Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Internationell privaträtt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
791
Internationell privaträtt
792
statut-teorien ända intill nyaste tid. Med den
berömde Fr. K. v. Sa v i gny (se d. o.) tog
emellertid en ny utveckling sin början,
och hithörande ämnen började behandlas
som en del af den allmänna rättsläran
under rubriken "rättsreglernas giltighet i
rummet". Slutligen har, särskildt genom den
romanska rättsvetenskapen, en utbrytning
af ämnet skett under nu gängse namn;
dock användes fortfarande mångenstädes,
framför allt i den anglikanska litteraturen,
benämningen ,läran om lagkonflikterna. På
två vägar har den positiva rätten sökt ordna
hithörande förhållanden, nämligen dels genom
ensidig nationell lagstiftning, hvaraf det mest
betydande exemplet är Einfiihrungsgesetz zum
liirger-lichen geselzbuch, artiklarna 7-31, dels
genom internationella konventioner mellan ett
flertal stater, hvaraf de på konferenserna i Haag
förberedda äro de viktigaste. Dessa konferenser,
som höllos 1893, 1894, 1900 och 1904 och som äro
ämnade att framdeles fortsättas, ha utarbetat
förslag till konventioner rörande regleringen
af de deltagande staternas inbördes kompetens
i frågor om äktenskaps ingående, upplösning
och rättsverkningar, om förmynderskap och
kuratel, om vissa till civilprocessen hörande
förhållanden samt om arf och testamente; dock ha
icke alla dessa förslag ännu blifvit slutligt
antagna. I Sverige, som genom ombud deltagit i
alla konferenserna utom den första, har genom
konventionerna nödvändiggjorts en särskild,
kompletterande lagstiftning, hvars viktigaste
resultat utgöras af lagarna om vittnesförhör
vid utländsk domstol, om handräckning ät
utländsk domstol, om verkställighet i visst
fall af utländsk domstols beslut af 6 mars
1899 och delvis ändrade 1909, kungörelserna om
delgifning af vissa handlingar 5 maj s. å. -
den ena ersatt af ny k. kung. 30 april 1909
- samt lagarna om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och
förmynderskap (den s. k. kompetenslagen af 1904),
och om äktenskaps af slutande inför svensk
diplomatisk eller konsulär ämbetsman i utlandet
af 8 juli 1904 med härtill hörande k. kung. af
s. d. ang. äktenskapscertifikat. Dessa svenska
lagar skilja sig från konventionerna dels i
vissa fall genom innehållet, som ej alltid till
fullo öfverens-stämmer med konventionerna,
dels därigenom att konventionernas regler
gälla endast mellan de däri deltagande
staterna inbördes, under det att den svenska
lagstiftningen afser att reglera förhållandet
till hvilka som helst främmande länders lagar
oberoende af dessas egen ställning till saken
och ej sällan utan hänsyn därtill, att de
härför nödvändiga förutsättningar, som först
genom konventionerna skapats, alldeles saknas
i icke-konventionsstater.
Syftet med konventionerna har varit att
åvägabringa icke en enhetlig materiell
rätt, t. ex. lika-lydande regler rörande
äktenskapshinder, utan blott enhetliga
s. k. kollisionsnormer (se d. o.) under
anknytning till bestämda faktiska omständigheter,
s. k. anknytningsfakta. Dessa äro i allmänhet
af fyra slag, nämligen 1) en tilldragelses
inträffande vare sig denna är naturtilldragelse
eller resultat af mänsklig verksamhet, under viss
stats territoriella makthöghet, d. v. s. å denna
stats territorium, 2) en saks befintlighet inom
viss stats faktiska maktområde (real makthöghet),
inom eller utom territoriet, 3) en persons
varaktiga förening med och underkastelse under
viss stat (personal makthöghet), 4) ett förhål-
landes underställande under viss
stats myndigheters prof ning
(organmakthöghet). Föreligger ett
anknyt-ningsfaktum af sistnämnda slag och har
staten tillagt ifrågavarande myndighet kompetens
att upptaga ärendet till behandling, så bestämmes
förfarandet inför myndigheten af denna stats egen
lag i dess egenskap af lex fori, såvida den ej
undantagsvis genom hänvisning (se d. o.) till
annat lands lag af stått från sina egna reglers
tillämplighet. Lex fori kan äfven, så snart ett
förhållande lagligen må upptagas till pröfning,
ej blott enligt densamma själf, utan äfven
enligt internationella regler betecknas som
detta förhållandes f o r m a l s t a t u t,
d. v. s. den lag, hvars kollisionsnoriner
skola därpå tillämpas. Klart är, att i följd
häraf ett och samma förhållande kan falla under
flera länders förmäla kompetens, och då detta
äfven internationellt erkännes, kunna ofta
flera formalstatut samtidigt finnas för samma
förhållande. Häri ligger emellertid ej, att
också saknormerna (se d. o.) i den lex fori,
som kommer till användning, blifva gällande,
utan detta beror af förhållandets beskaffenhet i
hvarje särskildt fall; det lands lag, efter hvars
saknormer iförhållandet pröfvas, kallas i denna
sin egenskap materialstatut, och materialstatutet
kommer sålunda att antingen sammanfalla med
formalstatutet eller bestämmas genom hänvisning
från detta; i senare fallet har den pröfvande
myndigheten att tillämpa utländsk rätt, dock
blott under förutsättning, att dennas innehåll
dels är eller blir kändt för myndigheten, dels
icke strider mot allmänna rättsgrundsatser och
goda seder ("1’ordre public") i myndighetens
eget land. I regel åligger det den part, som
åberopar utländsk rätt, att bevisa dennas
innehåll, och myndigheten är endast i de
fall, då uttrycklig föreskrift härom finnes,
skyldig att ex officio känna eller taga reda på
främmande lags bestämmelser (se § 5 mom. 8 af
promulgationsförordningen till växellagen 7 maj
1880 och kap. 5 § 4 i kompetenslagen af 1904).
Med afseende på materialstatutets bestämmande
gälla väsentligen olika grundsatser,
allteftersom förhållandet är processrättsligt,
kriminalrättsligt eller privaträttsligt. Den
privat internationella rätten omfattar därför
ock tre hufvuddelar, internationell process-,
internationell straff- och utlämnings-
samt internationell privaträtt i inskränkt
mening. Inom de båda förstnämnda sammanfalla
i regel formal-och materialstatut, ehuru
i vissa afseenden hänsyn skall tagas äfven
till utländsk rätt, hvarjämte stundom olika
regler gälla beträffande part, som är utländsk
undersåte, t. ex. i processrättsligt afseende
rörande skyldighet för kärandepart i vissa fall
att ställa borgen för kostnad och skada och i
straff-rättsligt afseende rörande deliktsförmågan
i särskilda fall.
Hvad åter angår den egentliga internationella
privaträtten, föreligger intet principiellt
sammanfallande af formål- och materialstatut,
utan materialstatutet bestämmes själfständigt
under anknytning till något visst, som
väsentligt ansedt faktum; i olika länders
lagar är dock detta ingalunda alltid detsamma,
och däraf uppstå den osäkerhet och strid,
hvars undanröjande just utgör det moderna
internationella rättsbildningsarbetets och
särskildt Haag-konferensernas uppgift Att skapa
enhetliga kolli-sionsnormer har visat sig lättare
än att fixera en enda lag som formalstatut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
