Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Innocentius. Tretton påfvar - Innocentius 12. I. XI (11), Benedeto Odescalchi - Innocentius 13. I. XII (12), Antonio Pignatelli - Innocentius 14. I. XIII (13), Michele Angelo Conti - Innocenzio da Imola. Se Francucci - Innocue vivito, numen adest, lat. - Innominatkontrakt, rom. rätt, liknande realkontrakten - In nomine, lat., i (någons) namn - In nomine Dei. Se I. N. D. - In nomine Jesu, lat. Se I. N. I. - In nominesanctae trinitatis, lat. Se I. N. S. T. - Innovation, nyhet - Innovationsskott, bot. Se Skottbyggnad - Innsbruck, hufvudstad i Tyrolen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I:s pontifikat genom kampen med Ludvig XIV. Från
början gällde striden regalierätten, d. v. s. konungens
rätt att njuta inkomsterna från lediga stift och att
under sedisvakansen förfoga öfver de under biskopsstolen
hörande prebendena, en rätt, som konungen ville utsträcka öfver hela Frankrike. Genom
de på Paris-synoden 1681–82 antagna fyra s. k. gallikanska propositionerna upprullades
hela frågan om franska kyrkans förhållande till Rom och häfdades för det franska
prästerskapet en själfständig ställning. Påfven svarade med att vägra gallikanska biskopar
invigning. Till dessa frågor kom sedermera den om
upphäfvande af de vid kurian ackrediterade
främmande sändebudens asylrätt. Alla de förtjänster
Ludvig XIV inlade om katolicismen, bl. a. genom
Nantesiska ediktets upphäfvande 1685, kunde icke
förmå I. att gifva efter i regaliefrågan och att
erkänna Paris-synodens beslut, och striden varade hela
hans regeringstid. Kampen med Frankrike bestämde
äfven I:s kyliga förhållande till Jakob II af
England, om det också icke är sant, att han direkt
understödt Vilhelms af Oranien företag. I. hör till
den nyare tidens mest framstående påfvar.
13. I. XII (1691–1700) hette eg. Antonio
Pignatelli, f. 13 mars 1615, d. 27 sept. 1700,
var nuntius i Florens och Wien, blef 1681 kardinal
samt valdes efter en lång konklav 12 juli 1691
till påfve. Den varaktigaste frukten af hans
pontifikat är biläggandet af den från företrädarna
nedärfda striden om de gallikanska friheterna: de fyra
artiklarna af 1682 återkallades, och de franske
prelater, som undertecknat dem, bådo om tillgift (1693).
I striden mellan Bossuet och Fénelon tog I. den
förres parti. Liksom I. XI gjorde I. till sin
uppgift att reformera de inre förhållandena inom
Kyrkostaten och utfärdade en konstitution mot nepotismen.
Hans allmänna politik betecknade ett närmande till
Frankrike.
14. I. XIII (1721–24) hette eg. Michele
Angelo Conti, f. 13 maj 1655, d. 7 mars 1724,
var nuntius i Schweiz (1695) och Portugal
(1697–1710), blef under Klemens XI kardinal och
efterträdde denne som påfve 1721. Hans pontifikat
präglades af den ovilja mot jesuiterna, som han insupit
under sin beskickning i Portugal.
Litt.: Grisar, ”Geschichte Roms und der päpste
im mittelalter”, I (1901), Langen, ”Geschichte der
römischen kirche von Gregor VII. bis Innocenz III.”
(1893), Gregorovius, ”Geschichte der stadt Rom im
mittelalter” (5:e uppl. 1903–08), Wattenbach,
”Geschichte des römischen papsttums” (1876), Pastor,
”Geschichte der päpste seit dem ausgange des
mittelalters” (3:e uppl. 1899 ff.), Ranke, ”Die
römischen päpste” (10:e uppl. 1900), Brosch,
”Geschichte des Kirchenstaates” (1880), Immich, ”Papst
Innocenz XI” (1900), Gérin, ”Louis XIV et le
Saint-Siège” (1894), och Ach. Luchaire, ”Innocence
III” (6 bd, 1904–08).
