- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan /
753-754

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inteckning, jur.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

753

Inteckning

754

de ock utvecklat sig tämligen oberoende af
främmande länders lagstiftning. Inteckningen
är yngre och omtalas hvarken i landskaps-,
stads- eller landslagarna. Det ändamål
inteckningen ursprungligen af-såg och sedermera
företrädesvis afsett, nämligen beredande af
säkerhet i fast egendom åt långifvare för
lämnad penningförsträckning, vanns i äldre
tider genom s. k. "vädsättning" (pantsättning),
hvilken bestod däri, att den lånbehöfvande
till långifvaren försålde sin fasta egendom,
med förbehållen rätt att vid en på visst
sätt bestämd tidpunkt mot köpeskillingens (=
lånesummans) återbetalande återfå egendomen,
hvaremot, i händelse fastigheten icke å utsatt
tid sålunda återlöstes, eganderätten - som
redan vid köpet ansågs öfvergå till köparen -
blef bestående i dennes hand. Denna handling
försiggick med samma former som vanligt köp
(se Lagfart) och med motsvarande bestämmelser
med hänsyn till bördemännens anspråk (se
Bördsrätt). Yädsättningen torde väl ursprungligen
alltid skett så, att köpe-(d. v. s. låne-)
summan någorlunda jämnt motsvarade egendomens
värde. Stadgandet i den senare medeltidsrätten
att, om fastighetens värde var större än den
utgifna köpesumman, köparen, därest egendomen
icke återlöstes, skulle erlägga skillnaden
häntyder på ett dåmera inträdt bruk att
vädsätta egendomar äfven för lägre belopp
än värdet. Därigenom uppstod behof af att få
använda äfven återstoden af värdet som säkerhet
för lån hos annan person, hvaremot dock förste
långifvarens besittning af egendomen lade hinder
i vägen. I mån af stigande affärsutveckling
måste därför vädsättningens olägenheter väcka
tanken på införande af en form för vinnande af
säkerhet i fast egendom, utan att denna behöfde
till långifvaren öfverlämnas, och en förebild
därtill fanns redan i den romerska rätten (jfr
Hypotek). Något medel erfordrades därvid för
tryggande af långifvarens rätt gentemot andra,
åt hvilka låntagaren kunde upplåta enahanda
anspråk å samma egendom, eller åt hvilka han
försålde densamma, och i sådant syfte blef det
vanligt, att den, som erhöll sådan panträtt,
anmälde densamma vid ting eller å rådstufva för
att få densamma antecknad i rättens protokoll
(inprotokollerad, intecknad). Till en början
stod dock denna form tillbaka för den med
besittning förenade panträtten (dåmera kallad
införsel), men efter något vacklande blef
förhållandet småningom omvändt, såsom 1734
års lag uttryckligen fastställer. Företrädet
mellan olika inteckningar blef beroende af
tiden (se 1734 års lag H. B. 17: 9). Inteckning
skedde ursprungligen endast af förut upplåten
panträtt, men redan tidigt blef den ett medel att
utan dylik föregående upplåtelse bereda sådan
säkerhet. Inteckning blef ett mycket anlitadt
rättsinstitut icke allenast i fråga om fast, utan
äfven med af seende på lös egendom och meddelades
jämväl i gäldenärens hela egendom, både lös
och fast, såväl den han vid tillfället egde
som den Lan framdeles kunde erhålla. Genom en
förordning af 11 nov. 1730 inskränktes emellertid
företrädesrätten på grund af inteckning att
gälla blott i bestämd fast egendom. Längre fram
begynte inteckning nyttjas till stärkande jämväl
af andra rättigheter än panträtt. Sålunda gåfvos
inteckningsbestämmelser 1800 om arrende, 1827 om
jordafsöndring på viss tid, 1844 om nyttjanderätt
för viss tid eller lifstid till fast egendom å
landet samt om s. k. undantag (se d. o.),

