiva inkomstskatten utgöra de ett
led i progressionen. Ofta kan det vara svårt
att afgöra, om verkligt progressiv skattefot
föreligger eller blott en proportionell skattefot
förenad med degression. Så är förhållandet med
den engelska inkomstskatten, enligt hvilken
skattefoten är proportionell för inkomster öfver
700 pd st. (omkr. 12,700 kr.), men för inkomster
under detta belopp aftager med inkomstens
aftagande (f. n. föreligger förslag om införande
af progression för inkomster öfver 5,000 pd
st.). Progressionen vid statsinkomstskatten är
i allmänhet relativt svag. Detta beror i vissa
stater bl. a. därpå, att statsinkomstskatten
lägges till grund för kommunernas uttaxeringar
af inkomstskatt. I Preussen utgår inkomstskatten
sålunda med l proc. för inkomst mellan 1,200 och
1,350 mark, med 2 proc. för inkomst mellan 3,000
och 3,300 mark, med 3 proc. för inkomst mellan
9,500 och 10,500 mark, samt med 4 proc. för
inkomst öfver 100,000 mark. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
