Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inkvisition, kyrklig domstol
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
råa kampmedel, men på samma gång sökte
komma undan det formella ansvaret för
blodsutgjutelsen genom att öfverlämna denna åt
den världsliga makten. Denna anordning liksom
den biskopliga inkvisitionens organisation
fick sin fulla utbildning genom
Innocentius III på 4:e laterankonsiliet 1215,
då de borgerliga myndigheterna vid hot om det
hårdaste kyrkliga bann ålades att exekvera
de världsliga straffen på de af kyrkan som
kättare dömda. Ännu hade kyrkan ej officiellt
påyrkat dödsstraff. Gregorius IX har den
tvetydiga äran att ha accepterat bålet som
kyrkans kraf (på synoden i Toulouse 1229;
formellt anhöll inkvisitionen för hvarje fall,
att blod ej måtte utgjutas). Och han stannade
ej därvid. Då biskoparna trots Toulousesynodens
skärpta bestämmelser ej visade sig synnerligen
ifriga i sitt uppdrag som inkvisitorer,
anordnade påfven bredvid den biskopliga,
hvilken alltjämt fortfor att existera, en ny
form af inkvisition (Sanctum officium, den
heliga tjänsten, det ännu officiella namnet
på romerska inkvisitionen); han uppdrog från
1232 åt munkarna, främst dominikanorden,
att bilda särskilda inkvisitionstribunal,
lydande blott under påfven, utrustade med de
högsta kyrkliga privilegierna (korstågsaflat
etc.) och med den vidsträcktaste myndighet att
öfverallt efterspana och, där så behöfdes, med
hjälp af väpnade tjänare, gripa kättare (dit
räknades då äfven blotta schismatiker, såsom
valdenser m. fl.); inkvisitorerna tillsattes
efter förslag af munkordnarnas chefer af påfven
själf. I samband med upprättandet af denna munk-
1. påfveinkvisition ordnades ock rättsförfarandet
med en sekretess och vittnesanordning, som
gjorde den anklagade faktiskt rättslös; och
kulmen i det afskyvärda förfarandet nåddes,
då Innocentius IV, äfven här påverkad
af romerska rätten, officiellt genom bullan
"Ad exstirpandam" 1252 accepterade tortyren
som medel att framtvinga sanningen, slutligen
äfven tillåtlig mot vittnena. Öfverlämnandet af
kättare till den världsliga myndigheten skedde
med högtidliga ceremonier och ett tal inför
allmänheten af inkvisitorn, i Spanien kalladt
auto de fé (troshandling); däraf senare namnet
autodafé (se d. o. med fig.) som beteckning för
själfva afrättningen. Antalet af dem, som under
medeltiden genom munkinkvisitionens försorg
brändes, var mindre än vanligen uppgifvits,
sannolikt omkr. 1 på 10 dömda (Langlois);
vida vanligare var lifstidsfängelse, med den
tidens fängelsehålor föga mindre barbariskt
(särskildt ryktbara voro klostrens celler "in
pace", verkliga grafvar för lefvande). Härtill
kom det i verkligheten värst härjande straffet,
egendomskonfiskering, hvilket träffade alla
kättare, ej blott lefvande, utan ock längesedan
döda, och väsentligen riktade kyrkans,
stundom äfven statens förmögenhet (hvilket
förklarar de många inkvisitionsprocesserna mot
döda). Den af Gregorius IX och Innocentius IV
sålunda etablerade inkvisitionen fick utan
inskränkning sitt teoretiska rättfärdigande
af 1200-talets kanonister och teologer,
främst Raimundus de Pennaforte och Tomas från
Aquino; man lyckades där med skolastisk metod
få Jesus själf till auktoritet för kättares
brännande. I praktiken vann ock inkvisitionen
utbredning öfver största delen af den romerska
kristenheten. Skandinavien åtnjuter ensamt äran
att aldrig ha sett den upprättad. I England
etablerades den tillfälligtvis i samband med
tempelherreprocessen.
