Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Interimsregering (se Interim), statsr. - Interiör, det inre - Interjektionell, språkv. - Interjektioner, språkv. - Interkalation, inskjutning. Jfr Kronologi - Interkalär, bot. Se Meristem - Interkolumnier. Se Intercolumnium - Interkonsonantisk, språkv., stående mellan två konsonanter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
769
Interiör-Interkonsonantisk
770
cheferna föredragande, hvar och en för sitt
departement. Det interimistiskt regerande
statsrådet styr likasom interimsregenten i
eget namn och i allmänhet med full konungslig
makt. Endast den inskränkningen är stadgad
i den interimistiska styrelsens makt, att
dess utnämningar af förtroendeämbetsmän
endast gälla tills vidare och att den ej
eger förläna adlig värdighet, upphöja i
grefligt eller friherrligt stånd eller utdela
riddarvärdighet. Interimsregenten, hvilken
likasom konungen har vid sin sida ett ansvarigt
statsråd, måste antagas vara oansvarig. Det
interimistiskt regerande statsrådet är däremot
ansvarigt för sina regeringshandlingar; dess
ledamöter svara som statsråd inför riksdagen. Den
lagstadgade interim sregeringen handhar makten,
i de tre först angifna fallen, endast till dess
genom representationens val eller anordning
annan styrelse kommit till stånd; i de två
återstående fallen däremot, till dess konungen
återkommit eller tillfrisknat. Dess verksamhet
får dock icke utsträckas till obestämd tid;
sedan 12 månader förflutit, skall nämligen
riksdagen sammankallas för att besluta, huru
med riksstyrelsen skall förfaras (R. F. §§ 91,
92). Särskildt konstituerad regent eller regering
är, enligt nu gällande svensk författning,
endast undantag, ty lagstiftaren har i allmänhet
sökt lagbestämma den interimistiska regeringens
sammansättning och karaktär. De fall, då ett
särskildt anordnadt regentskap i Sverige kan
förekomma, äro: 1) då konung varit 12 månader
så sjuk, att han riksstyrelsen ej kunnat vårda
(R. F. § 92); 2) då konungen varit 12 månader
ur riket frånvarande, utan att vara i fält,
och ej återvändt, ehuru han underrättats om
riksdagens sammankallande (R. F. § 91), och
väl äfven 3) då konung dött, och man funnit
sig böra afvakta en furstinnas nedkomst för
att få visshet om tronföljden (S. 0. § 2). Det
tillkommer riksdagen att i dessa fall bestämma,
huruvida särskild styrelse skall konstitueras,
huru den skall vara sammansatt och hvilket ansvar
den skall vara under-
. kastad. Konungen kan aldrig förordna om
riksstyrelsens interimistiska ordnande. Detta
kunde däremot konungen enligt 1772 års R. F. (§
37).
Det partiella .riksföreståndarskapet skall
(R. F. § 43) förekomma, då konungen eller
interimsregenten reser till aflägsnare delar
af Sverige eller går i fält. I dessa fall skall
åt s. k. tillförordnad regering ofverlämnas att
sköta vissa bestämda löpande regeringsärenden,
i enlighet med utfärdad instruktion, under det
att öfriga måls afgörande är konungen eller
interimsregenten själf förbehållet. Denna
tillförordnade regering, hvars myndighet endast
varar, medan konungen eller interimsregenten
är frånvarande, skall bestå af tre ledamöter
af statsrådet och ordförande, som antingen
kan vara myndig prins af konungahuset
eller statsrådsledamot. Statsrådsledamot
är naturligtvis ansvarig såsom statsråd,
äfven om han är bisittare i tillförordnad
regering. Däremot torde en prins ej kunna
-ställas till ansvar för sin verksamhet
såsom ordförande i denna styrelse. - Medlem af
interimistisk styrelse åtnjuter alltid särskildt
skydd mot förgripelser, hotelser
’ och smädelser (Str. L. 9: 7 o. 8).