1857 om nyttjanderätt till fastighet
i stad. Företrädet reglerades närmare
genom förordningarna af 1845 och 1861 (se
Förmånsrätt), hvarvid införsel sistnämnda år
miste hvarje förmånsrätt. - Genom lagarna
af 16 juni 1875 ha såväl intecknings-söm
lagfartsinstituten väsentligen utbildats och
förbättrats. Framför allt märkes införandet
af f a s t i g-hetsbok (se d. o.). Så länge
emellertid icke åt fastighetsbok, utan åt
protokollen, i hvilka ifrågavarande ärenden i
tidsföljd intagas, s. k. inteckningsprotokoll,
tillerkännes vitsord - särskildt i fråga om de
intyg myndigheterna ha att afgifva rörande en
fastighet besvärande inteckningar, s. k. g r
a v a t i o n s b e v i s (se d. o.) - , kan
dock fastighetsbokväsendet icke anses på ett
tillfredsställande sätt genomfördt. I öfrigt ha
de grundsatser, som härutinnan pläga framhållas
såsom väsentliga, vunnit principiellt erkännande
äfven i svensk rätt, nämligen grundsatserna
om inskrifningarnas offentlighet: att en hvar
intresserad må med lätthet erhålla kännedom
om skedda inskrifningar ; specialitet: att
tydligen bestämmes hvilken egendom som är i
fråga, och hvilken rätt inskrif ningen af ser;
prioritet: att företrädet, hufvudsakligen efter
ansökningstiden, väl ordnas mellan såväl olika
inteckningar inbördes som inteckning å ena
sidan och lagfart å den andra; fullständighet:
att alla anspråk inskrif vas, som skola såsom
sakrätter häfta vid egendomen; prisbillighet:,
böckernas öfverskådlighet etc. I motsats till det
i vissa länder antagna systemet, att inskrifning
af ett anmäldt anspråk alltid medgifves, om ock
med under-förstådt förbehåll, att inskrifningen
har betydelse endast i det fall, att rättigheten
verkligen eger giltighet, i motsatt fall icke,
hyllar svensk rätt åtminstone så till vida den
s. k. legalitetsprincipen att, på grund af kända
förhållanden och lätt tillgängliga upplysningar,
prof ning af en anmäld rättighets giltighet
bör ske, innan inskrifning beviljas, utan att
dock sålunda meddelad inskrifning utesluter
framtida tvist om rättighetens verklighet, hvarom
förbehåll uttryckligen stadgas i afseende på
såväl inteckning som lagfart. Med afseende på <
sättet för inskrifningen användas två metoder:
den ena, s. k. transskrip-t i o n, består i
ordagrann afskrift af den handling, som angår
det till inskrifning anmälda anspråket, den
andra, s. k. inskription, i kort sammandrag
af dess hufvudsakliga innehåll. I Sverige
harj transskriptionen vunnit tillämpning
för intecknings-! och lagfartsprotokollen,
inskriptionen åter för inteck-* nings- och
lagfartsböckerna. För fordringsmtecknmg,
som ti]låtes endast .till bestämdt TjélqpjTi
penningar elter varpL. (dock äfven för lif
ränta), _förutsjti£s_ j^.

hvilket

däremot icke erfordras för andra rättigheters
in-tecknande. Möter för intecknings beviljande
hinder, som icke är af beskaffenhet att föranleda
omedelbart afslag å ansökningen, skall denna
förklaras hvilande. Enligt nu gällande lag
fordras för inteckning af panträtt ovillkorligen
en fordringshand-ling, men i vissa fall kan
den intecknade panträtten bestå, äfven sedan
fordringen upphört att gälla. - Inteckning
af fordran skall, för att fortfarande gälla,
inom hvart tionde års slut undergå förnyelse,
hvilket icke är nödigt i fråga om inteckning
för annan rättighet, sedan den blifvit i
inteckningsboken införd. Med intecknings dödande
förstås vederbörande myndighets förklaring,
att inteckningen upphört att gälla. Dödas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:03 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbl/0413.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free