Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Intresse - Intresse 1. Psyk. - Intresse 2. Pedag. - Intressent. Se Intressera - Intressepolitik, ensidigt häfdande - Intressera, fängsla, roa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
807
Intressent-Intressera
som känslorna ha för detsamma, i det dessa ju
uttrycka totaltillståndet och därför ock vanligen
bestämma själsriktningen i det hela. Likaså
inses häraf, hvarför ett egentligt intresse ej
alltid uppstår vid en isolerad vana, äfven om
denna är aldrig så starkt utbildad. En kontorist
kan sålunda t. ex. större delen af hela sitt
lif sysselsätta sig med addition och ändå ej få
något egentligt intresse för denna verksamhet,
utan fortfarande behöfva lägga band på sina
verkliga intressen vid yrkesarbetet. Detta hade
nämligen aldrig bestämt riktningen af hans inre
lif i det hela, huru ensidigt det än band hans
yttre verksamhet. På samma sätt förstås ock
lätt, hvarför man ej kallar en viss enskild
minnes-disposition för ett intresse, men väl
måste erkänna, att en sådan viss allmän riktning
inom minnet, som kan framkallas af en omfattande
och stark konstellation af idéassociationer,
verkligen innebär ett motsvarande
intresse. Likaså framgår af intressets innebörd
som den totala själsriktningen den betydelse,
som omfattande studier inom ett visst område ha
för uppkomsten af intresse för dess föremål -
en betydelse, som går så långt, att nästan för
enhvar hvilket ämne som helst blir intressant,
blott man tillräckligt länge och nog intensivt
egnar sig däråt. Intresset kan vara omedelbart
eller medelbart, det förra, då man hyser intresse
för något för dess egen skull, det senare för
något som medel. Genom känsloöfverflyttning
och vana öfvergår ofta efter längre tid det
medelbara intresset i omedelbart. - Intresset
som disposition aktualiseras -närmast i
det själskraftens inriktande, som kallas
uppmärksamhet. Utan intresse ingen uppmärksamhet;
och den sistnämndas såväl styrka som omfång
bestämmas af de motsvarande egenskaperna hos
intresset. Intresset är potentiellt, hvad
uppmärksamheten är aktuellt. Intresset kunde
därför definieras som uppmärksamhets-villigheten,
benägenheten för att rikta uppmärksamheten på ett
visst föremål för tanke eller vilja. Intresset
får därmed medelbart samma betydelse för
själslifvet i det hela och dess enskilda
yttringar som uppmärksamheten. Det är därigenom
å ena sidan förutsättningen för alla formellt
högre själsfunktioner och bestämmer rikfc-ningen
af själslifvet på olika innehåll. I sistnämnda
hänseende kunna intressena indelas efter de olika
möjliga ändamålen för människolifvet. Liksom
dessa kan intresset därför indelas i sinnligt
1. materiellt intresse och ideellt intresse,
inom hvilket sistnämnda man sedan efter de
allmänna idealbegreppen det sanna, det goda och
det sköna kan skilja mellan intellektuellay
moraliska och estetiska intressen, hvilka
i sin högsta fulländning förenas i det
religiösa intresset. Hvardera hufvudarten kan
sedan på mångfaldigt sätt underindelas efter
innehållets olika moment. - I allmänhet har
intressets problem rönt föga uppmärksamhet
inom den vetenskapliga psykologien. I nämnvärd
utsträckning har det behandlats endast af
Herbart och hans efterföljare, men på ett
sätt. som i hög grad rönt skadlig inverkan
af den ensidiga intellektualismen och den
mekaniska uppfattningen inom deras allmänna
psykologiska ståndpunkt Värdefulla uppslag
finnas dock i W. Ostermanns "Das interesse. Eine
psykologische untersuchung mit pädagogischen
nutzanwendungen" (1895). 2. Pedag. Intresset är
en af uppfostringslärans
viktigasto grundbegrepp både vid frågan om
uppfostrans ändamål och vid utredningen af dess
medel. Herbart har förtjänsten af att ha varit
den förste, som framhållit dess betydelse i
förstnämnda hänseende, då han rent af definierar
uppfostrans och undervisningens ändamål som
utbildningen af "mångsidiga intressen", som
böra hålla hvarandra i jämvikt. Han går kanske
därvid för långt i betoningen af bildningens
harmoniska karaktär; det ligger ock vikt uppå,
att intressena blifva djupa, och då härför
fordras begränsning, måste man ju nöja sig med
en viss ensidighet och en viss öfvervikt för de
intressen, för hvilkas tillfredsställande den
uppfostrade har de bästa anlagen. Men visst
är, att en af do viktigaste förberedelserna
för lifvet är utvecklingen af intressen hos de
unga för de verkliga lifsvärdena. Den ungdom,
som går ut i lif-vet utan sådana, är oduglig,
huru stora än de förvärfvade kunskaperna och
färdigheterna må vara. Därför måste det ock
blifva en af uppfostrans hufvud-uppgifter att
grundlägga och utveckla de rätta intressena,
undertrycka de sinnliga, men höja och fördjupa
de ideella intressena. Huru detta sker såväl
genom undervisningens planläggande med af-seende
på ämnesval och studiemetoder som genom den
etisk-religiösa karaktärsutvecklingen, skulle
det blifva för långt att här ens antyda. Att
intresset äfven som uppfostringsmedel är
af principiell betydelse är ju lätt att
inse, då det är förutsättningen för all
ofrivillig uppmärksamhet. Som de viktigaste
förutsättningarna för intressets väckande och
underhållande vid undervisningen må nämnas: a)
Valet af sådana ämnen och användandet af sådana
metoder, som äro så lämpade för lärjungarnas
ålder och utvecklingsgrad, att de verkligen
kunna "följa med", med så stor själfständighet
som möjligt utföra den verksamhet, som
studiet i fråga innebär, b) Begagnandet af
en framställning, som med afseende såväl på
innehållet som på formen är egnad att väcka
känslor hos lärjungarna. Båda dessa grundsatser
leda särskildt vid undervisning af barn till
krafvet på åskådlighet i framställningen,
c) Läraren måste själf vara intresserad af
ämnet; hans intresse smittar, men likaså
hans intresselöshet, d) Man bör akta sig
för att för mycket vädja till medelbara
intressen, t. ex. genom belöningar och straff;
därigenom införes lätt en missriktning i
intresseutvecklingen.
3. Jur. I rättslitteraturen använder
man ordet intresse vanligen för att
beteckna den nytta eller förmån, som
en rättighets utöfvande medför. Stundom
fordras för rättighetens utöfvande, att ett
dylikt intresse skall särskildt styrkas, så
t. ex. för rätten att få ett anspråk af domstol
fastställdt, innan det är moget för exekution
(fastställelsetalan enligt tysk civilprocess).
1-2. S-e. 3. V. Sgn.
Intressent. Se Intressera.
Intressepolitik, ensidigt häfdande (i
det offentliga lifvet) af ett stånds, en
samhällsklass’, en persons intressen.
Intressera (se Intresse), väcka deltagande
eller uppmärksamhet, underhålla, fängsla,
roa. Intressera någon i ett företag, göra någon
till delegare i ett företag. Intressera sig
(för), hysa lifligt deltagande för, vilja lägga
sig ut för. - I n t r e s s a’n t, som väcker
deltagande eller uppmärksamhet, underhållande,
fängslande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