Någorlunda på samma sätt som i Sverige har man
äfven annanstädes sökt ordna interimistiskt
regent-skap genom laga bestämmelser. Vanligen
har stadgats, att det tillkommer tronföljare,
så snart han är
Tryckt den 7/is 09
myndig, att utöfva regeringen i den egentlige
regen-tens ställe och å hans vägnar (så Norge,
Nederländerna, Preussen, Sachsen, Württemberg
m. fl. länder), eller ock har regeringsmakten
vid kortare förfall anförtrotts åt statsrådet,
såsom i Nederländerna, till dess att tronföljaren
emottagit styrelsen eller annat regentskap
ordnats, och i Danmark, till dess att konungen
aflagt sin ed, eller då han är utom riket och
särskildt regentskap ej konstituerats. Vanligt
är ock, att representationen efter eget skön,
för hvarje gång behof vet sådant påkallar,
ordnar regentskap, så t. ex. alltid i Belgien,
i Nederländerna, då 18-årig tronföljare ej
finnes, och i Danmark, då konung är död. Lefver
den danske konungen, anordnas interimsstyrelse
af konungen och den förenade riksdagen; likaså
ordnas interimistisk regering i England enligt
praxis af "konungen i parlamentet" genom en
"bill". Såsom ett undantagsförhållande kan
anföras, att regenten själf i Bajern och Sachsen
under vissa omständigheter kan bestämma om
ställföreträdare för sig. K. H. B.
Interiör [vanligen än,t-; fr. intérieur, af
lat. interiör, inre], det inre, invändiga af
något, insida; af bildning af en byggnads inre
eller af ett rum; i plur. vanl. inre (husliga)
angelägenheter och förhållanden. - Motsats:
Exteriör.
Interjektione’ll, språkv., använd som
interjektion.
Interjektioner (af lat. interjectio, mellankast,
inskott), språkv., en klass af oböjliga ord,
som ge omedelbart uttryck åt en psykisk spänning
hos det talande subjektet. De stå nära lätena,
som äro deras direkta utgångspunkt, och intaga
en fristående ställning i förhållande till
de dem möjligen närstående eller omslutande
satserna. I de fall, där interjektionerna äro
så godt som uteslutande rena känsloutbrott,
äro de endast i ett ringa och stiliseradt
urval upptagna i skriftspråket, där man
genom diverse, snarare symboliserande än
beskrifvande bokstafs-sammanställningar
(ah! tja! sch! brr!) söker återge talspråkets
oerhörda rikedom. En del fall åter innebär
uppmaningar (pst! ptro!) och ersätter
imperativform af ett verb. Som interjektioner
räknar man vanligen också de härmande fonem,
som i stor utsträckning få komplettera eller
ersätta ordbeskrifningar på varseblifningar af
ljud (piff, klatsch, ding dång) och någon gång
äfven andra företeelser (’vips var han borta’;
’hirr, det blixtrar’, Bellman; tripp, trapp,
trull). Vid sidan af dessa "primära" 1. egentliga
interjektioner står ett stort antal "sekundära"
1. oegentliga, som äro identiska - åtminstone
etymologiskt - med ord och ordförbindelser,
hvilka annars ingå i satssammanhang, såsom
seså! tyvärr! Gud! kors! Interjektionellt kunna
äfven begagnas utropsartade ordförbindelser
som: o sällhet! hell dig! ve henne! (i de två
sistnämnda exemplen äro interjektionerna ’hell’
och ’ve’ hufvudord till de följande pronomina,
som de styra i objektskasus). Se Noreen,
"Vårt språk", V: 92 ff. och S. Belfrage,
"Interjektionerna" i "Språk och stil", IX
(1909).
R-n B.
Interkalation (af lat. intercaläre, inskjuta),
inskjutning. Jfr Kronologi.
Interkalär (jfr Intercalaris), bot. Se Me-ris
t em.
lnterkolu;mnier. Se Intercolumnium.
Interkonsonantisk (af lat. ifnter, emellan, och
konsonant, se d. o.), språkv., stående mellan
två konsonanter.
12 b. 25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