1–14. T. H–r.
Innocenzio da Imola [-tjä′ntsiå da i′måla]. Se
Francucci.
Innocue vivito, numen adest [inåkue-], lat., "lef
ostraffligt, Gud ser dig". Uttrycket, som
förekommer hos Ovidius ("Ars amandi", I, 640),
var Linnés valspråk.
Innominatkontrakt (lat. contractus innominatus,
af innominatus, namnlös), rom. rätt, liknade r e
a 1-kontrakten däri, att de erhöllo sin bindande
kraft genom fullgörandet af en viss prestation
(re contrahuntur), hvilken i och för sig ej var
föremål för någon obligatorisk förpliktelse,
men genom hvars fullgörande förpliktelse till
viss prestation från den andre kontrahentens sida
uppkom. De skilde sig åter från realkontrakten
därigenom, att sistnämnda prestation, till
hvars fullgörande kontraktet alltså i båda
fallen förpliktade, vid realkontrakten alltid
bestod i ett återgifvande antingen af samma sak,
som mottagits (vid lån, inlag och pant), eller
af lika godt och lika mycket af samma slag (vid
försträckning), men vid innominatkontrakten i ett
vederlags gifvande eller ett görande af annat
slag enligt schemat: do-ut-des, do-ut-facias,
facio-ut-des, facio-ut-facias. Dessa typer
blefvo dock icke utbildade till särskilda
kontrakt med eget namn, såsom realkontrakten
blifvit, utan sammanfattades i benämningen
innominatkontrakt, d. v. s. obenämnda eller
namnlösa kontrakt. I modern rätt kvarstå
realkontrakten, hvaremot innominatkontrakten
förvandlats till s. k. konsensualkontrakt,
i det att förpliktelsen till prestation numera
anses uppstå redan genom blotta af talet, icke
genom ena partens prestation; förpliktelsen till
prestation blir sålunda i modern rätt ömsesidig,
men i romersk rätt ensidig, eller m. a. o. båda
kontrahenterna fullgöra enligt modern rätt sina
prestationer solvendi causa, d. v. s. för att
uppfylla en rättslig plikt, hvaremot i romersk
rätt den, som först presterade, gjorde detta
olligandi causa, d. v. s. för att framkalla en
prestationsskyldighet för medkontrahenten hvilken
i sin tur ensam presterade solvendi causa. Därför
måste ock ursprungligen den först presterande,
i st. f. att utkräfva motprestationen,
inskränka sig till ett återfordrande af
sin egen prestation på grund af bristande
förutsättning (causa data, causa non secuta}.
Rld.
In nomine, lat., i (någons) namn, å (någons)
vägnar.
In nomine Dei (Domini). Se I. K. D.
In nomine Jesu, lat. Se I. N. I.
In nomine sanctæ trinitatis, lat. Se I. N. S. T.
Innovation (lat. innovatio, af no′vus, ny),
nyhet, förändring, inrättande eller införande
af någonting nytt. - Innovätor, förnyare. -
Innovera, förnya.
Innovationsskott (se Innovation), bot. Se
Skottby ggnad.
Innsbruck (förr Innspruck), hufvudstad i
Tyrolen, ligger vid Brennerjärnvägen i ett vackert
högbergigt landskap, 574 m. ö. h., nära Sills inflöde
uti Inn, på båda sidor om sistnämnda flod, mellan
2,500 m. höga berg, och består af den egentliga
staden samt flera förstäder. 26,866 inv. (1900);
sedan förstäderna Wilten och Pradl 1903 inkorporerats,
steg folksiffran till 41,108. Ännu fristående
förstäder äro Hötting (5,693 inv.) och Mühlau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