Men först i kampen mot lollarderna fick den fast
fot; den af parlamentet 1401 godkända statuten
De hæretico comburendo stadgade dödsstraff
för kättare, och ett statut af Henrik V 1414
upprättade en sorts kyrklig-världslig inkvisition
öfver hela riket, genom hvilken många bål tändes
och lollarderna raskt undertrycktes, hvarefter
inkvisitionen förföll för att blott få en kort
uppblomstring under blodiga Maria (1552–58);
formellt upphäfdes 1414 års statut först 1677. –
I norra Frankrike fungerade inkvisitionen aldrig
mer än sporadiskt. Sin utgångspunkt och sitt
hufvudfäste hade den i katarernas hufvudland,
södra Frankrike, där den stöddes af Ludvig den
helige och där dominikanerna (Domini canes,
"Herrens spårhundar", såsom de med en ordlek
med sitt namn själfva kallade sig) med fanatisk
ifver bedrefvo den mot alla former af kätteri,
särskildt under 14:e årh. Bland de mest kända
in-kvisitorerna här var Bernhard de Gui (i
Toulouse 1308–23), som dömde omkr. 1,000
kättare. Genom den stora påfveschismen
och gallikanismens (se Gallikanska kyrkan)
uppblomstring på 1400-talet gjordes emellertid
faktiskt för alltid slut på inkvisitionen
i Frankrike (formellt först 1772), tidigare
än i något annat land. – Jämte Frankrike var
Aragonien inkvisitionens tidigaste och bästa
verksamhetsfält. – Äfven i öfre Italien rasade
den från Gregorius IX :s tid nästan ohejdadt. I
Venezia visste statsmakten att skaffa sig
medinflytande genom tre statens bisittare
(Savii sull’ eresia), hvarjämte i st. f. bålet
fasthölls det traditionella dödsstraffet med
dränkning; den venezianska inkvisitionen blef
så i viss mån fristående från den påfliga. –
I Tyskland öppnades 1232 dörren för den af
Fredrik II, som så ville aftvå misstron mot
sin egen kyrklighet; Gregorius IX utnämnde då
till inkvisitor dominikanen Konrad af Marburg,
hvilken for fram med sådan ifver och grymhet,
att han redan 1233 mördades, och institutionens
hela verksamhet förlamades. 1368 återupplifvades
den (gentemot begharderna) genom en bulla af
Urban V, och genom kejsar Karl IV utvidgades
den 1369 öfver hela Tyskland. I Böhmen och
Flandern fick den i 15:e årh. ett betydande
verksamhetsfält. Och ett nytt väldigt material
tillfördes den, då genom påfvedömets direkta
ingripande 1484 häxeriprocessernas
(se d. o.) vansinne fick fart och lades under
inkvisitionen. – Slutligen upprättades den i hela
Spanien genom Ferdinand och Isabella 1480. Denna
spanska inkvisition fick dock liksom Venezias
en blandadt kyrklig och statslig karaktär,
afsedd ej blott att utrota kätteriet, utan
äfven att förfölja judar och morer och att öka
kronans ekonomiska och politiska makt; det länge
ingrodda folkhatet mot dessa äfvensom den spanska
nationalkaraktären gjorde ock inkvisitionen
här mer än annorstädes nationell. I spetsen
för densamma ställdes för hela riket ett råd,
bestående af generalinkvisitorn och 3
andliga bisittare; närmast under detta lydde
7 apostoliska inkvisitorer och under dessa
en hel här af tjänare (omkr. 20,000). Alla
inkvisitorerna föreslogos af konungen och
utnämndes af påfven; olikheten mot den påfliga
inkvisitionen bestod sålunda dels i den starka
centraliseringen, dels i det lagliga erkännandet
af konungens medinflytande. I full ordning och
verksamhet kom institutionen genom dominikanen
Thomas de Torquemada
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
